Jaaaaaaa!

Fucking jävla dönickar här som inte skriver ett skit. Anala svenskar som inte går utanför mallen. Fuck er alla!

Ta ert liv eller nånting. Kolla tråden överst: "Mitt problem:dricker inte"

Eh? Seriöst, var vill du komma med det liksom?

Typiskt jävla äckelmänniskor. -"Ah, min hund blev heeeeeelt galen idag *fniss* hon blev sååå uppspelt och busig när vi var ute o gick. Åhh, du skulle se tanten, Guuud! Skämdes jättemycket"

Dra åt helvete med ert skitsnack! Vem FAN bryr sig? Håll käften istället för att komma med totalt meningslöst jävla pladder!

🤔

Ta dig samman människa! Vill du att folk skall svara på ditt inlägg så kan du ju testa att lägga till en fråga att besvara eller dylikt.

Det hjälper föga. Har provat.

Du jobbar då hårt på att få folk att tro du är galen..

Bäste Blackfriday! Vem försöker du provocera egentligen? Jag kommer knappast att ge dig betyget "bra inlägg" iallafall. Varför hacka på vad andra människor upplever som viktigt att skriva? Riktigt dålig stil faktiskt. Lurituri

Jag försöker inte provocera någon.

Detta är hur jag känner, helt enkelt.

Hatar folk och deras skitsnack.

Passar sig kanske inte att skriva saker som faller ur normen här, men det är skönt att få vädra sina inre känslor ibland.

Jag är duktig på att spela normal. Så att jag passar in och är korrekt. Lite lagom svenskt försiktig, artig, trevlig, låtsas vara intresserad av andras semester och vardagsberättelser. Ler och försöker ställa följdfrågor för att verka intresserad. Samtidigt tänker jag "håll käften för FAAAAAAAAN, orka bry om ditt jävla skit."

Känner också en plågsam känsla av total tristess och trötthet, eftersom jag måste spela intresserad och korrekt, för att inte uppfattas som oerhört oartig, knäpp, arg, galen, sjuk i huvudet whatever.

Det tar på energin, och om jag inte kan vädra mina känslor och tankar någonstans, så spricker jag till slut.

Och bespara mig kommentarer som - "är du rädd för vad andra ska tänka o tycka om dig?"

Nej. Men jag tror att det missgynnar mig något fruktansvärt att be alla dra åt helvete, säga håll käften din feta äckliga hora osv.

Missgynnad eller inte. Vem vet? Du kanske iallafall skulle må bättre om du lät dina aggressioner flöda fritt. Och på nåt sätt känns det som mer ärligt. Det måste väl finnas några personer som du kan tänka dig att stå ut med? Mitt råd är att du håller dig till dom. Be resten fara och flyga - det låter snällare - och du kanske får mera ro i ditt sinne.

Lurituri

Du kanske tycker det andra skriver är skitsnack, lika mycket som andra kanske tycker det du skriver är skitsnack..

#8 och?

#9 Och? Tja vill du bli tagen seriöst får du uppföra dig som folk, förutom psykiatrin kan du testa Flashback.

#10 Din Avatar ger inte direkt undertryck till din floskel "Tja vill du bli tagen seriöst får du uppföra dig som folk"

Hur uppför sig folk förresten?

blackfriday, har du testat DBT någon gång?

#12 Jadå. (har ej Borderline dock, mig veterligen)

Det gav mig inte ett skit. Dessa "färdigheter" som inpräntades hade jag redan inbyggt. Det hela gick ut på att lära sig färdigheter, som för mig inte gav någonting. Jag frågade till slut om det finns någon behandling mot det inre jobbiga och smärtande måendet? Färdigheterna var ju liksom bara teori som jag redan kunde, och tillämpade ganska ofta automatiskt i vardagen. De gav dock ingenting för själsligt illamående.

Testa mindfulness. Det hjälpte mig, den som ingen terapi funkat på någonsin.

Eller möjligtvis KBT?

Jag har testat terapi.

Vill inte verka negativ, men de ger mig ingenting.

För stunden känns det ibland trevligt, och den känslan kan sitta i några timmar efteråt, men sen är det samma igen.

Det är ungefär som ett psykologsamtal. Trevligt att prata och diskutera, men sen är det som vanligt igen.

Medicinerna ovan är min "behandling" just nu.

#16 Det suger ju.. Jag förstår vad du menar. Jag tror det är för jävla lätt att läsa begrepp och innebörder väldigt ytligt numera, eftersom internet/ whatever redan har sagt det utan att förmedla någon garanti för att det fungerar på ett sinne som måhända vet för mycket för att få den där 'aha'-upplevelsen, och det sänker väl motivationen att uppfatta och lära sig på ett sätt som uppmuntrar till fortsatt bättre mående. Om det nu låter logiskt.

Svion.

Vad fick dig att föreslå DBT förresten? Är inte det till för personer med Borderline primärt?

