Jag går just nu i terapi (privat mottagning, ej landstingsanknuten) och är mer eller mindre förtvivlad över att risken är stor att jag inte kommer att kunna gå kvar hos min psykolog enbart pga finansiering av terapin. Jag har fått 10 ggr terapi via mitt försäkringsbolag och det är i sig bra men är inte detta lite grann att både lindra men samtidigt skapa problem?

Jag har inte så allvarliga problem som att vilja begå självmord men ändå problem som inte löses under tio gånger. Jag förstår inte hur detta egentligen kan beviljas då antalet sessioner inte sedan styrs av patientens behov och det kan skapa en än värre situation när man börjar ta tag i problem som sedan inte hinner lösas.

Om man sedan ändå ska gå via vårdcentral, börja om, söka nya vårdgivare, det är ju inte ens säkert att man orkar detta! Det kan ju göra att man hamnar i än större depressioner då man sitter och bygger upp förtroende och trivs med en psykolog och ändå kommer framåt men sen blir man UTKASTAD!

Vad är det egentligen för mening med att få denna terapi när man sen ändå inte kan slutföra den, bara konstatera att man inte har råd att gå där mer. Att jag inte skulle ha råd förstod ju både psykologen och försäkringsbolaget redan innan av den bakgrund jag berättade att jag har. 

Jag vet att psykologen själv tycker att jag ska gå kvar, dock har hon inget sagt om att hon vet vägar att gå för att kunna finansiera det vidare.

Hoppas verkligen på råd och svar här, dock ej att "kontakta din vårdcentral"