Annons:
Etikettbehandling
Läst 1722 ggr
IceTee
4/2/19, 2:51 AM

Självhat- behandling?

Jag vet inte riktigt hur, men under en hundpromenad med min fästman kom vi in på mitt självhat. Det är den delen av mitt mående jag nog mest struntat i när det kommer till behandling.  Panikångest, depressioner, ätstörningar, allt annat har liksom kommit före och mellan det har jag bara försökt andas ut.
Men så började vi alltså prata om det och behandling av det. Jag påstår att det inte finns någon direkt terapi som kan hjälpa mot självhat. De flesta former hanterar ofta specifika situationer, eller försöker hitta något bakomliggande problem och lösa det, eller så bara pratar man. Han håller inte med. Han vet inte riktigt vad det kallas, men att det finns någon.
Vem har rätt? För jag vet varifrån det kommer, jag vet vad som triggade det, och det är inget som går att göra något åt nu (är inte ens helt säker på om vissa av fröknarna jag hade när jag var så liten fortfarande lever. De tummade på pensionen för tjugo år sedan). Finns det något att göra, eller handlar det om att sätta upp rosa små lappar på kylen och ljuga mot spegeln?
Jag har provat KBT, men tyckte inte det gav något. Vi skrev upp mina tankar på en whiteboard, satte punkten där ångesten triggades, sa till mig att utsätta mig för situationerna, ses nästa vecka. Inget jag inte kan göra själv och gratis

Medarbetare på Skor iFokus

Annons:
Farwuq
4/2/19, 6:39 AM
#1

Det är inte lätt att ändra självbilden. Men inget blir bättre av att du döljer och helt förnekar självkritik. Däremot ska det inte vara dominerande och det enda; det ska bara vara kornet i en av de bägge vågskålarna.

Erkänn för dig själv att du fått en massa kritik av "tanterna". Försök se om det faktiskt fanns en grund i handlingarna och fröknarnas "triggning". Du ska bara se till att det inte tar större plats än vad som var riktigt och rimligt.  Det du samtidigt ska satsa på, det är att finna dina positiva egenskaper hos dig, saker du - om det vore rimligt - skulle sticka upp i näsan på de som triggade dig. Be gärna någon närstående hjälpa dig med att finna dina styrkor och din duglighet.

Man måste ha balans i sin självbild, den får inte vara för snäv; detta gäller för oss alla.
Således: även om man fått en massa sura och elaka gliringar, i det förflutna;  så ska man  se om fröet i det hela hade någon grund. Sedan gäller det att du på samma sätt se det positiva och dina styrkor.  Inget ska döljas och inget ska förnekas. Du som vi alla andra är komplexa människor och inget blir som det ska genom att föreneka - vare sig det dåliga eller det bra.

Bara det att du kan diskutera det hela och skriva här visar att du är på rätt väg;
det är en av dina styrkor, du vill göra något åt saken, och du kommer att lyckas, du har lösning rakt framför näsan.
🤗

