Annons:
Etikettallmän-psykologi
Läst 1054 ggr
Glassljus
2020-06-28 18:43

Känner obehag av min pappa

När jag var yngre så fick ingen röra vid mig eftersom jag tyckte det var så sjukt obehagligt att bli rörd och det här gällde verkligen alla, till och med närmsta familj osv. Med åren har jag jobbat bort det här och klarar helt av beröring (klarar dock fortfarande inte när folk rör mina axlar eller handleder, har ingen aning varför). Meeeeen det finns en person som jag fortfarande absolut inte tål att han rör mig och det är konstigt nog min pappa. Nu för tiden står jag ut med det men tycker det är obehagligt ändå. Han rör inte mig ofta men kramar mig när vi säger hejdå eller så. T.ex för några dagar sedan så skulle han ge mig sina nycklar och då råkade jag nudda hans hand när han räckte över dem och tappade då nycklarna för känslan var så obehaglig. Min pappa har aldrig skadat mig på något sätt heller. Främlingar kan röra mig och jag känner ingenting men så fort min pappa rör mig så skriker min hjärna med varningssignaler. Vad kan detta bero på? Ps. Vet inte om jag lagt denna i rätt tråd.

Annons:
Sagolikt
2020-06-28 20:25
#1

Hjärnan spelar oss knasiga spratt. Jag tror inte att du ska överanalysera det. Nu vet jag inte hur det är för din pappa, men min pappa är väldigt dålig på att ge fysisk kontakt och det blir lätt stelt. Då tror jag att man undermedvetet blir lite stel själv och efter att ha upprepat det många gånger sitter det i muskelminnet.

Glassljus
2020-06-28 23:42
#2

#1 Kan finnas något i det du säger, han har alltid haft svårt att visa kärlek och så men grejen är lite att mamma är likadan som honom och hon kan röra mig utan problem. Gjorde mest detta inlägget för att min pv skrämde upp mig lite. Han sa att jag kan ha hemska förträngda minnen av min pappa eller något sånt. Tror inte riktigt det men skrämde upp mig lite.

Maria
2020-06-30 09:55
#3

#2 Den typen av amatöranalyser ska man akta sig för,

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Lona
2020-07-07 13:34
#4

Jag har egentligen inget bra svar men håller med #3, man ska akta sig för den typen av amatöranalyser - och för den delen även när de kommer ifrån yrkesutövare som är utbildade inom psykiatri.
Det råder delade meningar om det här med "förträngda minnen", om inte annat så sätter misstankarna om det griller i skallen på folk och därmed hamnar man lätt i en ond cirkel. Man går och funderar på om det hänt något och i så fall vad och av vem - och vill man egentligen veta?  Även om man får de här upplevelserna från en viss person så skulle det ju lika gärna vara "någon annan".
Så rullar det på, man upplever kanske ännu större obehag och får för sig alla möjliga hemska saker.
Jag skriver det här utefter egna upplevelser även om det dessvärre är folk inom psykiatrin som har fått mig att fundera över det här. (I princip alla tonårstjejer som mådde dåligt på 80-talet förmodades vara utsatta för incest.) 
Drygt 30 år senare sitter det fortfarande en tagg av tvivel men den taggen tror jag att BUP placerade där en gång i tiden.

Huruvida det verkligen förekommer förträngda minnen av den typen ska jag låta vara osagt men jag tror faktiskt att det skulle sätta andra spår också om man varit utsatt för sexuella övergrepp. Så - mitt råd är att du försöker släppa det där. Det kan finnas andra anledningar till att man tycker att det är obehagligt med fysisk kontakt med en viss person, saker som absolut inte har med övergrepp att göra.
Skulle det bli värre så kan det behövas hjälp för att ta tag i det där men inte för att rota i det förflutna och vad som kan ha hänt utan för att komma vidare och släppa alla knepiga tankar och känslor. Med andra ord, jag tror att man bygger på tankarna och känslorna själv när någon väl har satt ett litet frö.

Ta hand om dig, jag finns på PM om du tycker att det är lättare att ta det där, det är ju ett ganska känsligt ämne.🌺


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

Upp till toppen
Annons: