Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 1304 ggr
Morphalum
2019-10-18 21:11

Sex, att vara utan

Låt oss låtsas att sex var något som var en distraktion, något som blev till ett beroende och förledde oss från vår sanna natur. 

Sex kanske är till för att skaffa barn i första hand?  Allt för många kanske ser sex som något de behöver snarare än något de kan unna sig ibland. Sex kanske mest är ett uttryck för kärlek och när det blir alltför fysiskt betingat så glömmer vi bort dess funktion? Lite som socker. Eller alkohol. Eller spel. 

Trots alla stereotypa föreställningar är jag man och jag tycker att sex kan vara en pina. Som man i dagens samhälle, att vilja ha något som är så svårt för många. Att föreställa mig att sex är något som jag 'behöver'. Det ställer till med problem. Sex är inte enkelt. Jag kan vilja ha sex utan att vilja ha några förtecken eller förpliktelser, men då fiskar jag i fel vatten. Sex är förbundet med kärlek? 

Men jag är inte kär, men kroppen säger att jag vill ha sex? Men jag älskar men jag vill inte ha sex? 

Sex är kärlek. Om kärleken inte finns. Vad är då sex? Om sex inte finns vad är då kärlek? Vad är sex? En psykisk föreställning? Ett upplevt behov? 

Är sexuella behov en illusion? 

Måste jag älska för att vilja ha sex? När jag har haft sex, har jag då älskat för lite? Har jag lurat någon att vilja ha sex för att sen upptäcka att personen hade förväntat sig mer? 

Måste jag ha sex när jag älskar? Jag ville ju ha trygghet, närhet, intimitet men jag vill inte ha sex! 

Sex är för komplicerat. Sex är en pina. Det är inte värt det. Sex kostar många gånger mer än det smakar. 

Jag har inte sex om jag inte måste. Om jag måste så måste jag. 

Sexualitet är svårt. Det är oerhört svårt och det är så stort del av vilka vi är (eller så har det ingen plats i vilka vi är, men vi måste ta ställning)

Annons:
Lona
2019-10-18 22:34
#1

Hmm, mycket att fundera på där och förmodligen en del tankar som vissa människor inte ens reflekterat över.

Nu är jag lite ute på tunn is för på det här området är jag ganska oerfaren. Å andra sidan tror jag egentligen inte att det finns "rätt" och "fel" i såna här tankar, det beror på hur man själv upplever och tolkar dem.
Det beror också på vilken betydelse man lägger i "sex", "sexualitet" och även i "att 'älska' någon". (Att älska med någon är ju en helt annan sak.)

Konkret är sex i form av samlag förstås en biologisk aktivitet som är till för artens fortlevnad. Idag har de flesta dock sex av helt andra skäl också, eller inte alls för att skaffa barn.

Man kan definitivt ha sex utan att känna kärlek eller för den delen känna närhet och ömhet.
Och omvänt, man kan absolut känna kärlek och ömhet (för en partner eller motsvarande) utan att ha sex.

Fast…TS, jag funderar på om du på något sätt lägger krokben för dig själv? Att du gör det mer komplicerat än det behöver vara?
Jag är möjligen naiv men för mig är det ganska simpelt.Det kanske beror på att jag inte har ett så starkt sexbehov och heller inte upplevt några förhållanden där behoven och önskemålen gått isär - eller för den delen haft behov som inte kunnat fyllas för att jag varit singel.
Om jag vill ha närhet och ömhet så kan jag få det av min partner utan att nödvändigtvis ha sex. Problemet är väl om man inte har samma behov när det gäller den biten - om den ene vill ha mer eller mindre än den andre?
Om jag vill ha sex så kan jag få det med av min partner men det förutsätter förstås att jag har en partner och att denne vill samma sak.
Om jag inte vill ha sex så har jag det inte heller, likaså när det gäller närhet och ömhet.
För min del skulle jag inte kunna ha vare sig sex, närhet eller ömhet utan att dessutom känna någon form av kärlek, men där skiljer sig många uppenbarligen åt.
Jag är lyckligt lottad så jag och min särbo ligger ungefär lika på det planet.
Krångligare än så är det inte i mitt liv och har egentligen aldrig varit. Jag kan vilja ha mer närhet och ömhet än jag har fått i vissa perioder men jag har på något sätt vant mig.

Jag kan ha missförstått dina tankar och meningen med ditt inlägg och i så fall ber jag om ursäkt. Du har gett mig en del att fundera på får jag erkänna, tankar som jag nog inte haft alls tidigare.
Jag tror att hela den här biten är otroligt individuell och upplevs helt olika från person till person.


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Skogsväsen
2019-10-19 09:21
#2

Jag skulle nog säga lyssna på din kropp och respektera den och dig själv. Sedan tror jag som #1 Lona skrev att om man vill ha sex men inte är kär/känner kärlek/har någon partner så är det en känsla man får vänja sig vid och jag tror att det vid tiden kommer avta för att sedan "tändas" igen när man får triggers/signaler som kan ge indikationer till det undermedvetna att "nu har du möjlighet att sprida dina arvsanlag". Men det är min personliga tanke.

Vet ej om vi har en tidsinställd klocka i vårat undermedvetna som pushar på begäret till sex för att vi "undermedvetet" ska vilja fortplanta oss… Eller om det är just yttre faktorer/signaler som är triggers.

När man är i ett förhållande så är det nog pussligt och om den ena älskar men inte vill ha sex utan bara närhet och den andra älskar och vill ha sex också - då blir det problem. Så tror att det är bäst i den här situationen att båda personerna är lite på samma sida som återigen #1 Lona nämnde i sitt inlägg. Om man inte kan lösa det på ett annat sätt där båda är nöjda dvs. Jag skulle säga att respekt är viktigt, både mot sig själv och sin partner.

Och om sex endast är till för att föra arvsmassa vidare men att vi människor har gjort det till ett fysiskt behov (beroende?) och lyft upp det som en viktig pelare i ett förhållande/livet osv är en intressant tanke. (om jag förstod dig rätt).

Kul filosofiering.

Om du vill skriva av dig till någon så finns jag här. 

Upp till toppen
Annons: