Förstod för länge sen att jag hade Borderline. Lade ihop 2 och 2 liksom. Plötsligt föll en massa lösa bitar på plats; de svarta hålen jag ramlade ner i, mitt självförakt, min skam och min skuld, min rädsla för andra (bättre) människor, min oförmåga att passa in, mina konstiga tankar, kraschade relationer, beroendebeteende och mardrömmar. Och, jomenvisst, efter utredning som var som att gå genom helvetet visade det sig att jag hade ju rätt. Klockrent fall av Borderline. Det kändes väldigt läskigt till en början men nu, efter ca 2 år, har jag börjat att bli sams med min diagnos. Jag kan känna igen mig i de berättelser jag hittar på nätet bla på den här sajten. Jag försöker att, undan för undan, förlåta mig själv för en massa dumheter jag gjort. Tänker att det hela tiden fanns en förklaring till mina konstiga infall och det sätt på vilket jag behandlade mina medmänniskor. Vet inte om det hade varit bättre om jag freakat ur och helt fallit igenom skyddsnätet redan i unga år - istället för att hela tiden kämpa och förneka mina svagheter. Har alltid förnekat och dolt mina problem. Täckt över med alkohol och tabletter. Kanske hade mitt liv varit lugnare om jag fått min diagnos och rätt behandling när jag var yngre? Mitt liv blev så rörigt och det har varit så slitsamt. Men jag var hela tiden rädd för att människorna skulle se ner på mig. Det var därför jag vände mig till djuren istället. De sviker aldrig, fördömer dig aldrig. Men det blev liksom som det blev.

Idag finns det en bit i pusslet, mitt livspussel, som jag önskar; att våga berätta för min familj och mina närmaste om min Borderline. Skulle dom tro mig? Jag verkar ju så stark och självsäker idag. Skulle någon vända mig ryggen? Skratta åt mig? Se ner på mig? Kanske inte. Men dom skulle förstå att jag i själva verket är svag. Och det, det vill jag INTE vara.

Jag har ätit antidepressiva i 14 år. Det finns ingen som vet det utom min terapeut. Jag har tagit sömntabletter i 10 år för att kunna sova. Ingen vet det heller. Kanske skulle jag prova en mer specifik medicin för min Borderline, mot den helvetiska separationsångesten. Den ångest som fått mig att ta emot så mycket skit i hela mitt liv, som gjort att jag tillåtit andra att trampa på mig. Snart ett helt jävla liv!

Är glad över min diagnos. Men den är hemlig. Den ligger inlåst i ett litet skåp inuti min kropp. Och dit, dit kommer ingen idag. Det är mitt hemligaste rum.