04. Personliga berättelser

Oket som stjälpte.

2011-01-12 18:32 #0 av: Lalka

Hej.

Det tar emot att skriva. Den där djävla skuldkänslan av att blotta sig, som om jag skulle ha något att bidra med...

Men jag har ju det. Det är så mycket känslor just nu, jag har tagit stora beslut de senste månaderna och jag är så oehört stolt över mig själv. Stark är jag dessutom!

Om dessa skuldkänslor ändå kunde ta och mattas av...
I förmiddags rann bägaren över och jag var "tvungen" att berätta för mamma om vad jag känt sedan unga år. Om hur orättvist allt känns.
Det är nämligen så att hon är psyksiskt sjuk, utan diagnos. Jag är rätt säker på paranoid schizofren, med tanke på allt jag fått uppleva. Hon blånekar, fastän att hon varit inlagd och haft tydliga psykotiska tillstånd i vardagen. Det är egentligen skit samma, hon är min mamma i vilket fall och jag älskar henne.
Vi fick sagt en del till varandra idag men det avslutas ju aldrig bra. Nu är jag så rädd att hon inte kommer kunna "ta mig till henne", fastän att hon aldrig har kunnat...

Äh, jag vet inte vad jag vill ha sagt eller vad som var meningen med någonting... Jag är bara så ledsen för att jag inte får lov att ha känslor. Har jag gråtit frågar hon mig om jag är förkyld. När jag lämnade min sambo i november tyckte hon att jag skulle använda hennes läkemedel (som hon ljuger om att hon äter. Jag blir så arg!) Och det enda som är viktigt är det materiella. Hon frågar mig aldrig om hur JAG mår. Och jag vet (egentligen) att det har med hennes personlighet att göra. Men jag vill bara få lov att känna!!
Jag brottas med ångest sedan ung ålder och är periodvis  deprimerad. Mina skuldkänslor är enorma och jag har svårt att kontrollera känslor. Min bror har Aspegers syndrom och vi har ingen annan släkt i Sverige.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam i denna kalla cirkus.

Finns det någon som också kämpar mot demonerna som fortplantats genom generna? Eller kämpar utan familjär förståelse..

Mvh
Den unga kvinnan som tillfälligt bor hos mamma.

Anmäl
2011-01-12 20:25 #1 av: Aviendha

Först och främst; du FÅR känna, tycka, tänka, vara precis som du är oavsett vad din mamma säger, tycker, tänker, gör! Dina känslor och ditt handlande i ditt eget liv kan inte vara upphängt på din mamma och beroende av hennes godkännande, det fungerar inte i längden och skapar antagligen ännu mer ångest.

Har du någon att prata med?

Demoner som fortplantas genom generna? Tja, gammelmormor var schizofren, mormor kan inte må riktigt bra alls och är rent ut sagt en ragata, iaf så som hon behandlat mamma. Mamma i sin tur är instabil, manipulativ, svart-vit tänkande och ganska så svår att leva med. Även om jag älskar min mamma så har min uppväxt med henne gjort mig mycket illa. Sen var det ju jag då, ångest och depression. För att inte tala om övrig släkt. Usch, börjar man tänka i de banorna så borde jag beläggas med avelsförbud :P Skämt åsido, oavsett min (och din) genetiska bakgrund så går det alltid att vända skeppet. Jag behöver inte bli som både min mamma och min mormor (och till viss del gammelmormor). Jag kan givetvis, men jag har ett eget val och jag väljer att arbeta med mitt och det ska bannemig fungera. Eller förresten, det vet jag redan att det gör :) Mitt liv har till stor del hitintills varit upphängt på just min mamma. Att hon ska förstå, att hon ska "godkänna" att hon ska se mig för mig. Och det ger mig en massa ångest och skuldkänslor, allt blir bara en ond spiral och det fungerar inte. Mamma kommer inte ändra på sig, hon kommer inte vakna en dag och infria mina förhoppningar men jag kan lära mig att hantera det hela på ett annat sätt, på ett sätt som faktiskt fungerar i längden och inte gör mig illa.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.