09. Depression/Ångest

meningen med livet?

2011-02-10 22:11 #0 av: Flodhasten

Jag har väldigt länge mått riktigt dåligt jag går nu första året på gymnasium. När jag gick i grundskolan övervägde jag att ta livet av mig flera gånger om dagen, det som stoppade var mina djur för vad skulle hända med dem när jag inte fanns längre. Det känns som att allt bra som händer mig försvinner, min katt Isidor blev sjuk och jag var till veterinären med honom men dagen efter så var han ännu värre och lite senare dog han i min famn, typ ett halvår efter det så fölorade jag min ena hund Smulan och för bara några veckor sedan så avlivade min mammas "kille" min andra hund Stojja (komplicerad berättelse orkar inte börja berätta den) efter att jag började gymnasiet så blev det lite bättre jag funderade inte på självmord lika ofta men efter att de avlivat Stojja så blev det värre igen. Jag har under en längre tid skärt mig för att det får mig att må bättre. Jaag har fått tre helt underbara vänner här nere men jag är extremt rädd för att förlora dem som jag gjorde med mina vänner i grundskolan. Jag förstår inte meningen med livet nå mer och jag funderar starkt på att avsluta det eftersom att allt kääns så hopplöst just nu och vad jag än gör kan jag aldrig mer få tillbaka Stojja.

Enda anledningen till varför jag inte berättar för någon om hur jag mår är för att jag inte förtjänar nå bättre eftersom att allt är mitt eget fel.

Mina kompisar oroar sig för mina skärsår och har sagt att om jag inte slutar så berättar dem för någon på skolan. Men om de gör det betyder det antagligen att jag måste sluta skära mig och just nu känns det som att det är det enda som gör mig glad som inte kommer försvinna.

 

Ville bara få skriva av mig eftersom att jag inte vet vad jag ska ta mig till...

Anmäl
2011-02-11 00:10 #1 av: KarlJesper

 

Meningen med livet är just att leva. Livet har ingen mening - du fyller det med mening. För mig är detta hoppfullt, att det är jag som faktiskt ansvarar för att må bra. Det gör jag genom möten, människomöten med förtrogna samtal i både glädje och sorg. Men kanske också som du verkar tycka om, kontakten med djur.

Varför ta livet av sig? Dö kommer du ju ändå att göra. Hittills har ingen vad jag vet sluppit undan. Så därför kan man ju göra det bästa av den lilla stund ett liv faktiskt är.

Att du blandar ihop att "inte berättar för någon" med hurvida du förtjänar det eller ej är bara dumt. Det handlar inte om förtjänst. (Men har du blivit illa behandlad av din omgivning förstår jag att du har det magiska tänkandet). Här handlar det bara om att söka upp dem som kan lyssna på dig. Det är dessutom en gåva till andra att få vara till hjälp. Kontakta BUP (Barn och ungdomspsyk) i din kommun eller kolla på andra hemsidor. Typ denna: http://www.trasdockorna.se/ så kommer du förstå att du inte är ensam i ditt problem.

Hoppas det löser sig för dig, ibland kan det vända som på en femöring!

Kram Kyss

Anmäl
2011-02-11 15:15 #2 av: rolnor

#1 Tycker att du formulerar det jättefint, kan bara instämma.

Kram från mej också.Glad

Anmäl
2011-02-18 15:33 #3 av: Flodhasten

Jag kan bara inte förstå varför jag ska fortsätta mitt liv, just nu känns allting så totalt värdelöst. Vad jag än gör så kommer jag aldrig mer att få tillbaka min hund som också var den som betydde mest för mig. Jag känner även att jag bara förstör allt. och jag är livrädd för att mista dem tre bästa vännera jag har som betyder mest för mig just nu. Jag har tidigare förlorat precis allt som betydde något för mig och nu känns som att jag kommer att mista dem också. De har upptäckt mina skärsår och de säger att de är oroliga över mig och att jag borde prata med någon. Men jag kan inte förstå varför jag ska prata med någon för när jag skär mig så skär jag mig inte vidare djupt. Jag tycker att det är en värdslig sak att gå till någon och prata om. Det känns som att det jag gör inte är grovt nog för att jag skulle prata med någon vuxen om det, jag har även svårt för att lita på vuxna.

När jag började skära mig så handlade det bara om några väldigt ytliga sår, nu blir de fler och lite djupare och jag kan inte hålla mig borta från det, jag kan ibland känna att jag vill skära djupare för att få mer effekt men jag jag är för feg och jag hatar mig själv för det.

Jag tror att allt skulle bli bättre om jag inte fanns nå mer då skulle jag inte kunna förstöra något.

Anmäl
2011-02-18 16:47 #4 av: rolnor

Tycker att det låter som om du riktar väldigt mycket ilska mot dej själv, det här är saker du ska ta upp med en terapeut, du behöver rota ett tag i ditt känsloliv för att få en klarare bild av det hela. Naturligtvis har du lika stor rätt att söka hjälp som alla andra!!Skrikandes

Anmäl
2011-02-19 02:36 #5 av: Allamej

Först och främst så är svaret 42. Det är frågan som du lever för att lista ut.

 

Att du skär dig är enbart bestraffning av dig själv. Vad har du gjort för hemskt för att förtjäna att bli straffad med sår efter sår efter sår?

Dina vänner bryr sig om dig och om du ställer dig lite på sidan så ser du att det är en bra sak. Du förtjänar att bli brydd om.

 

Mina djur är dom som håller mig igång,  får mig att stiga upp på dagarna men jag försöker dessutom att lära mig att älska mig själv. Jag har en kurrande kolsvart odåga liggande framför tangentbordet... han älskar mig och jag honom men om jag inte kan älska mig självtillräckligt för att ta hand om mig, hur ska jag kunna ta hand om honom?

Sök hjälp, din generation är så nersölad med måsten och krav att otroligt många mår som du...

Och blodet hjälper bara för stunden... ångesten kommer tillbaka och blir då ännu värre för då har den skuld med  sig...

Anmäl
2011-02-19 16:21 #6 av: Flodhasten

Jag drömmer varje natt om min hund men den här natten var drömmen annorlunda.

I natt drömde jag att jag var tillbaka till min hemstad och då såg jag min hund springa lös ute så jag gick ut och då kom hon springade mot mig, jag kramade om henne och sedan tog jag med henne hem jag höll om henne hela tiden och jag vägrade att släppa henne igen. Men sedan vaknade jag och insåg att det bara var en dröm. Jag önskar att jag inte hade vaknat utan att drömmen hade fortsatt för alltid för det gör så ont att inse att hon är borta. Det var så härligt att bara krama om henne och tro att allt kommer att ordna sig att det bara var en mardröm att hon var borta. Jag kan inte stå ut med tanken att hon är borta för all framtid, jag vill bara hålla om henne en sista gång. Hon betydde så mycket, hon var min bästa vän. Det känns som att jag har förlorat allt som är värt att leva vidare för. Jag svek henne när jag flyttade hit ner, hon förtjänade någon bättre än mig hon förtjänade en ägare som inte är totalt värdelös. Om jag hade skött mig bättre hade kanske inte mina föräldrar skilt sig och då hade vi fortfarande bott kvar i huset och hon hade fortfarande levt.

 

Allt hade varit så mycket bättre om jag aldrig hade fötts.

Anmäl
2011-02-22 01:41 #7 av: aciram

#6

Det är inte ditt fel att dina föräldrar skilde sig.

Alla reagerar olika starkt på olika händelser och därför är inga känslor för små. Ring och prata med bup eller någon annan vuxen, du förtjänar att må bättre. Försök att vara snäll mot dig själv och inte straffa dig själv. Det kommer ljusare tider även fast det inte känns som så just nu.

Anmäl
2011-02-26 20:25 #8 av: Kalendula

En del av meningen med livet är att kunna berätta om sina svårigheter o be om hjälp. Det är ju styrka i det. Skrattande

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Anmäl
2011-03-01 22:25 #9 av: Flodhasten

Jag var för ett tag sen och pratade med en vuxen på min skola och han gav några förslag på vad jag kunde göra. Idag så frågade han om jag hade gjort något åt det och det har jag inte. Så han bad mig att komma och prata med honom efter lektionen och det gjorde jag och sedan bestämde jag mig för att jag kunde gå och prata med skolsköterskan och han följde medm Men nästan direkt när jag kom dit så ringde de till mina föräldrar (jag hade sagt att jag inte ville att de skulle få reda på det) och nu måste jag åka hem för att de anser att jag inte kan bo på internatet, Jag vet inte hur det blir efter sportlovet det kanske slutar med att jag måste flytta hem och inte kan fortsätta på skolan.

Jag skulle aldrig ha berättat för någon, det gjorde bara det hela mycket värre. Det är just pågrund av sådana här saker som jag inte litar på vuxna...

Anmäl
2011-03-02 00:01 #10 av: Allamej

Du självskadar dig själv och mår otroligt dåligt, Du SKA inte bo på internat. Du måste få någon som kan hjälpa dig. Du är så pass illa däran just nu att jag hade fattat precis samma beslut.

Anmäl
2011-03-04 11:55 #11 av: Flodhasten

Det känns som att det inte kommer bli nå bättre om jag inte får vara kvar på skolan utan måste flytta hem igen. Det känns som att det bara blir värre isådanafall för jag mår inte bra av att vara "hemma" det får mig bara att må ännu sämre för där finns det ingenting som gör mig glad. Jag har varit till Bup och de säger att jag inte kan åka tillbaka om jag fortsätter skada mig själv, men jag förstår inte hur jag ska kunna låta bli.

Anmäl
2011-03-05 10:45 #12 av: Kalendula

Detta kan låta kallt, men den ända som kan besämma hur du vill ha det är du själv. Men rätt hjälp kan du bestämma att du inte ska skada dig själv mer. För du har ju redan bestämt dig för att skada dig, då kan du också bestämma dig för att låta bli. Flört

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Anmäl
2011-04-03 15:59 #13 av: Flodhasten

Jag fick komma tillbaka till internatet efter lovet som var så nu har jag varit här i ungefär tre veckor. Under helgerna får jag inte vara ensam utan då måste antingen mamma eller pappa komma ner eller så måste jag åka upp. Jag lyckades hålla mig borta från att skada mig själv i nästan två veckor (den veckan jag var hemma och en vecka här nere) men sen blev det alldeles för jobbigt och jag kände mig helt nere och tänkte att det spelar ingen roll vad jag än gör för allt känns bara så hopplöst. Och nu har jag gjort det igen jag har även skärt upp mina gamla ärr och då släppte hopplösheten och det kändes som att allting skulle ordna sig. Men känslan av hopplöshet kom tillbaka och då skadade jag mig själv igen och då försvann den, men nu har jag bara förstört ännu mer för mig själv, jag kan inte berätta för någon om att jag har skärt mig igen för då riskerar jag att bli utkastad från skolan. Det känns som att jag inte står ut nå mer jag kan lika gärna ge upp allting för inget kommer någonsin bli sig likt igen efter att jag berättade om mina "problem" och jag blir bara så arg på mig själv för att jag berättade för nu har jag förstört allt igen, om jag inte hade berättat för någon så hade allt fortsatt som vanligt och jag hade iallafall kunnat prata med någon om det.

Anmäl
2011-04-03 15:59 #14 av: Flodhasten

Har ingen aning om vad jag ska göra... Gråter

Anmäl
2011-04-03 17:21 #15 av: Kalendula

Flodhästen: Men om du fortsätter att skära dig, så gör du ju samtidigt ett val att faktiskt bli utkastad från skolan. Någon kommer ju att upptäcka att du skär dig så småningom i allafall.

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Anmäl
2011-04-03 18:17 #16 av: Flodhasten

Jag vet och det är precis det jag menar, jag förstör bara för mig själv och andra hela tiden. Jag vet att jag kanske blir utkastad från skolan om jag fortsätter men ändå kan jag inte sluta.

Anmäl
2011-04-03 18:20 #17 av: Kalendula

Du kan om du vill, om du inte vill sluta så är det bara att fortsätta. Du har val att göra. Välj det som är bäst för dig, om inte annat så får du faktiskt söka hjälp att välja bli bra.

Uppskattar att bli tilltalad "Kalendula" när man svarar mig på inlägg.

"If you kill all my demons, maybe all my angels will die to. If you kill all my angels, my demons will survive"

Anmäl
2011-04-03 20:46 #18 av: Flodhasten

Jag vill inte sluta men det finns folk i min omgivning som vill att jag slutar, men jag vill ju inte sluta med något som får mig att må bättre.

Jag förstår inte varför de försöker hindra mig från att göra något som får mig att må bättre. Det är ju min kropp borde inte jag få bestämma över den själv då? Mitt liv är ju ändå inte värt något jag förstör ju bara för andra i min omgivning så det hade bästa vore ju att jag försvann...

 

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.