Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen 01. Akuta situationer

02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
04. Personliga berättelser

Räddning eller sista hejdå?

2020-01-09 02:14 #0 av: Kotten123

Allt i mitt liv fallerar. Alla beståndsdelar som upprätthåller vad som är mig. Jag balanserar inte längre på en  lina, utan håller mig krampaktigt kvar. Allt som finns i mig, bryter ut på olika sätt. Det är det senaste "fyndet" jag hade velat få lite tankar kring.

Lite bakgrundsinformation om mig. Jag är nyfyllda sjutton år, blev sjukskriven från skolan vt i ettan, har sedan dess inte varit där. Detta pga depression och svår ångest. Är nu utskriven från skolan och har ingenstans att gå. Jag jobbade trots mitt mående hela sommaren. Detta i ett stall, då hästarna är det enda som fått mig att hålla. Kortfattat så blev jag väldigt dåligt behandlad där, och fick med mig en mindre ätstörning och än mer ångest. Nu gör jag ingenting under dagarna, förutom att åka till min häst. Han är den enda som fått mig att orka gå upp, men nu det senaste har det pga olika anledningar inte varit så.

Nu har som en ny sida av mig uppstått. Jag sover mycket längre än innan. (Har innan haft grova sömnproblem där det tagit ca 3 timmar för att komma in i en sömn, som därefter kantades av konstanta uppvaknanden.) Nu kan jag sova över tolv timmar om ingen väcker mig. Trots detta är jag ändå trött, när jag slutligen kliver upp. Trött hur mycket mat och "motion" jag än tvingar på mig själv, dygnet runt. 

MEN, mot kvällen visar sig denna läskiga sida av mig. Jag kan inte sätta ord på vad som skrämmer mig med det, om inte allt. 

Jag har i mina anteckningar beskrivit det som följande... "Jag drar på mig en sida som är så långt från mig som det går. Jag blir utåt sett mycket energifull, glad och hoppfull. Jag pratar med en mycket ljus och tillgjord röst, inte med min vanliga i normalt tonfall. Jag struttar runt från ställe till ställe i konstiga stilar, och blir nästan sprallig när någon uppmärksammar detta. Jag gör ifrån mig ljud och skrattar åt, av andras perspektiv att följa, obemärkta småting. Blir kontaktsökande och umgås gärna med familj. Går runt utan klar målsättning, påbörjar saker utan att avsluta. Kommer med frågor som ut ur det blå, detsamma med anklagelser och idéer. Jag är som ett tioårigt barn. Inte ens min yngre syster skulle bete sig såhär om hon så ens försökte."

På detta känner jag även ofta en otrolig rastlöshet och otillräcklighet. Försöker hela tiden hålla mig sysselsatt på olika sätt. Måste hela tiden vara distraherad för att inte bryta ihop. Tystnad och stillhet är min värsta vän, samtidigt som det är en komfort. Vill hela tiden söka nya grejer att göra- skriva bok, träna, läsa på om olika saker... Trots som tidigare beskrivet övergripande trötthet och inget egentligt intresse. 

Och detta har jag inte haft orken till att reflektera över, förrens nu. Är detta min sista räddning? Vad är det för något? Varför blir "jag" såhär? Eller är detta helt enkelt min kropps sätt att ge ett fint farväl?

Anmäl
2020-01-09 19:31 #1 av: vallhund

Jag tror att du skulle må bättre med en samtalskontakt, du kan söka dig till en Ungdomsmottagning eller BUP.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2020-01-10 22:53 #2 av: Lona

Jag instämmer med vallhund.
Har du någon kontakt med BUP eller någon annan inom vården? Jag tänker om du haft depression och ångest tidigare?
Man ska definitivt inte ställa diagnoser på nätet, knappt ens spekulera, men det låter som att du behöver hjälp (vilket du nog redan har insett). Du ska inte behöva må såhär, men det är sannolikt INTE din kropps sätt att ta farväl, möjligen tvärtom, att hela du skriker efter hjälp!
Har du någon i din omgivning som kanske kan stötta dig i detta? Familjemedlem, annan släkting, kompis förälder, någon i stallet...?
Om du tycker att det är svårt att prata om och att beskriva för en läkare/BUP så kan du skriva ett brev - eller visa det här inlägget.
Det verkar vara mycket negativa händelser för dig nu, jag tänker bland annat på din häst, men en bit i det kan vara att om man lider av någon form av psykisk ohälsa så känns även små motgångar och svårigheter som stora, mer eller mindre oöverstigliga berg.
Det finns hjälp, och precis som med en häst eller hund så kan det vara bra att göra en utredning även fysiskt. Diverse brister och annat (problem med sköldkörteln, till exempel) kan påverka hur man mår även psykiskt.
Ett första steg kan vara att kontakta vårdcentralen eller en ungdomsmottagning.
Och...man kan få för sig att man är smått "galen". Jag menar inte att du tänker eller känner så men när man inte riktigt kan styra över hur man mår eller beter sig så är det lätt att man tror att man VERKLIGEN håller på att "tappa greppet". Så är det absolut inte, du är fullkomligt normal men mår just nu inte så bra.
Lycka till, PMa om du vill ha någon att ha "prata" med! ❤️

"Glass löser allt!" /Källa Glassgård, Öland
Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhetBlomma

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.