Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
12. Personlighetsstörningar

Ingen är normal

2013-12-18 00:52 #0 av: [postmortum91]

Som alltid gick jag och reflekterade förut och kom fram till en sak.
Jag tror helt på fullaste allvar att ALLA har någon släng av en diagnos. Däremot har inte alla "diagnoser" namngetts. Det är inte helt korrekt att kalla det diagnoser, så vi kallar det namngivna avvikelser.

Med det menar jag: En bestämd avvikelse som hjälper utomstående att få förståelse för personen det gäller. 

Vissa föds med avvikelser och funktionsnedsättningar, medan andra utvecklas med uppväxten eller andra händelser i livet.

Autism vet ju många vad det är och många människor målar upp det som något väldigt speciellt och konstigt. Det finns olika sorters autism och i filmer verkar det populärt att rita upp det extrema. Många med diagnoser väljer därför att inte gå ut med sina handikapp eller skäms för dem. Eller de som befarar att de kan ha en diagnos ser det som en negativ sak att få en diagnos. 

Jag menar att vi alla har diagnoser, alltså att det finns någonstans att läsa hur vi är och varför.

Exempelvis: Barn till missbrukare, redan där finns det modeller för hur dessa barn kommer att utvecklas. Jag har fått lära mig att det finns fyra olika "typer" av barn till missbrukare. Roller som man tar sig an omedvetet. Antingen en roll eller fler roller. Detta stämmer även överens med många andra, och framförallt barn som växt upp i trassliga förhållanden.
Dessa fyra roller är:

Mr/Ms Duktig - Man är den som lyssnar på andras problem och hellre tar hand om andras bekymmer än sina egna. Dessa personer är de som folk går till och känner att de kan prata av sig med. "Mr/Ms Duktig" har även stora krav på sig själv, både i skola och på jobbet. Man försöker väga upp det negativa hemma med sig själv. Om pappan är alkoholiserad så måste man själv vara jättebra. Man kan bli en städgalning i vuxen ålder, gå in i väggen etc.

Komikern - Är den som skrattar bort bekymren. Morgan Alling är ett gott exempel på det här, läs hans bok. Kan vara den i klassen/på jobbet som larvar sig mycket och vill ha uppmärksamhet hela tiden och fjantar sig. Eller att man skrattar extremt mycket. Man gillar att dra skämt och att få folk att skratta.

Rebellen - Är ofta de barn till missbrukare som går i förälderns fotspår. Som barn var man problematisk i skolan, skolkade, mobbade, bråkade etc. Fokusen flyttas lätt från familjens problem till barnet. Barnet fångar uppmärksamheten. Det är viktigt att se närmre på familjen.

Den tystlåtna - Personen som helst inte tar hem kompisar, är mycket tyst och håller sig för sig själv. Inåtvänd. Detta fortsätter även som vuxen.

Alla dessa fyra klassificerar typiska barn till missbrukare eller som växt upp i andra problematiska förhållanden. Självklart kan man vara rolig eller snäll utan att ha haft det jobbigt. Allting måste inte heller stämma överens med en. På mig stämmer hjälten och komikern på mig. Jag har alltid varit "Ms duktig" men i högstadiet genomsyrades även komikern mycket på mig, då jag hade det som jobbigast, det var då jag skrattade mest. 

Som barn till missbrukare har jag en "diagnos", man kan identifiera sig med något typiskt skrivet som förklaring på hur man är. Första gången jag fick detta berättat för mig av en psykolog så blev jag helt chockad och det kändes konstigt att min personlighet var nedskriven på ett papper. Jag kände mig inte alls lika speciell då det redan fanns mallar för hur jag fungerade och varför. Men så är det nog med oss alla, bara att vi inte kommit på mallar för alla än och namngett dem.

Hoppas ni förstår vad jag menar och att ni finner det intressant.

-Postnatal

Anmäl
2013-12-18 08:24 #1 av: FinskVanja

Hej, detta är mycket intressant. Har du nån publikation om det här problemet?

Anmäl
2013-12-18 09:42 #2 av: lurituri

JÄTTEINTRESSANT!

Känner igen mig i vad du skriver faktiskt - själv är jag Den Duktiga med en Borderlinediagnos. Men samtidigt som det lättar att få sin diagnos, så tar det bort en del av känslan att vara unik. Och jag börjar undra lite över vem jag hade varit under andra uppväxtförhållanden. Ämnet väcker många tankar och frågor.

Lurituri

Anmäl
2013-12-18 10:23 #3 av: [Memento Mori]

Det var någon intelligent person som sa till mig någon gång att "alla har vi diagnoser, det är bara tydligare på vissa", så det händer att jag tänkte på det också till och från. Så jag har märkt att det finns en del "friska diagnosfria personer" som ändå kan ha vissa delar av något. OCD/Tvångssyndrom tycker jag det känns som om många bitvis har.

Men som dom andra säger så tycker jag också det var intressant läsning. Även om jag inte kommer från direkt missbruk så har jag en något krånglig familj så jag känner ändå igen mig, även om jag är en blandning av ett par av rollerna.

#1 Det här kan kanske vara intressant? Glad

Anmäl
2013-12-18 15:27 #4 av: Svion

Det finns ingen grund i att alla skulle inneha någon diagnos. Diagnoser inom psykologi och psykiatri existerar inte för att dela in människor i läger. Sånt har man begrepp som personlighetsdrag och kognitiva funktioner till. Sådana diagnoser existerar för att bekräfta och klargöra ett mönster som enligt kunskaplig utsago (det vill säga, vad man kan säga sig veta enligt etablerad forskning eller liknande) avviker till den grad att individen, dess direkta omgivning eller samhället i stort tar allvarlig skada. Huruvida det rör sig om personlighetsstörningar eller minnesförluster är avsiktligheten bakom mönstret en del av problemet eller inte, men oavsett vad använder man diagnoskriterier och liknande för att effektivisera behandlingsformer och erbjuda bäst tänkbara alternativ för lidande parter. 

Jag tycker personligen det är väldigt tråkigt att begrepp som dessa vattnas ur och utan vidare uppfattas som direkt problematiska när det ur så många perspektiv kan användas för att bygga hållbara alternativ för utsatta människor. Nämnvärt ligger förstås mycket av problemet hos människor som brukar dem. 

Anmäl
2013-12-18 16:01 #5 av: [postmortum91]

#4 Det är därför jag kallar det "namngivna avvikelser" istället för diagnoser.

-Postnatal

Anmäl
2013-12-24 21:57 #6 av: Michaela-N

#5 Avvikelser? Avvikelser från vad, om du hävdar att "ingen människa är normal"?


Anmäl
2013-12-24 22:20 #7 av: [postmortum91]

#6 Orka märka ord:P
Jag kom inte på någonting bättre så jag kallade det för avvikelser. Vad vill du att vi ska kalla det då? 

-Postnatal

Anmäl
2013-12-25 00:49 #8 av: Michaela-N

Jag vet inte, jag frågar dig, för jag förstår inte riktigt vad du menar.


Anmäl
2013-12-27 00:21 #9 av: obstitant

Utgångspunkter för en diagnos är ju att vissa drag eller egenskaper är dragna till en punkt där det ställer till problem i tillvaron. Oftast är det egenskaper som alla har i någon grad, men vid någon punkt längs skalan blir det för mycket av egenskapen så att det blir ett problem.

Exakt var man sätter gränsen för hur mycket som är för mycket blir med nödvändighet lite godtyckligt, och det kommer alltid att finnas personer som hamnar nära en eller flera gränser. Men på det stora hela kan diagnoser ibland vara användbara för att beskriva hur en persons svårigheter ser ut, för att man ska kunna försöka hjälpa och mildra problemet så mycket som möjligt.

Har man lite av de egenskaper som ingår i en viss diagnos, men inte så mycket att det orsakar "ett kliniskt signifikant lidande" (vilket är ett grundkrav för alla psykiatriska diagnoser) så är det per definition inte ett så stort problem att man ska sätta en diagnos på det.

Anmäl
2013-12-27 01:02 #10 av: Kajsami

Jag tror inte alls att det är så. Jag har flera vänner/bekanta som inte alls har några större problem av något slag, som lever helt normala mainstreamliv och jag kan inte se några diagnoser alls i dem, hur mycket jag än letar.

