Tänk om vi kunde avla fram en människa som var intelligentare, modigare, friskare och mer social än alla andra?

Frågan låter i dag obehaglig. Men efter andra världskriget fanns forskare som fortfarande bar på en sådan föreställning. Eugeniken hade visserligen förlorat sin legitimitet efter nazismens brott, men tanken att människans egenskaper kunde förbättras genom genetisk selektion levde kvar.

Därför blev hunden intressant.

På 1940-talet byggde amerikanska forskare en enorm anläggning i Maine. Över 500 valpar av olika raser följdes från födseln och testades på allt från inlärning och problemlösning till rädsla och aggressivitet. Förhoppningen var bland annat att hitta den hundras som hade störst kognitiv potential – en ”superhund”.

Men superhunden dök aldrig upp.

Olika raser var bra på olika saker, men ingen var överlägsen på allt. Därmed uppstod en besvärlig fråga: vad betyder egentligen ”smartast”?

En hund som löser en labyrint snabbt behöver inte vara bäst på att läsa människor. En hund som är försiktig kan vara rädd i en situation och vaksam i en annan. En egenskap som är en fördel i ett sammanhang kan vara en nackdel i ett annat.

Det är här experimentet får sin större betydelse.

Vi vill gärna tänka på intelligens och förmåga som en skala. Någon är smartare, någon annan mindre smart. Någon är mer lämpad, någon mindre lämpad. Men naturen är sällan så enkel. Egenskaper existerar i relation till en miljö och en uppgift.

Forskarna började därför intressera sig allt mer för något annat: hur valparnas tidiga erfarenheter påverkade deras utveckling. Experiment med social isolering visade hur viktig tidig kontakt med människor och andra hundar var. Samtidigt är just dessa experiment en mörk del av historien; hundar isolerades på ett sätt som i dag skulle vara svårt att försvara etiskt.

Resultaten pekade mot en större insikt: beteende är inte enkelt en fråga om arv eller miljö.

Det är arv och miljö.

Gener ger förutsättningar. Erfarenheter påverkar utvecklingen. Situationen avgör vilka egenskaper som blir användbara.

Detta borde göra oss försiktiga när vi försöker rangordna människor biologiskt.

För om en hund inte kan vara ”bäst” på allt, varför skulle människan kunna det?

Kanske är det också därför variation är så viktig. Ett samhälle behöver inte bestå av individer som alla är modiga, sociala, försiktiga, kreativa och analytiska i exakt samma proportioner. Olika egenskaper kan fylla olika funktioner.

Drömmen om superhunden misslyckades alltså.

Men misslyckandet avslöjade något mer intressant: problemet kanske aldrig var att forskarna inte hittade den perfekta hunden.

Problemet var föreställningen att den perfekta individen över huvud taget är ett meningsfullt biologiskt mål.

I dag har vi långt mer avancerad genteknik än forskarna på 1940-talet. Vi kan läsa DNA på ett sätt som då hade varit otänkbart. Därför har den gamla frågan inte försvunnit.

Den har blivit mer aktuell.

När vi en dag kan påverka fler av människans biologiska egenskaper blir den svåraste frågan inte vad vi kan förändra.

Det blir vad vi menar med förbättring.

Och vem som får bestämma vad en bättre människa är.

https://www.bbc.com/future/article/20261001-the-forgotten-1940s-experiment-that-tried-and-failed-to-create-a-super-dog