fobi or not fobi…. that is the question.

Höjdfobi. Pga: Lång biltur i Pyrenéerna vid 8 års ålder och vid utsikt ner i bråddjup, samt bergsvägar utan räcken men med snäva kurvor!

Var mkt rädd för att åka hiss, men fick komma över det när jag började jobba på tionde våningen.

Kan ju berätta själv.. Jag har alltid trott att det finns något bakomliggande till fobier, men en av mina har inget sådant.

Har en stark avsky för fästingar: mamma har en fobi mot dem och sen har vi aldrig haft fästingar där jag växte upp, så jag annammade hennes tänk från tidig ålder.

Stor nålrädla: gick bra när jag var yngre, men efter att ha haft fler nålar i mig än jag kan minas, varav flera gav oerhörda smärtor under en kort period så har det hela kickat igång.

Krabbfobi: Inte en aning vart den kommer ifrån. Jag var tom. fachinerad av dem när jag var liten. Nu är det så illa så när vi var ute med en båt och en krabba kom upp var jag påväg över relingen.. Jag vet inte alls varför jag har den, men den har utvecklats till att omfatta även andra leddjur som lever i vatten, som kräftor, hummrar, räkor osv.

Däremot försvann lustigt nog min spindelfobi och getingfobi efter 1,5 års psykoterapi, alltså INTE KBT eller liknande, utan vanlig psykodynamisk terapi där vi gick igenom min uppväxt och min dåliga relation till morsan.

Dessa 2 fobier försvann som nåt slags bonuseffekt, utan att jag ens hade tagit upp dem, och glad var ju jag för det…

Telefonfobin vet jag precis när och varför den började. Det hänger ihop med min lillebrors död.

Min rädsla för blöta hårstrån vet jag inte varifrån den kommer men enligt mamma så  blev jag hysterisk när jag fick hårstrån på mig redan som ganska liten.

Rejäl hajfobi har jag. Kan inte bada i hav med mer vatten än till höften.

På tågluffen, när jag var sjutton, kom vi efter en extremt svettig tågresa fram till Nice. Klockan var ungefär 22. Det var sagolikt skönt i vattnet, och vi simmade ut c:a 150 m.

Plötsligt ser vi en hajfena c:a 1 m framför oss, den rörde sig diagonalt gentemot oss. Min kompis började hysteriskt trampa vatten, klarade inte av att simma. Total panik.

Hajen dök, och vi såg stjärtfenan-det var så vi såg att det inte var en delfin. En haj har stjärtfenan i linje med kroppen, en delfin precis tvärtom-  som en spade i förhållande till kroppen.

Fattar inte själv var jag fick kraften och självkontrollen ifrån, guidade min vän,"simma, ta lugna tag, kom nu, titta rakt fram mot stranden"

Allt folk på stranden reste sig upp, de drog upp oss de sista 25 metrarna. Vi skakade och kunde inte prata. De flesta var tågluffare precis som vi.

Detta är en alldeles sann historia. Karin kan inte heller bada i varken hav eller sjöar efter denna upplevelse.

Jag har snigelfobi (mördarsniglar). Det har jag haft så länge jag kan minnas, och jag vet inte varför. Men om jag ska gå ut till kaninerna tex. och ge dom mat och det ligger en snigel vid burarna så får jag panik, vet inte vad jag ska ta mig till, hjärtklappningar, skakningar, börjar ibland gråta och typ bokstavligt talat springer där ifrån. Är mamma hemma från hon gå ut och ta bort dom, men iland känns det ändå grymt obehagligt att gå ut där.. och jag kollar liksom extra noga, fast jag vet att jag itne borde. Är ingen hemma, klarar jag inte av att gå ut där igen… Det är verkligen hemskt.

Har även telefonfobi, då det händer ungeför samma sak… Jag vet inte riktigt varför det har kommit heller.. När jag var mindre gick det bra och jag svarade när det ringde.. Men sen blev det liksom bara värre och värre, som allt annat. Nu kan jag varken svara i telefon eller ringa..

Jo, kom på en fobi till. Rädsla för brant sluttande former, t ex en rund planet, eller en tavla vi har på jobbet där det syns en grusväg som sluttar ner.

Har en återkommande mardröm där jag bläddrar i en atlas, kommer till länderna i Oceanien. Där "vet" jag i drömmen att de ländernas kartor kommer att visas i en sluttande, stupande form, och jag tvingar mig själv att vakna för jag vill inte se det.

Den fobin beror på förra bassängen på Fyrsbadet i Uppsala, som hade just en sån sluttande lutning från den grunda delen till den djupa delen. Usch tvi.

Tre fobier, höjder, spindlar och bada i sjön/hav.

Bada i sjön/hav är pga att jag nästan drunknat en gång när jag var liten. Sen gillar jag inte faktumet med att inte kunna se vart jag trampar.

Spindlar har jag ingen aning om hur det yttrade sig. Som yngre älskade jag spindlar men idag, nej fy fasen.

Höjder, livrädd för det då jag lätt får svindel men har ingen orsak till att jag är rädd för det men trots min rädsla håller jag på med klättring. Är en person som gärna ser döden i vitögat.

Getingfobi! I hate them, och är mycket rädd för dem. Det funkade dock med KBT en sommar. Men när jag inte övat, kom fobin tillbaka. Nu är min katt också rädd för getingar………hon har sett på mig hur jag reagerar. Men det gör inget. Det är ju inte fel att hon undviker dem.

Getingfobi, kommer sig av att jag blev stucken i halspulsådern (oprovocerat) och höll på att dö. Var i sommarstugan och många mil till akuten.

Blodfobi, går i arv. Finns i släkten sen urminnes tider på mammas sida.

Nålfobi, kommer ur blodfobin och getingfobin.

Appropå fobier. När är en fobi en fobi och inte bara en stark rädsla?

Svår fråga, när det går totalt över styr skulle jag vilja påstå, men en del fobiker lär sig att kontrollera sina rädslor ändå med tiden.

#13 Det ska ju vara en irrationell rädsla som inte går att kontrollera enl de flesta definitioner jag sett. Ordet fobi används ju en hel del i dagligt tal…

Jag är sjukt rädd för spindlar och vissa insekter. Jag har hellre 30 grader i lägenheten än att öppna fönstret. När min pojkvän är här så går det bra, för jag vet att han kan döda dem åt mig.

Jag räknar det som en fobi, eftersom jag har problem med att vara ute på somrarna om det är mycket insekter. När jag går kollar jag på vägen konstant för att lägga märke till spindlar eller annat äckel på marken.

Jag har INGEN aning om vars det kommer ifrån, och det blir värre och värre varje år. När jag var liten var det bara spindlar och harkrankar, men nu är det allt som är nära mig, och allt som ser äckligt ut långt ifrån mig.

Jag får panik. Jag har ibland mardrömmar om att jag är i min lägenhet (den jag bodde i innan jag flyttade för 1 år sedan), och det finns insekter i det rummet jag är i. Det börjar med 1 eller 2, men det kommer fler. Och jag går i andra rum, men det kommer insekter där med. Det kommer insekter i varje rum. Säkert 20-50 stycken i varje rum. Och jag försöker gå ut, men det finns insekter överallt ute. Varje dröm har slutat med att jag hoppar från balkongen för att ta mitt liv.

Jag vill bli av med den rädslan, men ändå inte. För om jag blir av med den så kommer jag ju ha insekter runt mig och jag börjar nästan gråta av den tanken. :/

En gång nämnde min pojkvän ordet "hoppspindlar" och jag började storgråta och kände mig så besudlad.

Sedan är jag rädd att en viss person ska dö. Jag brukar tänka att den har dött, och så gråter jag i flera timmar och sätter mig verkligen in i den fantasin. Trots att den lever. Jag har nu i efterhand fått höra att man gör så för att förbereda sig mentalt ifall det skulle hända, för att man inte tror sig kunna leva utan den personen.

Jag har social fobi, kom samtidigt som min neuros bröt ut i 20årsåldern, tycker även att telefoner är jobbiga.

Tillägg: mitt första getingstick fick jag som ganska liten, och jag blev väldigt sjuk med feberfrossa och kräkningar. Jag tror det är därför jag är så rädd för dem.

Har alltid haft mörkerrädsla sen barnsben. Framför allt utomhus när det är mörk och i skogen.

Som vuxen har det utveckla sig mot höjder men det har tagit bra många år att utveckla och jag vet inte varför.

Samma sak med insekter. Spenderar hellre tiden inomhus än att vara ute bland insekter.

Sen har jag även agora och socialfobi. Kom också i vuxen ålder.

Har någon hört talas om att spindelfobi hör ihop med att man haft en överbeskyddande (kvävande) mor?

Jag misstänker att det är en myt, men det stämmer in på mig. Hur är det med er andra, med eller utan spindelfobi? Hade ni en överbeskyddande mamma?

#20 Hm, det påminner mig om vad min psykolog sade innan han gick på semester - att min krabbfobi är symbolisk för min uppväxt. Njä, kan inte säga att jag hade en överbeskyddande mamma men kvävande på andra sätt.

Kvävande är nog närmare det jag hörde än överbeskyddande.

Har som rolnor social fobi.

Går bra att umgås med vissa personer, medan många situationer klarar jag inte av alls. Får ofta otrolig ångest efter att ha umgåtts med folk och kan gå och ha ångest i veckor/år över saker jag sagt eller gjort. Och rädslan för att säga och göra fel saker gör att jag undviker endel sociala situationer nästan dagligen.

I övrigt är jag otroligt höjdrädd, är rädd för att jag ska få för mig att kasta mig genom fönstret/från balkongen/från berget och dö. helt orimligt egentligen eftersom det sista jag vill är att kasta mig ifrån hög höjd. Får svindel också. Undviker i det längsta höga höjder alltså.

Är också höjdrädd, precis som du beskriver.

Jag har fobi för utslag/eksem. Fick förra året veta att jag har kroniskt eksem. Har gått hela min uppväxt med köttsår baki låren och ingen har riktigt kollat upp varför. Så eftersom jag har haft det så länge så har jag utvecklat en fobi för det. Jag blir helt hysterisk när jag får utslag. mina eksem är så himla aggressiva. Det uppstår väldigt snabbt och på en stor yta med en brännande klåda. Varenda gång blir jag hysterisk och inbillar mig att det kliar överallt, särskilt i hårbotten. Tror att jag har eksem överallt trots att jag inte har det. Hahaha. Perfekt.Tjejen med kroniskt eksem har fobi för eksem. Hahaha. Lite lustigt. :P

Nu är det här visserligen en gammal tråd men jag väljer att svara i alla fall. Jag har extrem spindelfobi. Ser jag en bild på en spindel börjar jag hyperventilera och ser jag en levande spindel kan jag börja skrika och gråta och springa därifrån, och sedan tar det timmar för mig att lugna ner mig. Det är extremt jobbigt för att jag börjar kontrollera varenda utrymme (om jag vågar). Om jag ser en spindel och sen ber någon ta ut den och den personen inte hittar den är jag rädd att den gömmer sig i mitt rum och kan hoppa fram när som helst. Att vara instängd med spindeln när man inte vet var den är är det värsta jag vet. Jag vill gå i terapi för det men är rädd för att göra det.