Själv är jag en udda fågel med diagnoser och jag känner mig jätteonormal i förhållande till dessa människor.

Om psykologin skulle tro att alla människor har odiagnosticerade diagnoser så skulle de som verkligen har problem och behöver hjälp inte uppmärksammas, de skulle ju bara bli en i mängden av alla med s.k. "problem" (dvs om man skall kalla allt för problem som egentligen inte är något större problem, bara för sjukdomsförklaringens skull).

Konsekvenserna skulle bli förödande för de med verkliga problem. Jag tillhör tyvärr själv dessa och är därför inte alls förtjust i denna idé. Och de som egentligen inte har några större problem blir sjukdomsförklarade/abnormförklarade helt i onödan. 

Anmäl
2013-12-27 09:48 #11 av: Hera

Ännu en som inte alls håller med.
Att skriva så är att förminska svårigheterna som många faktiskt har.

Du snackar om personlighetsdrag, inte avvikelser. Det är stor skillnad.
Och om det inte finns en norm finns väl inget avvikande?

Nä, klumpigt skrivet får jag säga

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2013-12-27 15:44 #12 av: [postmortum91]

#11 Okej det var klumpigt att skriva "avvikelser", men då kallar jag det väl för diagnoser då, alltså att alla människor har någonting de har svårt för eller behöver jobba med. En del saker går inte att få bort, andra går.

Jag förminskar inte alls svårigheterna som folk har. Jag lyfter istället fram att det även finns folk som har det svårt även om man inte kan klassa det som en hjärnskada eller depression eller liknande. 
Barn i skolan kan få stora svårigheten genom att föräldrarna hemma dricker, även om barnet inte i sig har en "diagnos" som är erkänd så finns det helt klart en problematik och specialbehov. 

Jag behöver inte utveckla det mer, då jag tycker att jag beskrev det bra i startinlägget. 

#10 Det behöver inte synas utåt. Jag tror som sagt att ALLA har svårigheter med något. Det kan vara matematik, men även förståelse för andra människor, förmåga till självinsikt, dåligt självförtroende som påverkar hur man fungerar som person. Utåt sett verkar nog de flesta framstå som "normala". Om man tänker som dig så skulle många med erkända diagnoser inte lyftas fram för att de inte är extrema så att det syns utåt. 

-Postnatal

Anmäl
2013-12-27 16:22 #13 av: Hera

#12 Att man har problem med vissa saker är fortfarande inte samma sak om att ha en diagnos, så det är ett ännu sämre val av ord. Tycker inte du lyfter fram något alls.


Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2013-12-27 18:38 #14 av: [postmortum91]

#13 Det vet jag väl, vad man idag tycker är en diagnos. Det jag skriver om är att det inte finns någon som inte har "avvikelser" som jag pratar om. Det finns ju olika slags avvikelser såklart så därför kan de kallas för avvikelser. Om vi levde i den världen jag pratar om så hade även dessa klassats som diagnoser. Du kanske tycker att jag inte lyfter fram någonting eller väljer fel ord, med det beror ju på att du uppenbarligen inte förstår hur mina tankegångar går, vilket jag förstår. Du behöver inte köpa det jag säger, men jag ändrar inte min uppfattning och mina tankar för det.

-Postnatal

Anmäl
2013-12-27 18:52 #15 av: Hera

#14 Adv hade meningen med diagnoser varit om man levt i den värld du talar om? Dr ALLA hade diagnoser?

Det behövs inte en diagnos för att komma förbi vanliga problem som de flesta stöter på i vardagen.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2013-12-27 19:27 #16 av: [postmortum91]

Okej tack för din åsikt, nu vet jag hur du tänker.

-Postnatal

Anmäl
2013-12-27 21:24 #17 av: Kajsami

TS, en av anledningarna till att man blir tveksam till vad du skriver är nog för att du uttrycker dig lite slarvigt. Du skriver att "alla har diagnoser" och då uppfattar man ju det som att alla verkligen har utretts och har fått diagnos på något, men så är det ju inte. Alla har inte alls diagnoser. Jag känner massor av människor som inte har några diagnoser alls. 

Att utreda och diagnosticera folk kostar mycket pengar för landstingena, man utreder inte om man inte är rätt säker på att personen skulle komma i fråga för en diagnos. Många får verkligen tigga sig till utredning för att få hjälp, vilket man ofta måste ha diagnos för att få. 

Så egentligen förstår jag inte riktigt hur du menar. Menar du att folk skall tvångsutredas för att få diagnoser? Eller att det skall bli lättare för folk att få diagnoser?  Att det räcker att vara lite deppig en kväll för att få en diagnos på depression. Att det räcker med ett enda drag av autism för att få en autismdiagnos, att alla stökiga barn som har lite svårt med koncentrationen i skolan skall få ADHD-diagnos hela bunten?


Anmäl
2013-12-27 21:52 #18 av: Tjeja

Jag brukar säga att "jag är normal - alla andra är bara vanliga" när någon påstår att jag inte är "som alla andra" av en eller annan anledning! Skämtar

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2013-12-27 22:24 #19 av: [postmortum91]

#17 Grejen är att om man läser mitt inlägg så borde man förstå vad jag menar. Jag menar åter igen inte någon diagnos som är erkänd, för det vet jag att alla inte har. Jag menar att vi skulle kunna kalla maskrosbarn för en diagnos, eftersom det finns typiska särdrag för hur dessa personer fungerar och har behov av. Vi skulle kunna namnge en diagnos åt barn som blivit mobbade i sin skolgång som påverkat hur de fungerar som vuxna, något som inte finns idag. Vi skulle kunna namnge en diagnos på de flickor som har dåliga relationer med sina fäder som påverkar deras självförtroende såppas att det påverkar i sin tur deras sätt att se och tänka om sig själv och andra. Jag menar alltså inte att alla har asperger utan att alla har någonting som utmärker sig och beror på någonting man varit med om eller ett handikapp från födseln. Ett barn som blivit våldtagen som barn växer upp med sina speciella egenskaper och särdrag, idag finns det inget namn för det mer än "barn som våldtäktsoffer". Tänk om vi skulle ge dessa barn ett namn att de har en slags diagnos som berättar för anhöriga, lärare, föräldrar, partners, arbetsgivare, eller personen i sig om varför och hur de fungerar. 

Förstår du och ni andra bättre vad jag menar nu?

-Postnatal

Anmäl
2013-12-27 22:26 #20 av: [postmortum91]

Jag menar inte att vi SKA göra detta, det var mer en tankegång och tänkesätt som jag bär på, och ingenting jag tänker predika för. Det är helt enkelt hur jag ser det som och som jag tror hade hjälp många. Om ni inte köper mitt tankesätt så gör inte det något, jag ville som sagt inte skapa en sekt eller liknande utan bara berätta min syn.

-Postnatal

Anmäl
2013-12-28 07:22 #21 av: Svion

#17 Jag förstår absolut vad du menar, och tycker trots alla tolkningar och tillrättavisningar att tråden fyller ett stort tomrum. Det är lätt att bli osäker på om folk på forumet verkligen har en befogat bild av syftet med diagnoser eller inte och så tydligt som det klargörs här borde lyfta insikter hos de flesta som ännu undrar. 

Det är intressant hur människor med intangibla avvikelser (dvs. Avvikelser som inte går att "ta på") som uppkommer idag måhända lider under onödiga omständigheter för att exempelvis psykiatrin inte har plats för mycket mer än de vanligaste diagnosfallen. Det är inte självklart att alla de etablerade indelningarna i exempelvis personlighetsstörningar täcker alla människors potentiella störningar i personligheten. UNS-diagnoser (Utan Närmare Specifikation) finns även dom av en anledning. 

Jag instämmer även i kopplingen av hur indelningar av människor i läger som dessa skulle förenkla hur effektivt samhället kan påverka utgången för såväl forskning som direkt behandling. Utopiskt sett skulle människor ha full förståelse för varandras brister och styrkor utan problem. 

Dock skulle det göra världen till en väldigt farlig plats att leva på. Människor delar vid en punkt in andra människor i läger på eget bevåg för att de tar lätta vägar och utesluter empatiska aspekter eller liknande. Det största hindret för människans utveckling av sig själv är sig själv i avseendet att ingen individ utan 100% objektivitet (dvs. en mänsklig omöjlighet) kan bekräfta hur indelningar och diagnoser kan tillämpas på någon annan med just 100% säkerhet. Det är väl dock en annan diskussion.

Anmäl
2013-12-28 11:18 #22 av: obstitant

Det finns en del i det här där jag kan hålla med. Nämligen att det finns många människor som har det svårt och jobbigt på något sätt och skulle ha nytta av att få arbeta igenom några av sina issues med en professionell, men som inte har någon psykiatrisk diagnos och därför har svårt att få hjälp.

Man kan gå till en psykolog privat, men det kostar ju i storleksordningen 1000:-/gång, så det blir en rent ekonomisk fråga vilka som har den möjligheten och inte.

Däremot håller jag inte med om att man löser problemet genom att hitta på diagnoser för varje liten egenhet, situation eller dysfunktion. Inte minst därför att det skulle behövas oändligt många diagnoser för att täcka alla tänkbara problem som folk kan ha.  Men också för att det skulle urvattna begreppet diagnos så att de som verkligen har svårt att få livet att fungera pga någon svårighet skulle riskera att försvinna i den stora strömmen av relationsrädda, slarviga, arbetsnarkomaner, snåljåpar, och allt vad man nu kan hitta på.

Som sagt, vi har alla våra små egenheter och issues, allt från medfödda temperament till saker vi tillägnat oss genom olika erfarenheter. Om dessa påverkar oss till den grad att livet inte funkar (dvs att man kan inte arbeta och inte ha relationer till andra) finns det förmodligen i de allra flesta fall en diagnoskod som går att använda, beroende på på vilket sätt mer exakt livet inte funkar. Olika ångestsyndrom UNS, stressreaktion osv kan vara användbart t.ex.

Anmäl
2013-12-28 15:39 #23 av: Hera

22 det finns många psykologer som ingår i högkostnadsskyddet.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2013-12-28 18:46 #24 av: obstitant

#23 Ja, men bara om man får remiss via den offentliga vården, och det är långt ifrån alla som får. Det är exakt det jag menar med att man måste ha en diagnos eller ett mycket påtagligt problem för att få gå hos psykolog inom ramen för högkostnadsskyddet.

Har man "bara" dålig självkänsla, svårt att få sina relationer att fungera, en tendens att begrava sig i arbete, bitterhet över gamla oförrätter etc, men en i övrigt fungerande tillvaro får man i regel klara sig själv.

Sen funkar det olika på olika håll i landet, och säkert också beroende på hur bra man själv är på att prata för sin sak tyvärr. Jag råkar ha en viss inblick i psykiatrin i Sverige, och vet att på vissa håll är det nästan omöjligt att få en samtalskontakt, för att inte tala om terapi, trots att man kanske har en svårbehandlad depression, tvång, ångest osv. utan det är enbart medicinering som gäller.  Att då komma med "lyxproblem" som att man har börjat se ett dåligt mönster i alla sina relationer är nog ganska kört.

Anmäl
2013-12-28 18:48 #25 av: Hera

24 det stämmer inte. Jag har själv gått hos olika fristående psykologer utan remiss och innan jag fick diagnoser.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2013-12-28 19:17 #26 av: obstitant

Då har de avtal med någon mottagning.

Läkare (inklusive psykiatriker) och sjukgymnaster med privata mottagningar kan antingen ha avtal så att det går på högkostnadsskyddet även om man söker direkt utan remiss, eller så saknar de avtal så att man får betala allting själv.

Privata psykologer har inte den möjligheten, utan antingen betalar man själv (dyrt) eller så har de avtal med någon vårdcentral eller psykiatrisk mottagning som kan remittera patienter dit istället för att anställa en psykolog själv.

Detta är jag 100% säker på.

Anmäl
2013-12-28 19:26 #27 av: Hera

Det säger jag inget om. Det relevanta var att det inte alls behöver vara dyrt att gå till andra så länge de ingår i högkostnadsskyddet och att remiss inte behövs.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2013-12-28 19:29 #28 av: obstitant

Men hur får man det att ingå i högkostnadsskyddet om man inte har remiss? Mig veterligt funkar det bara med läkare och sjukgymnaster (möjligen fler), men psykologer har inte den möjligheten.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.