Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen 01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media

32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
09. Depression/Ångest

Så rädd att barnen ska dö

2020-03-21 21:11 #0 av: Identity

Hej,
Jag har alltid varit lite hispig över att något ska hända mina barn på 1 och 5 år. Men den senaste tiden känner jag att det har börjat påverka vardagen, jag kan inte njuta till fullo av barnen. Jag får ofta katastroftankar i huvudet, främst kvällstid, där jag ser ”fantasier” framför mig att något av barnen dör.
Samtidigt är jag rädd att tänka för mycket på det, för tänk om det blir verklighet? Tänk om jag kan framkalla ett sånt scenario genom tankens kraft?

Varje gång dottern klagar över ont i benen eller magen får jag nästan panik och är helt säker på att nu har hon cancer. Jag ser framför mig hur vi är på sjukhuset och alla är ledsna och det är jobbigt.

Jag håller på att tappa förståndet ibland känns det som, jag vet inte vad som har tagit åt mig.

Anmäl
2020-03-21 21:16 #1 av: Hera

Dags att prata med en psykiatriker och psykolog.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2020-03-21 21:24 #2 av: Identity

Hur kan man behandla detta? Jag börjar själv inse att jag behöver hjälp för såhär kan man ju inte ha det...

Anmäl
2020-03-21 21:32 #3 av: Herveaux

Utan att vara alltför insatt i ämnet så kan säkert KBT hjälpa, så att du får verktyg och strategier att hantera tankarna med. 

Jag har själv blivit hjälpt av KBT för min sociala ångest om min GAD (generell ångest).

// Harley
Sajtvärd Star Stable
Medarbetare Film, Hamster, Guldhamster och Hundar
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2020-03-22 12:40 #4 av: vallhund

Håller med övriga, en samtalskontakt kan hjälpa.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2020-03-30 19:28 #5 av: Skogsväsen

#0 har du haft några mardrömmar som kanske kan ha triggat igång detta?

Det är bra att du är medveten över din oro; över dina tankar. Kanske kan du observera dem och klassificera dem som just "katastrof-tankar" och låta dem flöda lite för att sedan lägga dem i katastrof-lådan och tänka att chansen att det skulle inträffa är 0,000000001% och OM något skulle hända, så skulle du göra ALLT du kan för att det ska bli så BRA det kan bli. Eller att varje gång du kommer på dig själv att tänka dessa katastrof-tankar så kanske du kan försöka framkalla tacksamhetskänslor för dina barn, alltså styra om dina tankar. Tacksamhet är en väldigt positiv och stark tankekraft när jag har läst om det lite spirituella. Men jag vet inte vad som är bra eller dåligt i dina skor så det som tidigare har skrivits här är nog det bästa! :)

Jag hade förut en rädsla för att dö och då kunde denna rädsla triggas igång bara någon pratade om framtiden / åldrandet t.ex. och då började jag gråta. Jag vet inte heller vad som flög i mig då men jag tror det började med att jag såg en film.

Jag hamnade i en sorts ledsen period och det tog ett tag för det att gå över.... Kanske en månad. Sen var det som att det aldrig hade hänt.

Jag hade inte så många verktyg att hantera detta men skrev ut och ritade mina känslor på papper så gott jag kunde och försökte hantera det.

Jag har inga barn själv men det jag tänker är att barn är mjuka och tåliga och läker otroligt snabbt jämfört med när man är vuxen. De har inte lika långt till marken som oss heller ;)

Jag skadade mig en gång när jag var liten och fick ett ärr på min läpp från det. Jag hade ärret i flera år, enda till högstadiet men sen försvann det och jag saknar mitt ärr.

Jag håller tummarna att dina "worst-case-scenario"-tankar lugnar ner sig med tiden :)

Om du vill skriva av dig till någon så finns jag här. 

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.