Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 1759 ggr
[Kotten123]
2020-01-09 02:14

Räddning eller sista hejdå?

Allt i mitt liv fallerar. Alla beståndsdelar som upprätthåller vad som är mig. Jag balanserar inte längre på en  lina, utan håller mig krampaktigt kvar. Allt som finns i mig, bryter ut på olika sätt. Det är det senaste "fyndet" jag hade velat få lite tankar kring.

Lite bakgrundsinformation om mig. Jag är nyfyllda sjutton år, blev sjukskriven från skolan vt i ettan, har sedan dess inte varit där. Detta pga depression och svår ångest. Är nu utskriven från skolan och har ingenstans att gå. Jag jobbade trots mitt mående hela sommaren. Detta i ett stall, då hästarna är det enda som fått mig att hålla. Kortfattat så blev jag väldigt dåligt behandlad där, och fick med mig en mindre ätstörning och än mer ångest. Nu gör jag ingenting under dagarna, förutom att åka till min häst. Han är den enda som fått mig att orka gå upp, men nu det senaste har det pga olika anledningar inte varit så.

Nu har som en ny sida av mig uppstått. Jag sover mycket längre än innan. (Har innan haft grova sömnproblem där det tagit ca 3 timmar för att komma in i en sömn, som därefter kantades av konstanta uppvaknanden.) Nu kan jag sova över tolv timmar om ingen väcker mig. Trots detta är jag ändå trött, när jag slutligen kliver upp. Trött hur mycket mat och "motion" jag än tvingar på mig själv, dygnet runt. 

MEN, mot kvällen visar sig denna läskiga sida av mig. Jag kan inte sätta ord på vad som skrämmer mig med det, om inte allt. 

Jag har i mina anteckningar beskrivit det som följande… "Jag drar på mig en sida som är så långt från mig som det går. Jag blir utåt sett mycket energifull, glad och hoppfull. Jag pratar med en mycket ljus och tillgjord röst, inte med min vanliga i normalt tonfall. Jag struttar runt från ställe till ställe i konstiga stilar, och blir nästan sprallig när någon uppmärksammar detta. Jag gör ifrån mig ljud och skrattar åt, av andras perspektiv att följa, obemärkta småting. Blir kontaktsökande och umgås gärna med familj. Går runt utan klar målsättning, påbörjar saker utan att avsluta. Kommer med frågor som ut ur det blå, detsamma med anklagelser och idéer. Jag är som ett tioårigt barn. Inte ens min yngre syster skulle bete sig såhär om hon så ens försökte."

På detta känner jag även ofta en otrolig rastlöshet och otillräcklighet. Försöker hela tiden hålla mig sysselsatt på olika sätt. Måste hela tiden vara distraherad för att inte bryta ihop. Tystnad och stillhet är min värsta vän, samtidigt som det är en komfort. Vill hela tiden söka nya grejer att göra- skriva bok, träna, läsa på om olika saker… Trots som tidigare beskrivet övergripande trötthet och inget egentligt intresse. 

Och detta har jag inte haft orken till att reflektera över, förrens nu. Är detta min sista räddning? Vad är det för något? Varför blir "jag" såhär? Eller är detta helt enkelt min kropps sätt att ge ett fint farväl?

Annons:
vallhund
2020-01-09 19:31
#1

Jag tror att du skulle må bättre med en samtalskontakt, du kan söka dig till en Ungdomsmottagning eller BUP.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

Lona
2020-01-10 22:53
#2

Jag instämmer med vallhund. Har du någon kontakt med BUP eller någon annan inom vården? Jag tänker om du haft depression och ångest tidigare? Man ska definitivt inte ställa diagnoser på nätet, knappt ens spekulera, men det låter som att du behöver hjälp (vilket du nog redan har insett). Du ska inte behöva må såhär, men det är sannolikt INTE din kropps sätt att ta farväl, möjligen tvärtom, att hela du skriker efter hjälp! Har du någon i din omgivning som kanske kan stötta dig i detta? Familjemedlem, annan släkting, kompis förälder, någon i stallet…? Om du tycker att det är svårt att prata om och att beskriva för en läkare/BUP så kan du skriva ett brev - eller visa det här inlägget. Det verkar vara mycket negativa händelser för dig nu, jag tänker bland annat på din häst, men en bit i det kan vara att om man lider av någon form av psykisk ohälsa så känns även små motgångar och svårigheter som stora, mer eller mindre oöverstigliga berg. Det finns hjälp, och precis som med en häst eller hund så kan det vara bra att göra en utredning även fysiskt. Diverse brister och annat (problem med sköldkörteln, till exempel) kan påverka hur man mår även psykiskt. Ett första steg kan vara att kontakta vårdcentralen eller en ungdomsmottagning. Och…man kan få för sig att man är smått "galen". Jag menar inte att du tänker eller känner så men när man inte riktigt kan styra över hur man mår eller beter sig så är det lätt att man tror att man VERKLIGEN håller på att "tappa greppet". Så är det absolut inte, du är fullkomligt normal men mår just nu inte så bra. Lycka till, PMa om du vill ha någon att ha "prata" med! ❤️


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Ninatarot
2020-01-23 08:09
#3

Jag har skrivit mening för mening här men raderat pga det känns fel och för personligt, okänsligt och respektlöst. Samtidigt som jag verkligen vill skrika rakt ut att Nej det är inte din kropp/du som på något sätt vill säga farväl. Det är vad jag tror, din kropp som ger dig en varning och säger ifrån att du kanske måste acceptera din nuvarande situation men ändå att det inte är optimalt och att du kanske måste få rätsida på saker och ting. Som någon skrev här så man vara väldigt försiktig med att sätta diagnoser på nätet baserade på egna erfarenheter eller vad man tror, men jag tänker att en diagnos bara är ett samlings ord för att kunna få rätt hjälp, fast såklart ska ingen här göra det, för det kan bli väldigt känsligt och fel. Så jag skulle tipsa om att gå till någon proffesionelln läkare/psykiatriker. ( vet att det är väntetid men sådant kan man skynda på ) Men att känna sig/ betee sig som två olika personer är väldigt vanligt och beror ofta på tidigare upplever som är inlärda. Hjärnan är lat och den vill gärna göra som den alltid har gjort. Fastnar man då i ett mönster som du beskriver händer varje dag så vet din hjärna att ” aha nu är det kväll, nu är det dags ” Kanske är det pga människor runt omkring dig som framkallar detta hos dig? Du har varit själv på dagen och reflekterat mycket och så börjar tankarna snurra omkring på kvällen. Du kanske är en person som blir mer kreativ på kvällen. jag kan faktiskt bli så. Jag blir väldigt annorlunda framåt 19 tiden. Varför vet jag inte men jag har levt 28 år och har hunnit vara med om en del som jag tror kan vara en bidragande faktor till detta. Sen har jag adhd också vilken förklarar min rastlöshet 🤣 Försök än så länge - se det som en roligare sida än att vara trött och orkeslös ( vilket också är väldigt vanligt hos många, men inte kul förstås ) och tänk att du inte är ensam om detta. Tro mig - jag vet det. Och du kan få bukt med problemet. Men så som du blev behandlad när du var inlagd är ( ursäkta språket ) fasen inte okej. Och det ska dom ställas till rätta för! Stå på dig och glöm inte att du inte är galen eller annorlunda - för många känner såhär och det finns Alltid en förklaring kring varför man känner som man gör. Sen vad den är, är upp till en proffesionell person att hjälpa till med. Lycka till fina du och en stor kram från mig!

Upp till toppen
Annons: