Att vara jag

Redan som liten kände jag mig annorlunda och utanför men det dröjde tills jag var över 30 innan jag fick en etikett att sätta på mina problem.
Under åren har jag valsat runt inom psykiatrin, mestadels med diagnoserna depression och ångest av något slag.
Skolan var ett helvete och jag varvade studier och så småningom jobb med att krascha mer eller mindre totalt och sedan försöka bygga upp mitt liv igen.
Sedan 2013 har jag sjukersättning (är ”sjukpensionär”) men det var en lång väg dit.
Efter att jag varit sjukskriven från mitt vanliga jobb i över ett år så stoppade Försäkringskassan in mig i diverse rehabiliteringsprojekt som alla misslyckades.
Jag tappade hoppet om att någonsin kunna jobba igen och försöker nu få livet att flyta så bra som möjligt trots de sjukdomar och funktionshinder som jag har. Att släppa taget om arbetslivet var en av de jobbigaste saker jag har gått igenom men när sjukersättningen väl var ett faktum så var det bara en enorm lättnad.
Jag är medveten om att mina svårigheter sällan syns och att jag av de flesta uppfattas som en ganska glad tjej som verkar trivas med livet.
I själva verket har jag alltså en kronisk depression med generellt ångestsyndrom, jag har också tvångstankar och social ångest som jag försöker hålla stången.
Tvångstankarna yttrar sig mestadels som att jag oroar mig för ALLT vilket tar oerhört mycket kraft.
Och det roligaste av allt: paranoida tendenser vilket innebär att jag får för mig diverse olika saker som att grannarna spionerar på mig och att hyresvärden har en gömd kamera i mediaboxen. Jag vet att det inte är så men jag kan inte styra känslan.

Jag har dessutom en neuropsykiatrisk störning med drag av ADD och Asperger även om ingen av dem är helt utvecklad.
Jag knaprar diverse mediciner som lyckas hålla mig med näsan över vattenytan men mycket mer än så är det inte. Den bästa medicinen är dock hundarna och stallet som håller mig uppe och ”tvingar” mig att göra något på dagarna.
Trots det funkar det inte att jag jobbar i stallet eller med hundar (jag är hundinstruktör) – vi har försökt men det gick inte alls utan jag rasade nästan med en gång. Jag vet att det finns folk som tycker att ”kan man ha hund så kan man också jobba” men det är inte riktigt så lätt.
Så varför skriver jag allt det här i min blogg?
Jo, för det första så hoppas jag att folk har lättare att förstå mig när jag inte klarar av en del saker, jag har till exempel jättesvårt för att ringa personer som jag inte känner mycket väl och jag klarar för det mesta inte av snabba ändringar i hur dagen kommer att se ut. Jag får ofta ställa in saker jag har planerat med andra för att jag inte orkar eller inte klarar av det.
Tidigare kom jag med alla möjliga dåliga undanflykter men nu säger jag som det är.
För det andra så tycker jag att psykiska sjukdomar fortfarande av många uppfattas som något ”fult” och onämnbart i vårt samhälle.
Genom att vara öppen med mina svårigheter hoppas jag att kunna påverka i alla fall några som kanske inser att folk med psykiatriska diagnoser faktiskt nästan är som alla andra och att det inte är konstigare att medicineras för en psykos än för diabetes.

Upp och ner

2020-01-30

Jag fick i uppdrag av Isak [min kontaktperson på psyk] att skriva dagbok eller blogga när jag mådde bra, för att kunna se tillbaks och inse att allt inte är skit hela tiden. Det var i somras, och av må bra-bloggandet blev det…ingenting.
Jag har tänkt att blogga om allt möjligt, om hundarna, om stallet, om terapin, om hur jag mår, om diverse funderingar över livet och tja, det mesta helt enkelt. Det är ju tanken som räknas men kanske inte riktigt när det resulterar i en helt tom blogg?

Nu mår jag alltså inte så bra igen, välkommen kära februariskov! Som vanligt i god tid, i år har det dessutom fått hjälp på traven av diverse omständigheter och förändringar i mitt liv. Både bra och dåliga men alla har de en sak gemensamt: de gör mig trött. Och en trött Lona är desto mottagligare för att må dåligt, ungefär som ett dåligt immunförsvar lättare gör att en individ får en infektion.
Jag har kanske ett dåligt psyk-immunförsvar?

Nå, en liten uppdatering och sammanfattning av det senaste året: Det har hänt massor med och efter gruppterapin, faktiskt så mycket att jag bad att få gå en omgång till för att liksom ”befästa” alla nya tankar och känslor. Det blev avslag vilket kanske inte är så förvånande egentligen men nu står jag i kö för att få gå i individuell terapi. Jag känner att jag behöver utveckla det hela och nu tror jag att jag är redo för det.
Inte att sitta och skåda mig själv i naveln och vända ut och in på min barndom och mitt liv, men att se tillbaks på en del saker, omvärdera rätt mycket och sen gå vidare.
Att rensa hjärnan mentalt och även hitta nya förhållningssätt till livet. Både lite halvluddigt med min inställning till det mesta, som relationer, attityder och hur jag tolkar tillvaron men även rent konkret med att försöka få någon form av ordning och reda på min vardag.
Tidigare terapiförsök har inte funkat så bra vilket jag givetvis har klandrat mig själv för. ”Jag är en så usel och oduglig människa att jag inte ens kan klara att använda min terapi till något vettigt.”
Nu inser jag att det är faktiskt inte mitt jobb att få det att funka, det är terapeutens. Givetvis måste jag delta, vara positivt inställd till terapin och jobba på det hela men själva flytet – det är inte mitt ansvar! Klickar det inte personligen så är inte det mitt fel heller.
Det är under åren väldigt få personer som det har varit bom stopp med när det gällt behandling och terapi så om det inte funkar på det planet är det sannerligen inte mitt fel eller brist på motivation.
Se där, så klarögd jag blivit!
”Min” Isak har jag kvar och där klickar det verkligen vad gäller behandlare/patient. Helt suveränt, vi förstår vad den andre menar även om det blir luddigt ibland och kan dessutom garva åt en del vrickade saker – nog så viktigt!

[Stycke om hundarna]

En av de största sakerna som hände förra året är dock att vi har flyttat!
Jag har lämnat min lilla gula stuga och bor för tillfället hos mamma vilket faktiskt funkar riktigt bra. Hundarna är förstås stormförtjusta över att ha två personer att fjäska med och att dessutom ha ett stort hus att busa omkring i men de hade nog gärna haft kvar tomten och den fina naturen.
Det var ett ganska kluvet beslut att flytta men jag tror att det kan bli bra till slut.

Och…jag är inte singel längre fast det ändrade sig faktiskt inte förra året utan ännu tidigare. Efter drygt 20 år var det dags att ändra den statusen och det känns så klart enbart positivt! ❤

Tack för att du postar inläggen här också Lona. Jag har så ofta tänkt att jag måste kolla in din blogg. Jag tycker om att läsa det du skriver, du har sånt där härligt flyt i dina texter.
Känns som att jag skulle kunna skriv hur långt som helst som respons men jag tar den korta versionen: hög igenkänningsfaktor i en del stycken.

#3: Tack för dina fina ord, de uppskattas! <3

Jag vill inte…

2020-02-09

Jag vill inte vara den där personen som alltid drar sig ur, som alltid tackar nej i sista stund. Den där kompisen/dottern/stalltjejen/flickvännen som planerar massor, som anmäler sig till kurser och roliga grejer, som lovar att ställa upp, som vill så mycket och ändå så ofta slutar med att misslyckas totalt.
Personen som ständigt säger ”Nej, det går inte idag, jag mår inte bra”.

Jag vill inte vara den där personen som sitter och lipar för att hon är så ful och hemsk, som avskyr sig själv och är otrevlig och omöjlig att tycka om.

Jag vill inte vara den där personen som har ångest och inte kan sova, som lever i ett grått vakuum när det inte enbart är grå sörja att klafsa igenom.

Kort sagt, jag vill inte vara den där personen som jag alldeles för ofta är, som inte räcker till och – kanske framför allt – som känner sig som allt det där även om det kanske egentligen inte stämmer, åtminstone inte jämt.
Jävla skitsjukdom, inte nog med att den får ”den där personen”, det vill säga jag, att må dåligt utan som framför allt förvrider alla känslor och tankar tills jag inte vet vad som är sant eller falskt.
Känslan av att allt faktiskt är rätt ok är puts väck och då är det ruskigt svårt att se att den finns där ute någonstans, att den går att hitta igen. Snälla, ta med dig min nyfunna självkänsla och kom tillbaks!

Ta hand om er därute i stormen, jag ska nu släpa ut min motvilliga labrador som trots täcke tycker att det är idioti att gå ut när det är klass 2-varning och min väldigt glada terrier som trots sitt täcke (finns det någon cairn som uppskattar täcken?!) tycker att det är lattjo lajbans just med en storm, skit samma att det både blåser och regnar!
Man kan tycka att två brittiska raser, avlade för att tåla både det ena och det andra i väderväg borde tåla lite oväder men uppenbarligen gäller det bara en av dem…
Nikka är nog mer för traditionellt Afternoon tea i en salong med en värmande brasa medan Charlie gladeligen hade skuttat omkring uppe i Högländerna, oavsett väder.
Underbara hundar, vad gjorde jag utan er?

Under ytan

2020-02-27

Jag mår lite bättre, åtminstone så ser jag bättre ut. Men som Psyk-Isak sade förra veckan, ”Jag ser ju att du ler men ögonen är ledsna” och jo, så är det väl.
Skillnaden är att nu ler i alla fall munnen, förut log inte ens den.
Trots att jag inte skäms för att jag är sjuk eller mår dåligt så är det så förbaskat svårt att verkligen säga det, att inte bara låta de vanliga ”Jo tack, det är bra” trilla ut av automatik.
Möjligen ”Jag har inte mått så bra [men det är bättre nu]” om jag anstränger mig att vara mer uppriktig.
Men under ytan ligger ångesten och ledsenheten och pyr för att sticka fram sitt fula tryne när den är som minst önskvärd. (Faktiskt vissa likheter med en sverigedemokrat nu när jag tänker efter. Möjligen även med en scout som lever efter devisen ”Alltid redo”.)

I I tisdags träffade jag min nya psykoterapeut, Sofia. Hon var helt ok, vi kan nog jobba med varandra. Det kändes som att hon förstod hur jag menade när vi pratade lite om vad jag vill jobba med tillsammans med henne så jag tror att det kan bli riktigt bra när vi blir lite mer samkörda.
Det var dock nästan en chock när jag blev skickad till hennes rum – hon huserar där Vup-rehab [Vuxenpsykiatrisk rehab, gruppterapi inriktad på återgång till arbete] hade sina lokaler. Hela enheten är nerlagd och det måste ha gått ganska fort för det var redan renoverat och omgjort för att passa sin nya funktion.
Så otroligt synd, vilken enorm tillgång de var och det var inte bara jag som fick stor hjälp där.

Sen har jag varit och hälsat på hos underbara Greina [en islandshäst som jag hjälper till med]. Det är så fint med hästarna, de tycks alltid känna när de behövs.
Om jag inte har varit där på ett tag så brukar hon tjura när jag väl kommer dit men nu kom hon gåendes i hagen när jag ropade på henne. En varm pussmule och kloka ögon, några hundra kilon ren kärlek. ❤

Idag spenderade jag flera timmar i stallet ute i vårsolen. Dåligmåendet fick maka på sig ett tag och vi satte oss i sommarhagen där Greina fick gå och pilla fram fjolårsgräs medan hundarna strosade runt och mös. Riktigt härligt och jag försökte fylla på med både kraft och harmoni.
Vete sjutton om den håller sig kvar men den fanns där en stund i alla fall och det är bättre än att inte ha haft den alls.

Jag avslutar det här inlägget med några rader ur Uno Svenningssons fina låttext Under ytan:

Under ytan

Finns det skratt och gråt

Det finns mycket där som händer

Som vi inte kan förstå

Under ytan

Skäms jag för mig själv

Under ytan

Är vi alla små

Under ytan

Kan en god själ förgås

Fotot är taget på Stora Holms Säteri, Göteborg

I bland måste man ta ledigt från att inte må bra - även om det sker i små steg ser det ju ljusare ut.

En fin dag och en fin dikt!

#7: Ja, precis! Eller, om man mår riktigt dåligt, att "ta semester från sig själv" som jag brukar uttrycka det. Det kan väl iofs feltolkas men jag menar det på ett positivt sätt.

En rapport…

2020-05-13

…om egentligen ingenting.
Nu har jag fått upp ångan liiite i alla fall så då är det väl lika bra att köra på!

[Diverse om att ha flyttat hem till mamma eftersom jag inte hittat en egen bostad. Jag bodde tidigare i en liten stuga som jag hyrde av en vän, av olika skäl valde jag att lämna den.]

Terapeut-Sofia och jag kämpar på med terapin, eller rättare sagt så kämpar jag på med bistånd av Sofia.
Jag tycker fortfarande att hon är bra, vi förstår varandra och har lika underliga metaforer och liknelser vilket förmodligen hade fått en åhörare att verkligen undra om vi inte båda två var patienter med akut behov av ”krama dig själv”-tröjor.
Men det är jobbigt, det är skitjobbigt. Ett tag så gick det alldeles för fort men S är väldigt lyhörd och jag börjar lite på att hon vet vad hon gör och kan läsa av situationen korrekt.
Dessutom, som hon påpekade, så finns hon ju inte på mottagningen enbart på tisdagar kl 15, hon är möjlig att få tag på annars också – precis som Isak.
Kort sagt, det här är något jag vill göra men det kostar på och det är klart att jag tänker tanken att skita i alltihop och lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet.
Det har ju dock inte funkat så särdeles bra hittills, mer än att det har hållit mig vid liv – det vore trevligt att ha mer än näsan ovanför vattenytan ibland.

Sådär, en lite halvtafflig rapport! Nu håller mina hundar på att avlida i hungersnöd (enligt dem själva) så det är väl bäst att utfodra dem innan de äter upp varandra.
Häromdagen var det Glassens dag, därför bjussar jag generöst på en glassbild. Ja, den var lika stor och lika god som den ser ut att vara. Källa Glassgård i Löttorp på Öland, rekommenderas!

KBT

2020-05-20

Jahapp, jag började alltså med KBT tidigare i våras. Så vad gör man då?
Ligger på en schäslong, tolkar sin usla barndom enligt Freud medan man utstöter primalskrik?
Nä, så roligt har vi faktiskt inte.
Dessutom sker mötena via nätet just nu på grund av Covid-19 och jag har ingen schäslong hemma så det faller direkt ändå.

Sofia har annars ett helt vanligt mottagningsrum med två helt vanliga stolar och vi brukar inte använda vare sig Freud eller Janov oavsett om vi ses där eller via länk.

Vi pratar mycket om ångest och så kallade ”sorkkar” som är en metod att hantera sin ångest på. Kort förklarat så handlar det om att lägga märke till det som händer när man är på väg att få, eller har, ångest. Sedan ska man kunna ”bena ut” och hantera de där bitarna för att förhoppningsvis kunna klara av ångesten bättre.
När ångesten börjar komma krypandes så ska jag alltså notera hur det känns rent fysiskt, vad jag tänker och vad jag har för känslor.
Dessutom få med lite bakgrund; om jag är trött eller pigg, vilket humör jag är på innan ångesten kryper fram, om jag är påverkad av droger eller alkohol (svar nej) och hur situationen ser ut rent allmänt.
Det är ganska knepigt, i synnerhet att skilja på tankar och känslor och vad som leder till vad.
Jag förstår idén bakom och med hjälp av Sofia så kan jag sedan gå igenom det, strukturera upp det och ”titta” på det. I nuläget handlar det inte så mycket om att göra något mer än att konstatera att ångesten finns där.

Men. Det är svårt, det är skitsvårt!
Dels att inte trilla i fällan att överanalysera allt, ”Åh skit, nu har jag ångest helvete också jag har ångest fan vad tårna krullar ihop sig och nu är det faktiskt skitjobbigt och tänk om jag får ännu mera ångest och tänk om jag blir helt galen och tappar kontrollen och fan nu knyter sig händerna också…”
Där nånstans går min hjärna i spinn, i synnerhet som jag innerst inne vet att jag själv måste lära mig att styra det där.
Skitäckligt och skitsvårt, ibland känns det som att jag tappar både broms och ratt och det snurrar vidare.
Där behöver jag Sofia! Som kan bromsa, bena ut, lätta på kraven och få mig att hitta åtminstone en liten känsla av att det här kan leda till något bra.
Det är inget litet förtroende jag ger henne, att lita på någon annan i den situationen är oerhört svårt.
Hon började dock asgarva sist när jag sade ”Jag litar faktiskt på dig, när du säger att vi kan hantera detta. Andra terapeuter tänker jag bara ‘vilken jävla idiot!!!’ om och dissar dem rakt av.”
Så, Sofia är alltså ingen idiot utan tvärtom en av de bästa jag har träffat inom psykiatrin. Hon är duktig, hon fattar vad jag menar och hon garvar åt ”rätt” saker (som när jag kallar andra för idioter).
Vi klickar helt enkelt och ja, jag känner mig trygg med henne.
Jag litar på att hon är lyhörd, kan läsa av mig, hör vad jag säger och tar mig på allvar. Tycker jag att det går för fort så bromsar hon, det får ta den tid det tar.
Det är lite fascinerande för jag riktigt känner hur hjärnan processar vissa saker, att de liksom ligger och blir nån slags ny grund.
Samtidigt är det skrämmande, jävligt skrämmande!

Sofia och jag jämför ångesten med en spindel, en stor jävla hårig spindel (förlåt, alla med arachnofobi!).
Förhoppningsvis ska jag kunna acceptera att spindeljäveln faktiskt finns i mitt liv och kommer att finnas där – men att jag kan hantera den och, hrrm, klappa den. Just nu jobbar jag med att peta på den med en lååång pinne vilket är tillräckligt jobbigt.

Att ”titta på” det som skrämmer en mest, att granska sina känslor och tankar, att ifrågasätta sina känslor och tankar – och inse att den grunden som man byggt i princip hela sitt liv på, de tolkningar och förutsättningar som man alltid har trott på kanske faktiskt inte stämmer.
Att jag kanske måste utmana mig själv att våga göra det där, att det kan gå åt pipsvängen och att det är jag själv som har det yttersta ansvaret även om jag har god hjälp av Solhem och Sofia.
Törs jag? Vill jag? Jo, jag tror faktiskt det, fast en del av mig helst vill lägga av med en gång, stänga av som jag brukar göra med att både bildligt och bokstavligt dra täcket över huvudet. Tryggt och välbekant även om det inte är bra.

Är det här för jobbigt att läsa? Kommer det för nära? Är det otrevligt att någon blottar sig såpass mycket?
Sorry!
Det är frivilligt att läsa, likväl som någon skriver om sin kamp mot cancern (vilket inte alla pallar att läsa heller) så skriver jag om min kamp mot min sjukdom. Det är såhär mitt liv ser ut – välkommen till mitt kaos!

(Foto på Nikka i Skagen, 2017)

#10: Jag tycker det är väldigt intressant att följa dina inlägg här. Dels för att jag själv tycker att psykologi och psykisk ohälsa är områden jag vill veta och lära mig mer om (hade länge drömmar om att själv få arbeta med personer med psykisk ohälsa, men skolmiljön och jag var ingen vidare kombo).
Att få se världen eller uppleva känslor genom någon annans ord är också utvecklande i sig bara det.

Att inte censurera sig själv eller sitt mående och berätta om hur man faktiskt mår, tycker jag är så jävla modigt, starkt och… befriande att läsa.
Du skriver också på ett sätt som gör att jag förstår och kan sätta mig in i hur dina känslor känns men utan att det är dränerande att läsa trots allvaret.
(Behöver jag nämna att jag sitter som en nickedocka i många av dina stycken? Ofta hög igenkänningsfaktor här.)

Tycker också att texterna genomsyras av ett sjujäkla driv. Kan tänka mig att det finns en del tåga i Toktanten och om hon får stöd att kanalisera den kraften i rätt riktning så kommer den där ångestspindeln både kunna klappas och hållas i handen i framtiden.

#11: Tack för dina uppmuntrande ord!
Det är delvis det jag har som syfte med att posta här, både att folk kan känna igen sig men även att de som inte känner igen sig kan få lite insikt i hur det är att leva med psykisk ohälsa.
Och, som jag tidigare skrivit, få bort en del av "fulstämpeln". Man ska inte behöva skämmas för eller försöka dölja att man har en psykisk sjukdom, det behöver fortfarande bli betydligt mer accepterat i samhället.

Än så länge nöjer jag mig med en lååång pinne att peta på ångestspindelen med men den kanske blir kortare och kortare?

#12: Bara att du kan titta på ångestspindeln (på lååångt avstånd) tycker jag är grymt bra gjort.

F*n, tror du har gjort mig taggad att beväpna mig med en egen pinne och börja peta på något av mina egna monster jag med. 😎

#13: Ta en longerpisk? :-)

Jag vågar!

2020-05-29

…åtminstone just nu.
Det kändes inte jättebra inför terapin i tisdags men jag övertalade mig själv att i alla fall påbörja mötet ”så kan jag avsluta om jag inte orkar”.
Jag skrev ju i förra inlägget att jag känner mig trygg med Sofia men insåg att det gör jag faktiskt inte fullt ut än.
Jag vet inte hur hon reagerar om jag säger eller gör vissa saker, om hon svarar med att tycka att jag ska ”skärpa mig”, är tramsig, lat eller ”inte försöker.” (Jo, det har hänt att folk har sagt det till mig även inom psykiatrin! Det torde väl annars vara ganska vanligt just bland psykiatripatienter att de inte riktigt vill/vågar/kan – eller orkar. Det är skillnad mellan ‘orka’ och ‘orka’…)

I vilket fall, det kändes ändå bra under och efter mötet. Hon reagerar på precis det sätt jag behöver och när hon förklarar eller beskriver saker så blir de med ens självklara. Inte genom att hon fördummar mig utan för att det egentligen stämmer med det jag själv upplever och då blir klart och tydligt.
Dessutom är hon rak och ärlig vilket är ett stort plus. Det gör att mitt förtroende för henne ökar.
Hon slår inte bort min oro över att jag ska bli sämre och att jag i så fall ska skada mig själv (eller värre än så) utan diskuterar det och hur vi kan jobba vidare utifrån de premisserna.
Inte ”skärp dig nu” utan hon tar det på allvar.

Till exempel så tog vi upp det här med att bipolära personer (det är nuvarande huvuddiagnosen) ofta blir sämre med åren, att det blir djupare dalar som kan komma tätare.
Hon menade på att det stämmer, depressioner sliter hårt på en och en del drabbade återhämtar sig aldrig – precis som efter en del somatiska sjukdomar.
Man kan alltså få lättare och lättare för att hamna i depression eftersom kroppen och ”själen” får mindre motståndskraft.

Men samtidigt blir man förhoppningsvis bättre på att tackla de där dalarna, att delvis kunna förebygga dem och att kunna hantera dem om och när de kommer.
Det stämmer väl till viss del, om inte annat så för att jag numera faktiskt har mindre att förlora.
Jag släppte förhoppningarna om att kunna plugga och jobba för flera år sedan och även om det var jäkligt tungt och smärtsamt att inse att det aldrig kommer att funka så är det ändå skönt.
Förut var det en enda lång kamp för att klara studier eller jobb, nu slipper jag det.
Samma sak med att skaffa familj, att ha ett förhållande är en sak men jag är faktiskt glad att jag för rätt många år sedan insåg att det var lika bra att släppa förhoppningarna på barn.
På sätt och vis så är det dessutom rätt skönt att nu är det för sent, jag behöver inte fundera över om jag ”ändå inte borde”. Näpp, jag borde inte och det gjorde jag inte heller.
Ett av de stora valen i livet som jag faktiskt är väldigt nöjd med.

Men jag har ju fortfarande värdefulla saker att förlora. Stallet är en av dem, jag vill verkligen inte behöva släppa taget där!
Samtidigt kanske det är lika bra att inse att det i bästa fall kan vara som jag har det nu: jag hjälper till med Greina när det passar men har inga bestämda dagar eller tillfällen när jag ”måste”.
[Greinas ägare] löser det på annat sätt och om jag känner att jag orkar när Greina är ledig så är hon så att säga ”min” den dagen.

Det är egentligen inte så att jag vill att det ska vara men jag måste acceptera att det är så – jag klarar inte att ta på mig bestämda saker utan måste ha en back-up.

Den sociala biten är en annan stor del där jag fallerar betydligt. Jag vill men jag orkar inte – eller så törs jag inte.
Sofia undrade vad jag egentligen är rädd för när det gäller släkt och vänner, vad det är som trots allt är läskigt även i situationer som jag borde känna mig trygg i?
Det kan man förstås grotta ner sig en hel del i men hon gav till ett rejält skratt när jag konstaterade att jag i alla fall inte är rädd för att bli styckmördad. (Det kanske är osmakligt att ta upp det med tanke på rådande rättegång men det var faktiskt inte den jag tänkte på, det var en mer allmän reflektion.)

Det är mycket ”Sofia säger” och ”Sofia tycker” just nu inser jag, man kan undra var jag hamnar i allt det här men det är väl det som är grejen. Sofia reflekterar och förklarar, det handlar ju om mig men hon speglar och tydliggör det som kanske borde vara självklart men inte är det.

Så – i morgon är det kennelträff med promenad i Åkulla bokskogar. Massa cairnissar som allihop är släkt med Lillskiten – och så Nikka, förstås! Hon är någon slags wannabe-cairn och självskriven på kennelaktiviteterna.
Håll tummarna för att jag kan och orkar!

Foto på Greina och hundarna i sommarhagen. Nej, Greina är inte sådär korttjock, bilden blev knas när jag beskar den!

Kära Farmor Anka-bilen!

2020-06-04

Det kan tyckas lite märkligt att skriva ett inlägg om en bil, i synnerhet som jag egentligen inte bryr mig ett skvatt om bilar och motorer.
Farmor Anka-bilen är dock mycket mer än ”bara en bil” och står för något av det som jag är mest stolt över i mitt liv.
[Farmor Anka-bilen ser helt enkelt ut som Farmor Ankas bil i serietidningen, dock har hon (min bil är en hon!) inga gardiner. :-) ]
Men vi tar det från början:

Det var en gång för länge, länge sedan en liten flicka. Hon bodde på med sin ömma moder, dyre fader och kära syster i ett hus på ett stort berg.
Flickan brukade vara ute och rida på ädla springare men de befann sig alltför långt från det stora berget.
Flickans moder var ofta tvungen att ta fram Vidundret med de Många Hästkrafterna för att flickan skulle kunna komma upp på berget igen.
En dag sade flickans moder och fader:
”Dotter, det är dags att du själv lär dig bemästra Vidundret med de Många Hästkrafterna! Men innan du får rida det själv så måste du visa att du är värdig uppgiften.”
Flickan ville förstås gärna bemästra Vidundret så hon sattes i lära hos Mäster Körskollärare.
Det var en inte så vis man men han tränade med flickan och en dag sade han:
”Flicka, nu är det dags att du visar dig uppgiften värdig! Nu ska du bemästra Vidundret med de Många Hästkrafterna!”

Och ja, där tog sagan slut. Ingen prins, inget kungarike och inget bemästrande av Vidundret.
Jag gick nämligen totalt i baklås, att ens tänka på teoriprov och uppkörning var bortkastat. Jag kunde naturligtvis inte köra bil, än mindre ta körkort!
Varför jag inte skulle kunna ta körkort vet jag inte riktigt, det bara var så. Som i princip hela släkten och mina föräldrars dåvarande bekantskapskrets vet går det inte att lära mig något om jag inte tror att jag kan. (Därav var jag pinsamt gammal innan jag kunde klockan men det berodde förstås på att alla förklarade så korkat!)

Åren gick, jag övningskörde sporadiskt, lämpen gick ut och jag skaffade nya. Få personer har övningskört i mer än halva sitt liv men jag tillhör den skaran.
Jag har inte vågat räkna efter hur många körlektioner det blev – till ingen nytta för så fort jag närmade mig teoriprov och uppkörning så blev det bom stopp.
Ångest, tårar, ”jag kan inte”.

Men nånstans mognade den där känslan att jag måste ha körkort. Jag fick nämligen svårare och svårare för att åka kollektivt. Att ta sig in till stan kunde ta evigheter eftersom jag var tvungen att gå av bussen flera gånger på vägen för att andas och sedan vänta på nästa buss.
Detsamma när det gällde att träffa kompisar eller åka till stallet. Undrar hur många gånger jag har ställt in saker eftersom jag helt enkelt inte klarat att ta mig dit?

Sen kände jag att ”nu eller aldrig”! Ett sista försök och hade jag inte klarat det då så är jag övertygad om att jag aldrig mer hade försökt att ens övningsköra. Jag började i en ny körskola, faktiskt i samma som min mamma gått i för länge sedan även om det mest var en slump.
Min nya körskolelärare var en fullträff, Kristina var precis rätt person. Jag körde och jag pluggade och det kändes faktiskt rätt bra. Halkkörningen klarades utan problem (för att misslyckas med den måste man banne mig anstränga sig!) och proven nalkades.
Jag vet inte hur länge jag gick och drog på det men till slut gjorde jag teorin – och klarade den med stor marginal. I ärlighetens namn borde den inte ha varit några problem alls, jag har lätt för mig när det gäller den typen av test. Att klara det trots ångestanfall och tvärtemot sin övertygelse att man inte kan är däremot betydligt svårare än att ”bara” plugga teori.

Så var det uppkörningen kvar. Mamma sade att jag kunde, mormor sade att jag kunde, Kristina sade verkligen att jag kunde.
Näpp, det kunde jag inte!
Det blev ännu fler körlektioner tills jag insåg att jag kanske, kanske kunde. Det handlade inte om att kunna köra bil utan om att kunna klara en uppkörning utan att få fruktansvärd ångest med allt vad det innebar.
Jag hade en chans, hade inte uppkörningen gått bra så hade jag aldrig mer försökt.

Den 3:e december 2007 gjorde jag det! Jag tog körkort!
Det är faktiskt något som jag är otroligt stolt över, inte över att ha gjort det rent praktiskt utan att jag besegrade alla demoner och faktiskt bemästrade Vidundret – dock inte i form av en bil utan ofantlig ångest.

Så hur kommer Farmor Anka-bilen in i bilden?
Efter uppkörningen så åkte mamma och jag hem till huset på det stora berget och när vi svängde in på gatan så stod den där – min bil!
Mamma och Tant BM hade varit nere i Skåne och hämtat den helgen innan.
(Min bil är alltså inte bara fransk, den är även skåning!)
Det var förstås först senare som den blev en Farmor Anka-bil och en ”hon” men känslan av min första egna bil var otrolig.
När vi valde modellen så provkörde vi inte ens utan mamma som var med för att ge goda råd höll med om att en Berlingo verkade vara en väldigt bra hundbil.
Tur då att bilen passade mig som hand i handske redan från början! ❤

Farmor Anka-bilen är ett konkret bevis på att jag kan. Hon har även inneburit att jag klarar många, många fler saker som jag inte skulle ha klarat utan bil och körkort.
Att serva mormor de sista åren var förstås en bonus, men det har också varit resor till Stockholm och andra ställen, massa aktiviteter med hundar och hästar, festkörning av kompisar men framför allt en ”kompis” i vått och torrt.
Att ha en bil som alltid väntar, som jag kan ta när jag inte pallar mer, som är en garanti att jag kan åka när jag vill och inte behöva anpassa ångest och nojor efter andra, som gör att jag slipper åka kollektivt.
Och ja, även en bil som gör att mamma slipper att köra mig överallt dit jag inte kan ta mig med buss vare sig det beror på det praktiska eller mentala.

Nu börjar Farmor Anka-bilen bli till åren. I helgen gick hon sönder och det blev bärgning till en Fin Verkstad i Kungsbacka som låg bra till rent logistiskt.
De skulle ha ett ohemult ockerpris för att laga henne, dessutom med en felsökning som inte lät helt korrekt.
Vi hämtade henne med bilsläp och körde upp henne till vår suveräna bilmekaniker som på bokstavligen mindre än fem minuter hittade ett fel som tämligen lätt kan fixas. Det kan vara värre än så, det vet vi först när han hunnit byta vajern som är trasig, men det ser betydligt mer lovande ut än vad Fina Verkstaden uppgav.
Jag skämdes onekligen lite över min gamla bil när jag stod på Fina Verkstaden och väntade på vår transport men hon betyder mycket, mycket mer för mig än vad de flesta av de Fina Bilarna gör för sina ägare.
Den dagen det är dags för Farmor Anka-bilen att fara till Citroënhimlen – vilket jag hoppas dröjer flera år till – kommer jag inte bara att fälla en tår, jag kommer att grina hejdlöst.

#16: Så väl jag känner igen mig - och så märkligt det känns när demonerna inte är där längre.

Svårt att förstå men mycket verkligt!

Hälsa henne från mig och säg att hon har många år kvar innan hon går till skrothimlen!

#16: Hade jag inte haft för dålig syn för att ta körkort så vågar jag nästan garantera att du och jag hade haft en snarlik väg till körkort.
"Jag kan inte"-monstret är en fruktansvärd best om hen får klorna i en.
Men känslan av att lyckas dräpa den fula f*n är nästan magisk.

Jag hoppas du och Farmor Anka-bilen har många fler mil framför er. 🧡

#18: Tänk om man kunde besegra demonerna tillsammans men det verkar alltid sonder måste vara en ett till flera situation. 😫

Är du säker på att din syn inte är tillräckligt bra för att ta körkort?

#19: Jo, jag ser alldeles för dåligt. Mer blind än seende och bara mitt begränsade synfält (tunnelseende) skulle göra mig rent farlig på vägarna.
Jag väntar med spänning på framtidens självkörande bilar med andra ord. 😇

#20: Tråkigt, annars är kraven hyffsat ”bra” med korrigering.

Man kan tex vara blind på ett öga.

Hittade en fin dikt av José Olivarez, du kan läsa den i sin helhet här:
https://therumpus.net/2017/04/national-poetry-month-day-21-jose-olivarez/

Det var dock de sista bitarna som fick mig att tänka på den här tråden. 🧡

my therapist says i can’t
make the monsters disappear
no matter how much i pay her.

all she can do is bring them
into the room, so i can get
to know them, so i can learn

their names, so i can see
clearly their toothless mouths,
their empty hands, their pleading eyes.

#22: Den dikten är verkligen en perfekt beskrivning!

Jag blir både ledsen och glad över era inlägg. Glad såklart för att ni skriver och delar med er, ledsen över att vi är alldeles för många som tänker och känner såhär.
Samtidigt är det en bakvänd tröst att man känner gemenskap i det, att man inte är ensam. Lite gruppterapi på nätet, liksom. <3

Det här är jäkligt ironiskt, några dagar efter att jag postade inlägget om Farmor Anka-bilen fick jag ett allvarligt krampanfall vilket gör att jag nu har körförbud i minst sex månader. Beroende på hur det här utvecklar sig så kan det bli längre än så, kanske för gott.
Självklart fattar jag att jag inte kan köra bil om det finns risk att jag får att nytt anfall men fasen vad jobbigt det här är!
Samtidigt är jag innerligt glad att jag var hemma när det hände, hade jag varit ute och kört så kunde jag skattat mig lycklig om jag "bara" hade hamnat i diket och inte kört på någon.

Det är tufft just nu, både med tanke på körningen och allt annat. Ett halvår går det väl att fixa och pussla med körning och saker jag måste göra, men sen då…?
Jag kan ju inte räkna med att min fantastiska mamma skall köra mig så fort jag vill till stallet eller har ett ärende någonstans.
Tur ändå att jag bor hos mamma för tillfället, det hade varit fan så mycket jobbigare om jag hade bott kvar i min lilla stuga långt inne i skogen…

(Förlåt att jag svär så mycket, det bara blir så när jag inte riktigt orkar skriva ordentligt!)

#24: Fy så otäckt! Tack till högre makter att du inte var ute på vägarna när krampanfallet slog till. 🧡

Nu när vi går mot sommaren; finns det möjlighet för dig att cykla till stallet?

Lätt för mig att säga härifrån sidlinjen men försök ta en dag i taget. Jag har lärt mig att i såna här kriser eller plötsliga (livs)förändringar så kan det ploppa fram fler lösningar än man först trodde när den värsta paniken och frustrationen har klingat av.

#24: Jag tror att hjärnan valde att koppla ifrån när det var mindre riskfyllt.

Se inte allt i svart, ett halvår är trots allt en liten tid av det liv du kommer att leva så ta det lugnt.

Viktigt är hur du mår och att du känner trygghet i vardagen allt annat kommer att lösa sig.

#25: Nja, det är 1,5 mil till stallet, dessutom på en väldigt cykelovänlig väg - och jag vill så gärna ha med hundarna dit. <3
(Och ärligt talat så avskyr jag att cykla, är urkass på det! :-P )

Mammas inställning är i princip "Kunde jag köra dig till stallet under större delen av tonåren så kan jag väl göra det ett halvår till."
Världens bästa mamma!

Ja, det är väl så, ta en dag i taget, men fasen vad svårt det är…

#26: Visst har du rätt! Av någon anledning så mår jag ofta hyfsat psykiskt när det är något konkret som skiter sig. Jag mår naturligtvis också dåligt vid tex dödsfall, allvarlig sjukdom eller andra livskriser men det är liksom en "sund" reaktion.
Värre faktiskt när depressioner och annat slår till, de går inte att hantera och relatera till på samma sätt.

"Som att kissa i sängen…"

2020-06-04

En någon udda rubrik kanske som inte handlar om att just kissa i sängen utan om känslan av det: först en lättnad, det är varmt och skönt och sedan följer att det är blött, kallt och förmodligen även lite pinsamt och skamfullt.
Lite samma sak som att ge efter för ångestkänslan, med andra ord.
(Denna eminenta liknelse var det givetvis Sofia som stod för!)

I lördags var det dags för en kennelträff, det vill säga en mysig dag med valpköpare från Charlies uppfödare. Ska man vara petig så är jag förstås inte valpköpare men dit räknas väl även de som har fådda hundar.
Vi skulle vara i sagolikt vackra Åkulla Bokskogar i Halland och ta en promenad med påföljande fika. Något som jag sett fram emot, i synnerhet som ”kennelfamiljen” består av synnerligen trevliga personer – och vem vill inte umgås med cairnissar hela dagen, särskilt som de är släkt med Charlie allihop?

Så kommer lördag morgon och jag känner inte för det. Inte på grund av ångest egentligen utan för att det är…jobbigt.
Jobbigt att ta sig i kragen och åka iväg, jobbigt att träffa folk och jobbigt att liksom vara.
Det är nu som det faktiskt lite lustiga (om man inte är mitt uppe i det) börjar. Jag börjar nämligen kohandla med mig själv.
Vill man vara snäll och dessutom verka påläst så kan man förstås säga att jag utvärderade mitt beslut för dagen med Ambivalenskorset och varför inte slänga in Padeskys cirklar när man ändå håller på?
(Se där, man lär sig massa käcka begrepp både i gruppterapi och KBT!)

Om jag stannade hemma så fick jag ju en perfekt ”sorkk” att bearbeta och gå igenom. Visst måste det vara positivt? Försöker man så kan man nästan övertyga sig själv att det faktiskt vore bättre än att åka. Tänk, vad jag skulle kunna lära mig av att inte göra som jag planerat!
Jag är verkligen duktig på att övertyga mig själv om att det vore jättekäckt att ”kissa i sängen”. Att ge efter för ångesten och det jobbiga, gärna genom att jag kompenserar med att göra något annat lovvärt.
Som att göra en sorkk-utvärdering istället för att åka till Åkulla eller städa mitt rum istället för att gå till skolan.
(Nu klarar man sig nog bättre om man låter bli att gå till skolan än om man låter bli att åka på en trevlig träff, beroende på situation förstås.
Ja, jag menar precis som jag skriver. Inte tvärtom
Klart att man inte ska skita i skolan hur som helst men är den ett helvete så låt bli att gå dit!)

Ja, det vore ett riktigt bra beslut att stanna hemma!
Följaktligen kröp jag ner i sängen igen även om jag inte bokstavligen kissade i den och det kändes himla bra.
Sen blev det liksom, bildligt talat, blött och kallt och det kändes inte riktigt lika bra.
Det är inte så lätt att bena ut vad man egentligen tänker och känner, vad som är ”på riktigt” och vad som beror på att man försöker lura sig själv. Det är ju en del av sjukdomsbilden men det är förstås många som är duktiga på att lura sig själva utan att vara vare sig sjuka eller ha funktionshinder.
Och där kommer Sofia in i bilden. Igen.

Hon hjälper mig att vända och vrida på tankarna och känslorna, att stoppa in dem i olika fack och att titta på vad som verkligen är sant och vad jag lurar mig själv att tro och tänka.
Det hjälpte ju dock inte i lördags eftersom hon inte är tillgänglig 24/7 365 dagar om året. (Dessutom är det skottår i år så det var ytterligare en dag hon inte var tillgänglig.)
Så, hur skulle jag resonera? Vad är att jag lägger krokben för mig själv och vad är det som i längden är bäst?
(Det är faktiskt rätt intressant att titta på det där utifrån, att registrera ur ett ”helikopterperspektiv”. Psykologi och beteendevetenskap är fascinerande ämnen, dessutom kan man göra många liknelser med hundmentalitet som jag verkligen brinner för och kan grotta ner mig i.
Det bor nog en liten forskare i mig trots allt även om den inte riktigt sysslar med transgena möss och PCR.)

Alldeles utan Sofia så lyckades jag faktiskt resonera mig till att det bästa vore om jag åkte på träffen. Det är ju en övning i sig, att träffa folk och inte döma mig själv hela tiden av diverse mer eller mindre (mest mindre) rimliga skäl.
Trevligt för hundarna, förhoppningsvis trevligt för mig själv, en trevlig klapp på axeln och ett poäng till ängeln på högra axeln men minuspoäng till den lille fule djäveln som sitter på den vänstra.
Poängräkningen där är viktig, dessvärre leder djäveln stort trots att ängeln numera får slå ihop sina poäng med lillbitchen som den delar axel med sen nåt år tillbaks.

Att det ska vara så jobbigt och så svårt att göra något som man verkligen vill och har alla möjligheter att göra om det inte vore för den där sabla ångestskiten och ”feltänkandet”!
Men jag åkte faktiskt och det var inte bara trevligt, det var mycket trevligt! Toppenväder, glada hundar som uppförde sig tämligen väl (utom Nikka!!!), underbart vacker natur och just den där härliga kennelfamiljen. Det är dock en annan berättelse i sig!