Jag måste skapa en feelgood-tråd känner jag, ni får härda ut =)

Idag skulle en väns iller hem från veterinären, men allt har kört ihop sig för henne, och eftersom mitt schema för dagen bestod av fågelbursstädning och navelluddsjakt så ställde jag upp för att hämta hem honom.

Var lite nervös, förr har jag kastat mig ut i sådana saker med inställningen "på något vänster så löser jag detta", och jag har alltid gjort det med, men med min i princip satta generella ångestdiagnos så är det kanske förståeligt att jag drar mig för saker, oroar mig och håller på. Även om det är lättare att hjälpa någon på detta viset.

Jaja, drog ut kartor och antecknade från hitta.se och for iväg glad i hågen till Göteborg. Musiken på hög volym, piskregn men ändå mysigt att vara ute på långtut med bilen, vi har ändå en väldigt bra ägare-bil-relation ;)

Till saken hör att där jag kommer ifrån så anser man att det är fickparkering att pricka mittersta av tre lediga parkeringar, filer finns inte, vi har diken. Skyltar talar om vart älg och ren är, ev några hastigheter som ingen ändå följer. Jag ÄR en bra bilförare, men jag är inte van vid storstadstrafik, aldrig kört i sådan egentligen. Dumt att skicka norrlänningen genom Göteborg med andra ord.

Problemen kom när vi kom in i Göteborg. Vägen skulle inte ens vara svår, men efter första avfarten så finner jag ingen skylt eller något öht som påminner om där jag ska ta av nästa gång. Inser att jag kommit för långt, med telefonhjälp av vännen så till att vända, inte enkelt att hitta vändplats på E6.

Lyckas, letar efter rätt avfart, finner ingen alls. Kastar kartan och svänger på måfå, jag vet på ett ungefär åt vilket håll jag ska, tror jag. Efter ytterligare några felkörningar så hittar jag fram och kan hämta ut den stackars illern från veterinären.

Note to self 1: Hitta.se suger
Note to self 2: Lita på din intuition

Men jag klarade det, trots några felkörningar som missade avfarter pga omdiregerad traffik, halvt utan karta i storstad så tog vi oss fram, volvon och jag. Lite småstolt är jag ska jag erkänna. Man klarar uppenbarligen mer än man tror =)

En eloge går dock till min käraste ägodel, min bil. Tur att man känner varandra när bussar parkerar så nära en att man inte skulle kunna dra ner rutan utan att repa dem, eller när man blir halvt prejad ur fil av idioter som vinglar. Jag, uppriktigt talat, älskar min bil, och idag tycker jag att jag förtjänar en klapp på axeln.