09. Depression/Ångest

Är detta slutet?

2019-10-02 10:20 #0 av: Kotten123

Jag är helt sönder.
I över ett år nu har jag haft en depression. Egentligen har jag nog haft det längre än det, men det var först för ett år sedan som det bara gick nerför hela tiden. Då befann jag mig på botten. Nu tror jag att jag är där igen, men det känns som att jag vara grävs djupare och djupare ner. Depressionen och ångesten har aldrig avtagit, utan bara blivit ännu värre.

Jag kan inte känna ro någonstans. Det är som att jag är på flykt konstant, allt känns så provisoriskt på något sätt. Jag har ångest inför de flesta vardagliga handlingar jag utför, vilka inte är många. Otroligt känslig. När vattenkokaren kokar upp tror jag att den ska sprängas tex, bara en sådan sak kan göra mig svettig.

Så snabbt jag möter någon har jag gråten i halsen. Ibland forsar det bara ut tårar och jag blir helt lealös. Ibland får jag hjärtklappning och overklighetskänslor från ingenstans. I vissa fall avtar det där, men ibland blir det än värre. Då känns det som att jag ska svimma, jag tappar helt kontrollen och skakar i händer och förstår liksom ingenting.

Jag ser allt negativt. Jag kan inte minnas att jag haft något hopp sedan ett år tillbaka, men just nu är det verkligen bäcksvart. Ingenting är ens neutralt längre, allt är negativt. Jag kan inte se saker från något annat håll. Så snabbt någon gör något gott, tänker jag att den är tvingad till det.

Det värsta är att jag verkligen inte har något hopp. Jag har försökt och försökt, jag försöker verkligen kämpa. Men nu har jag försökt allt jag än skrivit upp, och ingenting verkar funkar längre. Jag har försökt hjälpa mig själv, jag har hjälpt mig själv, men hjälpen är inte tillräcklig. Jag försöker verkligen med allt jag har att hitta nya livlinor, men de träder inte fram. På så vis, jag vill bara dö. Jag är 16 år, jag vet att det vanligtvis finns så mycket mer. Men jag är helt tömd på liv redan. Så, jag försöker bara nå ut på något sätt. Jag hoppas verkligen att jag överlever, finns det någon hjälp att få?

Anmäl
2019-10-04 05:02 #1 av: JRSN

#0 Det finns alltid hjälp att få, även om man inte alltid ser det. Depression skapar ett slags 'tunnelseende', man tror att det bara finns ett smalt utbud av möjligheter. Men det gäller verkligen att få kontakt med bra personer, några som kan visa hur mycket man faktiskt kan göra. Eftersom du är under 18 år kan Bris vara ett alternativ, ta kontakt och prata med någon där.

Kolla också numret till hjälplinjen, följ länken nedan. Hjärta

https://depression.se/hjalp-nu/

..........................................
Sajtvärd: Andar, änglar & demoner / Knackningsterapi
                      www.astromantra.se/

Anmäl
2019-10-04 19:38 #2 av: vallhund

Du kan även kontakta din regionala ungdomsmottagning eller BUP. Din skolsköterska eller skolkurator/psykolog kan hjälpa dig hitta kontaktuppgifter.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2019-10-04 22:54 #3 av: Lona

Hej!
"Att må skit" under tonåren är fullkomligt normalt och betydligt vanligare än många tror. Det låter dock som att du mår mycket sämre än så och behöver hjälp att ta dig ur det här.
Det finns hjälp, men du måste orka be om den själv.
Förutom tipsen ovan så kan du vända dig till någon lärare, en släkting, någon vuxen som du känner dig trygg med. Du kan också kontakta din vanliga vårdcentral. Om du tycker att det är jobbigt att prata om hur du mår så kan du skriva ett brev eller helt enkelt visa det här inlägget. Du uttrycker dig på ett tydligt och klart sätt, det är uppenbart att du mår förjävligt. Jag tycker definitivt inte att man ska ställa diagnoser via ett forum, i synnerhet inte som lekman, men det är förmodligen en depression du har, ja. Det finns andra diagnoser som kan vara relevanta men det får de förstås utreda när du får hjälp.
Det är väl ganska troligt att du får någon form av antidepressiv medicin som kan hjälpa dig att få näsan över vattenytan så att du orkar fortsätta kämpa.

Som vuxen kan jag säga att även om jag har mått väldigt, väldigt dåligt senare också så var det helt klart värst när jag var tonåring. Man står ändå på en så ostadig grund då och har så bräcklig självtillit, att dessutom dras med det här är näst intill omänskligt. Man möts av attityden "Äh, ryck upp dig!", "Var inte så lat", "Du är bara skoltrött, det är alla i din ålder" eller, för den delen, av jämnåriga som inte heller förstår.

Du skriver inte vad du sysslar med, om du går i skolan, jobbar eller gör något annat, kanske är hemma och mår dåligt.
Om du pluggar och känner massa prestationskrav och "måsten" så släpp det. Förlorade studier går alltid att ta igen men det gör inte ett förlorat liv. Samma sak med jobb, du har ett helt liv på dig att arbeta när du kommit på fötter igen.
Se bara till att du pratar med skola/arbetsgivare och agerar i samförstånd med dem (man kan mycket väl vara sjukskriven även från skolan) så att det finns en öppen väg för dig senare.
Fokusera all kraft och styrka som du har på att få hjälp och på att bli frisk! Det är ett heltidsjobb i sig att ha en depression och det är ingen lätt sjukdom att tampas med men det finns som sagt hjälp! Jag hoppas innerligt att du förmår att sträcka ut handen och be om den.Blomma

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.