Hej! Bra att du skriver av dig tycker jag. Det behövs ibland. Har du pratat om detta med nån? Psykolog eller så? Jag har ingen egen erfarenhet av sexuella övergrepp som barn som tur är.. Men jag har blivit våldtagen 3 gånger, 2 gånger när jag var 14.. Men det kanske inte räknas. Om du har haft en barndom kan bara du svara på, men jag skulle nog vilja säga nej, det tycker jag inte. Jag hade dock med en kass uppväxt, men jag slapp vara med om en sån hemsk grej som du. Jag tror du måste få ur dig detta ordentligt för att känna att du kan gå vidare, för just nu känns det som att du lever i det förflutna. Jag hoppas du hittar din inre frid!

tasartis - jag säger som Illusion, det är något som du verkar behöva få ur dig och kanske så småningom, (ursäkta mitt uttryck nu), "får acceptera", (och då menar jag VERKLIGEN att acceptera inte är det samma som att tycka att det är okej det som hänt, tvärtom, det är att du skall inse att det handlar om dig nu, just nu, och sätta dig själv just nu i främsta rummet) för att komma till ro. Sedan hur den vägen skall vandras är så olika hos oss alla. Men jag hoppas vi alla hittar till vårt ställe, i oss själva där vi känner oss trygga. 

Jag tycker absolut inte det låter som en barndom jag skulle vilja ge ett barn, det du har fått uppleva. Jag hoppas du får hjälpen för att handskas med det, om det är det du önskar så klart.

(Illusion, att bli våldtagen tre gånger är räknat  tre gånger för mycket.)

Hoppas innerligt att ni mår bra och värdesätter er själva och nuet, säger en som är väldigt dålig på det men försöker.

Jag återkommer nog när det inte är så mycket Leif (katt som alltid skall vara med) i knät.

God afton

Tack så mycket båda två för era svar!

Jag vet inte vad som håller på att hända med mig men det känns som jag håller på att bli galen. Jag har så sjukt mycket ångest och panik och jag vet inte var jag ska ta vägen. Det känns som att jag hela tiden har tryckt bort mina känslor och levt i någon slags bubbla, som egentligen inte varit jag. Svårt att förklara. Men nu är det som att jag börjar komma tillbaka och jag skäms så mycket över mig själv. Över min existens. Jag vill bara försvinna, gömma mig, och då tillbaka till tiden då jag inte hade några känslor.

Jag vågar knappt själv inse vad jag gjort, och det känns inte som att det varit jag. Men det var jag, och det var mina val och jag är äcklig och störd. Och nu får jag panik och måste bara skriva vad jag gjort. Kan inte bära på det längre och även om det inte gör någon skillnad eller ingen läser det så måste jag få ur det ur mitt huvud.

När jag var i 16-årsåldern, efter att mina minnen kommit tillbaka och efter att jag höll på att bli våldtagen, så kontaktade jag män. Jag sålde mig själv. Visserligen fick jag inte alltid betalt men jag brydde mig inte. Det var en man jag träffade många gånger, jag hade bytt nummer och han var den enda kontakten jag hade då med män. Han var i 65-års åldern och jag vet inte varför men det är han jag får mest ångest när jag tänker på. Jag är så äcklig, så jävla äcklig, vill bara dö när jag tänker på det. När han smsade så kom jag. Visste att jag inte skulle få betalt men jag kom ändå. Han tyckte om mig, han var kär i mig, besatt av mig. Vilket jag gillade, jag gillade bekräftelsen och att någon tyckte om mig. Samtidigt så ogillade jag att ligga med honom, suga av honom, låtsas njuta och gå in i en annan värld där jag bara spelar en roll, det var inte på riktigt. Det var som att allt det där äckliga var värt det, bara för att jag fick den där känslan av att jag betydde något för en man.

Men det jag nu känner är värst av allt är att jag känner jävligt mycket ångest hela tiden, och jag kan känna en sorg över mitt liv. Men jag kan inte gråta, jag gråter aldrig. Men jag vill gråta, för jag mår så dåligt och känner mig så äcklig så jag skulle kunna ta livet av mig, men vafan de som begår självmord har väl gråtit en hel jävla massa innan? Själv kan jag inte släppa en tår även fast jag mår förjävligt.

Jag lär kanske ångra att jag berättat men eftersom att jag är anonym så … aa.. jag vet inte men behövde bara få det ur mig.

Men kära lilla du. Du är inte äcklig! Jag känner många som sålt sig, och folk som förnedrat sig på alla möjliga vis. Även jag..inte sålt mig men förnedrat mig själv, låtit killar manipulera mig i säng…och visst, fick jag bara benso och alkohol kunde jag ligga med dom för då vet jag att jag inte skulle minnas nått dagen efter. Och allt pga att dom tjatade. Så jag vet nästan hur det känns. Du skulle behöva prata med en psykoterapeft. Jag hoppas du tar kontakt med en läkare som kan skriva en remiss. Du skulle nog må mycket bättre av det. Skriv gärna av dig mera om du vill. Kramar på dig 🌺 och du, skäms inte!

#4 Tack för ditt svar, det betydde mycket… Förstår vad du menar, har själv gått med på det mesta när jag fått benzo och alkohol i kroppen…

Hur mår du idag? Har du kunnat gå vidare efter allt du varit med om? Kan du känna dig glad? 

Du verkar vara en jättestark, omtänkssam och modig tjej ❤️

I dag mår jag faktiskt bra tycker jag…men vissa av mina vänner tycker inte det, dom tycker jag behöver prata med en psykolog efter att jag slog sönder handen på ett träd på fyllan. Men liksom jag har gått i terapi typ halva mitt liv..orka.  Men jag ska kanske börja i DBT. Nånting måste jag ju göra på dagarna. 

Gå vidare…jadu, det var en bra fråga. Jag vet inte om jag är i förnekelse just nu eller om jag har gått vidare. Jag har ju varit i förnekelse förr så. Men jag har ju nästan slutat knarka och jag orkar vara uppe på dagarna så visst mår jag bättre, men jag har en bit kvar. Ja jag kan faktiskt känna mig glad idag. Men jag har varit deprimerad i allt för många år och jag kan glida ner igen närsomhelst det vet jag. Men sålänge jag inte knarkar allt för mycket så kan jag hålla det i sick. Jag har lärt mig att fortsätta kämpa. Jag har mått dåligt sen jag var ca 12 år och velat ta livet av mig, men varje gång man står med repet runt halsen tänker jag att FAN skiten får inte vinna! Jag SKA besegra ALLT om det så blir det sista jag gör. 

För vet du vad? Livet är så jääääävla kort.. kan man ge sig fan på att nu jävlar ska jag bli frisk och må bra igen, då vinner man allt. Livet är för kort för att gråta. Ta terapi och slicka dina sår, sen kommer du tillbaka bättre och starkare än någonsin gumman. Jag lovar dig :)

Tack <3

Tasartir, jag förstår att du inte kan gråta för innerst inne vet du att det finns mycket smärta i sorgen som kommer ut med tårarna. Tyvärr finns det bara en väg ut ur sorgen och det är genom att gråta ut den. Vill du ta tag i din själsliga smärta så behöver du börja TILLÅTA dig själv att gråta. Just nu förbjuder du dig själv i rädslan för allt det onda.

Jag grät ur mig mitt inre helvete för ett par år sen. Jag var jättearg över att jag först måste genomlida en hemsk barndom för att sen ÅTERUPPLEVA alla känslorna en gång till när jag väl släpper ut dem?!! Det kändes som att bli straffad två gånger bara för att jag inte grät tillräckligt mycket när det väl hände som barn.

Att du sökte dig medvetet till lidandet som en gång förgjorde dig är inget konstigt. (Sålde sex). Vi människor funkar så att blir vi lärda att vi inte är värda något så uttrycker vi detta även i vuxen ålder, ända tills vi längtar efter motsatsen. Din själ vill nu känna sig värdefull. ❤️