Värd: för Astrologi. Medis: för Astronomi, Filosofi & Finland

Lona
4/2/19, 7:45 AM
#2

Jag hade väl inte riktigt självHAT men inte långt därifrån. Förutom medicinsk behandling (mot depression, ångest mm) så har jag gått i gruppterapi i ett par år och gjort stora framsteg. Jag var VÄLDIGT skeptisk innan, gick mest dit för att verka lite samarbetsvillig, men det funkade helt klart bäst av allt vi prövat under årens lopp. Jag är långt ifrån frisk och älskar sannerligen inte mig själv men just det där "Du är fan bara skit och en vidrig människa" har luckrats upp. Det har varit jävligt jobbigt, och det kommer säkert vara lika jobbigt att hålla kvar den här känslan så att inte de gamla tankarna tar över igen, men det har verkligen varit BRA! Vi har inte grottat i gamla minnen - de går ju trots allt inte att göra något åt även om det nog kan ha sin funktion ibland - utan mer här och nu. Men jag tänker att allt ditt dåligtmående hänger ihop, man kan inte behandla bara en bit. Det kanske är dags att ta just självkänslan nu? Att du har en fästman ser jag som väldigt positivt (såvida ni har ett tämligen normalt förhållande utan psykisk el fysisk misshandel etc). Själv har jag varken tillåtit mig själv att ha känslor för någon annan och heller inte tillåtit någon att tycka om mig. Jag har varit som en vägg där andras eventuella intresse stutsat av - för vem skulle kunna tycka om en vidrig person som jag? Nu har jag en pojkvän sedan drygt ett år tillbaka men det tog mig flera decennier att komma hit. Får du någon farmakologisk behandling? Tycker du att den funkar? Det vore så himla skönt om man kunde ta ett rött litet piller och sen mådde man bra men så är det ju inte. För min del behövs både medicinering, stöd av min kontaktperson och så gruppterapin då. Förutsatt att du har en kontakt inom vården, kolla om det finns någon gruppterapi och om du kan vara lämplig för det. Du är inte ensam! Sen vet jag inte vad du varit med om, om det "bara" är att fröknarna tryckt ner dig och suddat ut dig eller om det rört sig om regelrätta övergrepp. I vilket fall, jag tror att det är bra att du vet varifrån dina tankar och känslor kommer från men att det är dags att släppa det förflutna. Du är HÄR och NU, du är en person som är värd att älska, både av andra och av dig själv!


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

IceTee
4/3/19, 12:54 AM
#3

#1 tack så mycket, men jag undrade inte så mycket om vad jag kan göra själv, utan om vården ens kan erbjuda något. Jag personligen lider inte så mycket av min självbild, den bara är där. Jag har liksom ansett att jag är mindre värd än de flesta i min omgivning så länge jag kan minnas. Det är min fästman som inte tycker det är bra i längden om jag fortsätter sätta mig själv i sista rummet och dessutom "trycka ner" mig själv (vilket jag själv inte heller tycker förstör så mycket. Jag är så van vid att leva i det tankesättet helt enkelt)

#2 Mediciner tar jag, och började nog medicineras strax innan jag var 10 för första gången. Har ätit flera olika typer av mediciner under livet (mot adhd, depression, stämningssvägningar, och panikångest, bland annat) men inget av det har gjort någon skillnad för självkänslan.
Det handlade mest om att jag var jobbig, att mina föräldrar fick skit för att jag var jobbig, och ouppfostrad, osv. Jag har inget minne av det, men tydligen stängde de in mig i ett rum när jag blev för jobbig på dagis har mamma berättat i efterhand (då blev dock både mamma och pappa förbannade). Så det var inget allvarligt mer än att jag var störig och allmänt jobbig att hantera.
(Och min relation med min fästman är bra. Han älskar mig bra mycket mer än vad jag kan förstå, och han stöttar mig genom allt❤️)

Medarbetare på Skor iFokus

Klangedin
4/6/19, 1:14 PM
#4

Nyckeln till självhat är att man accepterar sig själv och inte agerar på det. Jag tror att det uppstår för att man har ett beteende som inte uppskattas som är en del av sig själv men som man inte kan agera ut!

Finns en annan grej som kan påverka ditt självhat ur psykologisk mening. Det är att du har hög grad av negativ emotion som gör att du inte kan agera på ett "positivt sätt" och om det blir för mycket "stop" och du inte interagerar med miljön på ett bra sätt kan det leda till negativ självbild.

Food for thought :/

Denna kommentar har tagits bort.
[Tuulikki]
4/10/19, 12:23 PM
#6

DBT hjälpte mig med mitt självhat bl.a, men det kanske är fel sorts terapi för dig, den siktar ju främst in sig på personer med Borderline

Annons:
[vykke]
4/14/19, 10:36 PM
#7

Gör en lista med bra egenskaper hos dig och sätt den på kylen.

Upp till toppen
Annons: