Annons:
Etikettschizofreni
Läst 3525 ggr
Anonym
Anonym
4/23/20, 2:05 PM

Trösta liten flicka

Hej!

Jag är schizofren (Vill inte gå ut med det. Därför som jag är anonym)  och har en liten flicka i mig som jag har fått ta hand om i kanske 24-25 år, är 29 år nu.

Min mormor gick bort i januari och jag har haft svårt att trösta flickan. Försöker förklara att det är min mormor men det hjälper inte. Det var jobbigast i början. Då kom hon fram på jobbet och grät. Jag står i en kassa så jag var ju upptagen samtidigt. Fick kämpa för att hon inte skulle gråta utåt. Jag har inte kunnat sörja själv för då kommer hon fram och tror att det är okej att gråta. Ibland har jag blivit jättearg och skällt ut henne. Det har hjälp någon gång, men sen kommer hon tillbaka och blir ledsen för att jag har skällt ut henne. Jag har hjälpt henne med allt. Från mat till söva och gå på toa. Jag pushar henne och försöker få henne trygg. Nu har jag visserligen medicin som bromsar. Fick det 2016, men den kan inte hjälpa jämt, särskilt inte när det är något så här stort som har hänt. Jag älskar henne och vill att hon ska känna det, men ibland blir hon lite för mycket.

Mina frågor är;

Hur tröstar man en tjej på typ fyra år?

Hur ska jag få egentid?

Hur förklarar jag att jag är upptagen, utan att skrämma bort henne?

Jag vet att jag ska prata med någon inom vården och det gör jag, Men det hjälper mig inte med dessa frågor.

Hoppas att någon kan hjälpa mig med någon av frågorna.  Ställ gärna frågor om ni undrar något.

Annons:
Maria
4/23/20, 2:13 PM
#1

Jag tänker så här att det är du som behöver hjälp i första hand och inte flickan. Det är du som behöver stöd att hantera din sorg och din sjukdom. Visa denna texten nästa gång du har din vårdkontakt. Det är ofta lättare med skriven text och du beskriver situationen så bra.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Anonym
Anonym
5/4/20, 6:44 PM
#2

Försöker att sätta mig själv i första rummet, men det är svårt. Varje ensamtid jag har försöker jag att ta hand om mig själv. Har fler än bara flickan, men de är inte fyra år och de har jag lärt mig att hantera.  Klarar det bra själv och med hjälp av medicinering.  Men hon…

Hur tröstar man ett barn på bästa sätt?

Maria
5/4/20, 7:35 PM
#3

#2 Läste du vad jag skrev?

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Anonym
Anonym
5/4/20, 8:42 PM
#4

Ska träffa min samtalskontakt på torsdag.

Maria
5/4/20, 9:44 PM
#5

Bra för det handlar bara om dig.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Maria
5/9/20, 8:30 AM
#6

Hur gick det för dig ?

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Annons:
Anonym
Anonym
5/10/20, 7:10 PM
#7

Hon sa att jag skulle få flickan att "försvinna". Fortsätta att "tjata" tills hon försvinner. Sen ska jag börja bearbeta mig själv. Hon sa att jag behöver vara envis och tålmodig mot flickan. Efter ett tag så kommer flickan att förstå och de kommer att gå fortare att få bort henne. Eller sätta upp regler på när hon får vara framme så att hon vet. Att hon kommer fram är ett sätt för mig att bearbeta det som händer men främst det som har hänt.  Som nu får hon inte vara framme.  Det fungerar inte.  Jag skulle även testa att be andra i mig att ta hand om flickan. Det har jag inte testat på jättelänge, så det får jag prova igen. Ska se hur det går till veckan.

Hade hon varit en riktig fyraåring så hade jag kunnat ge henne till sambon eller någon annan och kunna ta det lugnt och ut och gå/vila  ensam någon timme och under den tiden välja när jag vill ha kontakt. Nu kommer hon inte jätteofta längre, då medicinen bromsar, men hon kan vara väldigt påträngande ibland. Jag vet att man inte ska jämföra med ett riktigt barn, men har man inte träffat flickan så ska man inte säga något.

Ena läkaren som jag har träffat var väldigt kunnig och hjälpte mig mycket. Hon benade ut det och sa att hon förstår att/hur jag mår såhär. Hade många bra tips.

Jag vet att man inte ska skylla på barndomen för hur man mår/beter sig som vuxen, men mina problem slutade inte i barndomen. De fortsätter fortfarande och jag är ändå 29år.

91Marran
5/12/20, 3:04 PM
#8

.

Mvh
Mig

  • Redigerat 11/8/20, 5:21 PM av Lona
Anonym
Anonym
5/14/20, 6:15 PM
#9

Tycker att det är svårt att sätta regler. Håller jag henne "inne" för länge så blir det kalabalik och panik. Kan ju inte säga mellan olika klockslag då mina dagar ser olika ut. Kan ju göra så att jag sätter en timme varje dag som jag vilar och släpper ut henne.  Problemet är- Vad gör jag den dagen när jag inte kan vila vid den tiden?

Anonym
Anonym
5/19/20, 2:08 PM
#10

Ska på minnesceremoni för mormor på fredag. Har sagt till alla i  mig att jag går själv så kan jag visa bilder i huvudet och berätta efteråt.  Har skrivit ett tal till mormor. Därför måste jag vara själv och hålla fokus på att berätta det. Det kanske låter elakt, men jag måste vara "elak" just nu. Jag hoppas att de i mig hjälper till att hålla flickan borta.

Maria
5/19/20, 2:50 PM
#11

Har du fortsatt kontakt med din samtalskontakt?

Jag tycker du ska på prata med en psykolog som kanske kan hjälpa dig bättre.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Anonym
Anonym
6/12/20, 4:26 PM
#12

Aldrig en psykolog igen! Den senaste jag hade tog mig inte på allvar utan sa att jag var precis som alla andra.  Hade psykologer när jag var liten. Det enda jag fick fram var att det var fel på mig och att det pratades om felen över mitt huvud. Ingen satte sig ner och frågade mig om hur jag verkligen mådde. Hade jag fått hjälp då, så hade de diskuterat rätt mängd och sorts medicin över mitt huvud och inte frågat hur det fungerar för mig.  Jag "ropade" på hjälp när jag var yngre. Öppnade bland anat en bildörr i farten.  Skrev en konstig berättelse på ett nationellt prov. De vuxna visste att något var fel, så det pratades om provet över mitt huvud,  Gjorde mycket fysiska tester som liten  (8 år ungefär) och allt var bara fel. Fick reda på  när jag var 25 att jag hade fått en diagnos vid den åldern.  Jag var bara ett stort fel när jag var liten. 

När min katt dog 2012 så kände jag att nu är jag ensam mot värden.  Hade återkommande starka panikattacker i fem år. Sen klingade det av mer och mer. Kan komma ibland nu också men inte så starkt att det blir som panikattacker.  Han var min stöttepelare, min trygghet. Han tog hand om mig eller vad man ska säga. Jag hade lovat honom att dö samtidigt. Nu vet jag att han ser ner på mig och att han vill se, glädje, humor, sorg, spänning och action i mitt liv. Det tog flera år innan jag började inse det.  Jag kände att jag svek honom och mådde så dåligt de första åren så att jag ofta funderade på självmord. Skulle jag fått reda på att jag kommer till honom om jag dör. Då hade jag fram tills detta året valt den vägen. Många kanske tycker att det är löjligt med en katt, men jag hade ingen annan. Vart mobbad av den som alla sa var min bästa vän som  jag tvingades umgås med från dagis till slutet av sexan.  Sen fick jag inga vänner förens gymnasiet. De skulle inte förstå om jag förklarade. Jag var ju bara ett stort fel!

Min samtalskontakt och jag fungerar jättebra ihop. Hon går i pension i augusti och ska hitta någon som kan efterträda henne. Hon har hjälpt mig jättemycket.  Det har bara gått åt rätt håll när jag har träffat henne.

Anonym
Anonym
10/30/20, 5:07 PM
#13

Jag har nu kunnat sörja min mormor själv sen ett tag tillbaka.
Jag var på Dollarstore idag och släppte ut henne och några till som jag har i mig. Jag hade riktigt roligt. Hade blivit fattig om jag hade köpt allt de ville ha. Haha. Men det kändes bra att hon fick vara med. Jag kunde hantera det på ett bra sätt. Folk undrade nog varför jag gick runt och skrattade och pratade med mig själv då och då. Eller ja vi pratar mest i huvudet, men lite blir utåt. Så jag är så nöjd med dagen. Blev bara 170:- på Dollarstore.
Nu är jag trött i huvudet och får ta och vila lite.

Annons:
Lona
11/2/20, 8:43 PM
#14

Med reservation för att jag inte kan särskilt mycket om schizofreni och den typen av problem som du beskriver så kommer lite allmänna tankar här.

Först av allt så beklagar jag sorgen över din mormor!
Jag förstår absolut att din katt betydde oändligt mycket för dig, mina hundar är inte "bara ett par hundar", de är familjemedlemmar och ibland mycket mer än det.

Vad säger din samtalskontakt? Har du fått någon ny och hur funkar det i så fall?

Psykiatrin kan vara under all kritik emellanåt, jag har råkat ut för alla möjliga konstiga (och otrevliga) typer - psykologer, psykiatriker, kuratorer, arbetsterapauter och diverse andra personer som jobbar där.
En del funkar det inte med överhuvudtaget vilket kanske är ganska naturligt, så är det ju med folk rent allmänt också. Jag tycker i och för sig att det är deras jobb att få det att funka med patienterna men så är det uppenbarligen inte alltid.

Men…försök att ge det en chans till med en psykolog eller en terapeut av något slag!
Träffar man rätt så kan det ge så oerhört mycket!
Jag träffade en ny terapeut för KBT i våras, det klickade direkt mellan oss och på bara några månader gjorde jag stora framsteg. Tyvärr slutade hon på den mottagningen men jag hoppas på att få en ny terapeut som funkar lika bra.
Det är oftast lättare att få vettig hjälp som vuxen tycker jag, när jag var barn och ungdom så pratade de ofta över huvudet på mig utan att vare sig informera eller hjälpa.

Jag vet inte riktigt om det skulle vara en lämplig behandlingsform men gruppterapi har också gett mig mycket. Att träffa andra som har samma eller liknande problem, att dela erfarenheter och ge varandra tips och stöttning är värdefullt. Givetvis under ledning av kompetent personal!

Jag skulle så gärna komma med mera hjälp och råd hur du skall hantera både den lilla flickan och resten av personerna i dig men känner att jag är ute på rätt tunn is.
Jag kan alldeles för lite om schizofreni men bollar gärna tankar och funderingar, ibland behövs det "bara" att någon läser eller lyssnar på en.

Ta hand om dig! 🌺


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Anonym
Anonym
11/3/20, 5:20 PM
#15

Hej Lona!
Tack för ditt svar. Jag har fått en ny samtalskontakt och vi håller på att gå igenom hur mitt liv ser ut. Han är inte som den gamla men det blir nog bra till slut när han vet lite mer.

Gruppterapi låter spännande. De ville skicka mig på argterapi men det blev inte av. Jag fick lite tips och medicin i stället. Det har fungerat bra. Har haft lite problem nu när jag har varit sjuk, då det sätter sig på psyket också. Jag vill inte "skada" folk längre, inte sådan ilska som tur väl är. Det är jätteskönt att slippa att ha det hela tiden.

Jag känner igen det där med att de pratar över huvudet. Tur att jag inte fick medicin när jag var liten. Då hade de inte frågat mig hur det känns utan mina föräldrar vad de tycker. Nu är det upp till mig hur jag mår och hur jag hanterar det. Det känns jätteskönt. Äntligen får jag vara sjuk eller vad man säger.

Jag önskar att min sambo vet lite men det gör han inte. Han vet om mina humörsvängningar och det är allt. Alla som vet att jag har problem (inte vad) tycker att jag ska säga till honom att jag vill prata och sen berätta men det är inte så enkelt. Vi har varit ihop i över tre år och jag borde berätta men ja… Då behöver jag inte hålla allt inom mig. Den förra samtalskontakten ville att jag skulle ta med honom dit och det borde jag ha gjort känner jag nu.

Vem vill höra efter tre år "Jag är schizofren, jag har bara inte berättat det." Men det blir väl bättre än att vänta ännu längre.

Det är inte som adhd som de flesta vet lite om. Utan något mer komplicerat som man ofta har förutfattade meningar om som inte stämmer. Jag har själv damp (adhd, dcd och perseptionsvårigheter) så jag ser inte ner på adhd, verkligen inte. Men det är lättare för mig att förklara adhd än schizofreni så att folk förstår.

Lona
11/4/20, 6:23 PM
#16

#15: Jag tror jag förstår hur du tänker angående din sambo, det är inte lätt att berätta efter tre år och folk har ju diverse konstiga uppfattningar om schizofreni. Men det måste kosta på jättemycket för dig att dölja de här sidorna, i synnerhet när ni bor ihop?

Jag har varit tillsammans med min särbo i snart tre år och kan fortfarande inte visa hur jag är när jag verkligen mår dåligt. Han har vetat det grundläggande hela tiden, vi växte upp som grannar och våra familjer umgicks mycket, men det är en sak att veta att "granntjejen mår dåligt" och att leva i det.

Min mamma sade för ett tag sedan att även om jag "inte är min sjukdom" så är den ju faktiskt en del av mig och om A inte kan hantera den biten så kanske vårt förhållande inte är så mycket värt egentligen.
Jag tror verkligen att han skulle finnas kvar om jag lät honom se de sidorna också men…nä.
Jag känner mig som en urusel flickvän emellanåt när jag inte ens orkar träffa honom.

Ja, det måste vara skönt att slippa känna sådan ilska, jag kan tänka mig att det ger en massa frustration också.
Själv har jag kämpat för att faktiskt kunna bli arg och då rikta ilskan mot rätt person/situation, inte vända den inåt.
Jag blir inte ohanterligt arg men har för första gången i livet insett hur braoch konstruktiv ilska faktiskt kan vara. (Min samtalskontakt blev tårögd när jag kom och berättade att jag blivit förbannad och fräst ifrån mot en granne, hans patienter brukar vara tvärtom.)

Jag sattes på medicin (antidepressiva och benzo) när jag var 14, receptet förnyades varje halvår via ett telefonsamtal som mamma hade med (o)ansvarig läkare. När jag var 17 så bemödade Bup sig med att åtminstone ha samtalskontakt med mig men ingen direkt behandling.

Du verkar att på något sätt ha "förlikats" med din schizofreni och det tror jag är bra. Det funkar inte att bara skjuta bort den även om man inte kan låta den ta över helt heller.
Man måste leva sida vid sida med den på något sätt och hantera det så gott det går - men för det behöver man ju rätt förutsättningar och där tycker jag att psykiatrin ofta brister.

Håller tummarna för att din samtalskontakt kommer att funka bra för dig!


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Anonym
Anonym
11/7/20, 3:04 PM
#17

#16 Pratade med min samtalskontakt i torsdags och han gav mig bra tips. Särskilt mot mina misstänksamma tankar. Detta må låta konstigt men jag är förföljd. Jag vet att det låter konstigt, men för mig så är det sant. Jag har sett några av dem. Inte bara i tanken utan på riktigt. När jag var liten så attackerade de mig med runda svarta klot. Nu har det inte hänt så allvarligt sen 2016. Min dåvarande sambo hittade mig liggandes i fosterställning i soffan gråtandes jag försökte skydda katten som bodde hos oss. Jag var på mitt ex att de kunde ta honom också. Jag minns inte precis allt. Jag minns att han fick mig till psykakuten. Där fick jag hjälp och blev inlagd. När jag gick hem från min psykolog en dag, kommit typ halvvägas så får jag problem. Jag blir tillsagd i mitt huvud att jag ska på ett "möte". Jag blev livrädd och ville inte dit. skickade desperata sms till mitt ex och han hörde av sig efter en halvtimme och möter mig. Jag slapp "mötet" den gången. Jag har dock blivit kallad dit senare genom tanken men den var ett tag sen nu. Jag testade att bjuda hem dem men de kom inte. När jag körde hem från jobbet förra veckan så såg jag han som håller i mötet i verkligheten (Finns han på riktigt, så finns mötet på riktigt). Jag blev rädd, sen insåg jag att jag mår bättre och har ett högre självförtroende så jag behöver inte vara rädd längre. Jag har varit med om mycket mer än detta. Men kände att jag behöver skriva av mig lite.

Jag behöver mycket egentid. Får jag t.ex. mellan två och tre så kanske det inte hjälper för just då är allt bra, men mellan fem och sex kanske jag är i behov av det. Det tär på mig. Jag kan inte vara mig själv i närheten av honom och det känns både jobbigt och fel. Han är ju sig själv mot mig. Jag vill visa alla mina personligheter men det går inte. Hur börjar man berätta? Vad säger jag om han frågar? Kan ju inte säga att det är privat. Eller, du vill inte veta.

Skönt för dig att vara särbo. Då kan du styra livet lite mer. Jag och sambon flyttade till vårat hus på 74kvadrat, med två våningar på "landet". Hade vi bott större så hade jag kunnat må bättre. Då hade jag kunnat gå undan.Det var han som köpte huset och jag bara hängde på. Det ligger vid en 80 väg. Antingen går man åt höger eller vänster. Finns ingen runda. Finns en stig rakt in i skogen sen så tar den slut. Brukar gå åt vänster till en skylt och vända. det tar 55 minuter ungefär och då kan jag vara mig själv. På vintern blir det värre med att ut och gå. Ofta när jag kör bil så släpper jag ut mig själv. Kör ibland lite saktare för att få mer tid.

Samtalskontakten har skickat till en läkare om att jag behöver ett möte. Får se vad det leder. Samtalskontakten känns bara bättre och bättre. Han är bra för mig. Han lyssnar, förstår och ställer bra frågor.

Jag trodde aldrig att jag skulle vara så här stark, duktig och självsäker när jag var som sjukast. Jag trodde bara att det skulle gå utför mer och mer, bli mer skadad, både fysiskt och psykiskt. Nu kan jag lita på mig själv för det mesta och stå emot. Ibland vill jag bara släppa allt, men då tänker jag efter på hur illa det har varit. Ibland orkar jag inte mer men jag vill inte dö. Jag vill leva utan att behöva stänga in allt. Jag är stark så jag överlever.

Jag måste bli bättre på att säga ifrån när jag känner mig arg. Inte skrika och sådant, men vara uppriktig och säga att nu gör du mig arg.

Du är inte usel, du tar bara hand om dig själv. Du behöver din tid både för dig själv och honom. Du får prioritera dig själv ibland så att du kan må bättre och orka träffa honom.

Mitt ex var schizoaffektiv (schizofren och bipolär) Så han förstod de mesta av mina problem. Jag önskar att han fått se mig efter att alla medicinerna ställts in. Då hade vi nog fortfarande varit vänner idag.

Det känns bra att ha dig att skriva med. Du behöver inte reagera och svara på allt räcker med någon mening om du orkar.

Lona
11/9/20, 5:15 PM
#18

Men vad bra att du kan se de positiva bitarna och det du faktiskt klarar av och har blivit bättre på!
Jag snöar alldeles för lätt in på det som jag inte klarar av, i synnerhet när det gäller sånt som jag klarade förr. Sen är det nog så att vissa saker som jag gjorde tidigare mådde jag verkligen piss av då också men det har jag liksom glömt, jag minns bara att jag gjorde dem, inte hur.

Jag har paranoida tendenser, jag har aldrig sett eller mött någon men kan få för mig att någon spionerar på mig, tex i ventilationssystemet i badrummet. Grannen har förstås en kamera där, varför han skulle ha det vet jag inte. Det bara ÄR så, i synnerhet när jag mår sämre psykiskt rent allmänt.
Jag kan också få för mig att folk jag känner spionerar på mig för att kolla vad jag gör.
Tidigare passade jag ju mina kompisars hundar hemma hos dem, då tänkte jag att de antingen hade kameror gömda för att se vad jag gjorde med deras hundar och vad jag pysslade med hemma hos dem. Det här gällde alltså min allra bästa kompis men jag tänker likadant nu när jag bor hos min mamma.
Nog håller hon koll på vad jag gör, vad jag äter, om jag är på toa, om jag petar mig i näsan…?

Det som faktiskt har hjälpt till viss del är att jag säger högt när jag tänker såhär. "Lona, nu tänker du fel, det är ingen som spionerar på dig!"
Det funkar förstås inte när jag mår jättedåligt och det var skitjobbigt de första gångerna, det blev så verkligt då - men det kanske var det jag behövde.

Härligt att höra att det funkar bättre och bättre med din samtalskontakt!
Det gör ju så mycket att man är på samma plan, en del personer funkar det verkligen inte alls med.

Detsamma, det känns bra att skriva till dig! 🌹
Kanske hjälper det någon annan också, som är i liknande sits men inte riktigt kan eller vågar skriva här. ❤


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Anonym
Anonym
12/31/20, 2:56 PM
#19

Hej!
Jag har inte varit redo att skriva och svara här. Jag har varit inlagd och fått medicinen inställd bättre. Det var mellan den 3-14 december. Så nu är jag på g igen. Tar kanske någon extra dag innan jag svarar. Tänkte att det kan vara "kul" att vara uppdaterad.

Lona
1/5/21, 12:02 PM
#20

#19: Fint att höra från dig! 💕
Önskar dig ett gott nytt 2021 och uppskattar att du skriver här.


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Annons:
Maria
1/5/21, 12:10 PM
#21

Vad roligt att höra. Hoppas att din medicinering hjälper som den ska.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Upp till toppen
Annons: