08. Bipolär sjukdom/Manodepression

Nästa steg

2009-11-24 23:04 #0 av: [hilevij]

Okej, hmm... Öhm, för ett tag sen skrev jag en tråd här och undrade om det var möjligt att jag har bipolär sjukdom. Sen har jag tänkt rättså mycket på det, och jag tror att jag behöver hjälp, vare sig mina känslor och sättet jag mår på har något namn eller inte. Nu börjar det närma sig den punkten då jag faktiskt gör så att jag får hjälp, det är i alla fall så det känns. Och då har jag alltså försökt samla mod till att gå till någon eller att ringa till någon och jag försöker få det att passa in i mitt schema och sånt. Men efter att ha läst lite olika trådar här så har jag mer eller mindre börjat inse att mina problem inte tar slut bara för att jag får någon att prata med. Tänk om jag bara blir idiotförklarad av den personen? Tänk om jag verkligen har någon diagnos, måste jag börja ta mediciner? Är det obligatoriskt att jag ska gå till något sorts möte mot min vilja för att jag inte är myndig? Kommer lärare och mentorer, eller andra människor få reda på det på andra håll än mitt eget?

Samtidigt känns det som att jag faller in i någon sorts koma, min fantasivärld (som aldrig har varit särskilt liten) verkar öppna sig för mig och smyga sig in på mitt liv och jag har börjat bli riktigt orolig över ifall jag kommer att välja den före det riktiga livet. Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta, bara skriva av mig antar jag, men jag uppskattar svar så att jag vet att någon i alla fall har läst. Kanske något tips eller några ord av egen erfarenhet om något liknande vad jag skrivit?

Anmäl
2009-11-25 12:45 #1 av: Gnici

Hej på dig!

Visst har jag läst *kramar om*

Min psykiater sa en gång att detta med diagnoser egentligen inte spelar någon roll, utan det är den individuella människan som sitter där framför honom som är det viktigaGlad

Jag vet inte hur gammal du är, men jag tycker att, om du går i skola, så ska du absolut gå till skolhälsovårdaren och prata om vad du känner och hur du mår - säj sanningen. Har du svårt att prata, så skriv ner allt i ett brev till henne före du går dit. Det är viktigt att du berättar så noga och så detaljerat som möjligt, för att hon ska förstå. Hon vet ju inte hur tänker och känner förren du talar om det, eller? Kom ihåg att hon har tystnadsplikt också.

Skolhälsovårdaren, kan sedan hjälpa dig vidare att få kontakt med en läkare eller en psykolog om du känner att du vill. Det är ingen som kommer att tvinga dig till något, men det är ju klart att det kan vara bra att ni kanske kan berätta för dina föräldrar om hur du mår.

Mediciner är en hjälp, liksom kryckor är för en som brutit benet. Jag äter idag tre olika psykmediciner och de gör att jag mår relativt bra idag. Skulle jag inte äta dem så gjorde jag nog deffinitivt inte det.

Lycka till

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.