#18 En närstående med adhd och Borderline gick DBT i flera terminer för hon blev sämre när hon slutade. Hon ignorerade teknikerna och allt föll samman igen. Man måste nog vara konsekvent

Fast mig veterligen har jag ej Borderline och/eller adhd?

DBT är enligt mig värt att uppmärksamma oavsett vad. Det finns ingen annan terapiform som mig veterligen ger så mycket pedagogiskt utrymme för att tänka vad man vill utan att bli motbevisad eller ifrågasatt och skulle öppet kunna rekommendera behandlingen till vem som helst eftersom jag tycker den fungerat väldigt bra för mig och många i min närhet.

Får väl testa igen kanske. Fast mediciner är läkarna snabba med att skriva ut. Jag ska fråga om terapi nästa gång.

Finns det nån i din närhet som vet hur du faktiskt mår? Tung medicinlista. Tycker du att de hjälper?

#23 Hm, nej det finns det nog inte. Inte tänkt på faktiskt.

Det hjälper nog inte så mycket. Lite kanske.

Har du nåt stöd eller intresse från din familj? Skulle de förstå eller lyssna tror du? Har du försökt? Ang medicinerna. Har du berättat för din läkare att du inte känner mycket av dem? Om det bara är en liten effekt du märker av dem, kan det vara bra att ta reda på vilken det är. Du borde således bara ta en i taget i en period för att ta reda på vilken och sopa bort de andra, men detta bör göras i samråd med läkare. Att sitta och pumpa mediciner som inte ger dig en märkbar skillnad gör mer skada än nytta. Hävdar din läkare motsatsen så be om en second opinion. Tyvärr är det inget konstigt i Sverige med ett recept och ett lycka till. Men det betyder inte att det ska accepteras. Du förtjänar att må bättre. Vad är det läkaren tror att du lider av, som ger dig denna blandning? Fråga och ställ lite krav på bra förklaringar. DBT är i första hand eller enda hand till för borderline-patienter. Det är möjligt att din läkare tycker att BL är en förklaring och det skulle matcha din medicin-lista rätt bra, men det ska du få ta del av i så fall. Terapi hjälper människor som är redo för det. Det innebär en öppen attityd även om det kan ta ett tag att komma dit. Man bör vara redo för en förändring. Är du redo att må bättre, är du färdig med att må skit? Är du beredd att jobba på det? Det kommer suga rejält emellanåt. Du kommer vilja ge upp. Det kommer vara skrämmande vilket innebär att du kommer att fälla upp din mur och vilja dra och få dig att komma på alla möjliga anledningar till att det är dåligt. Även om man kanske inte mår bra så är det välbekant och tryggt. Att fly och projicera sin ilska och sitt lidande på annat och andra är klassiskt för en som lider. Det är din mur. Ditt skydd. En slags säkerhetssele. Terapi som hjälper är skrämmande och kommer att kännas som ett fritt fall i sina stunder. För säkerhetsselar är inte funktionellt och är även den som håller dig kvar i ditt sinnestillstånd. Det krävs ett rejält beslut och en stor portion mod för att bryta detta mönster. Och även köra på när varenda signal i din kropp stretar emot. Känn igen dina flyktsignaler och motarbeta dem. Bli medveten. Och gör det för din skull.

Hej Shine :) Nä ingen i min familj som jag har intresse av att prata med direkt. Har inget att säga, förutom om jag är på humör för att berätta något eller prata. Men då handlar det om andra mer vardagligare saker än mående. Jag har ingen borderlinediagnos, bara bipolärdiagnos. Vet redan vilka mediciner som fungerar, och det är stesolid som jag gillar för att koppla av, och känna mig skön. Iktorivil också. Imovane är också bra för då sover jag gott. Oftast tar jag dom flera timmar innan jag lägger mig, och då blir mitt mående bättre. Känns som att jag inte är lika arg o negativ till allt när jag tar dom. Men det är inte så konstigt kanske eftersom det är rusmedel. Lamotrigin tar jag av vana på morgonen. Kanske hjälper för något, jag vet inte.

Borderline.. vilken förolämpning 🤔

Inte alls. Mycket kort: Lamotrigin är stabiliserande och används med det syftet främst på borderlinepatienter. Det ska alltså hjälpa till att inte svänga åt alla håll lika intensivt. En bipolär kan också få denna medicin men det finns andra som är bättre. Den är sällan ett förstahandsval för bipopatienter. För en fackman finns många gemener mellan bipoläritet och Borderline och det är därför vanligt med feldiagnostisering. Ibland kan man ha båda eftersom båda två har stor samsjuklighet och har mycket gemensamt. Det var till och med tal om att slänga ihop dem till en och samma diagnos. Det mest basala med båda är det dock stor skillnad på. En bipolär individ har en ojämn signalrytm i hjärnan och man kan kalla det för sjukdom. Det är inget man kan bli av med. Det är ärftligt inom sin grupp. Dvs att det är mycket troligt att det finns någon i släkten som har en "åkomma" från samma grupp, där exempelvis även schitzofreni ingår. En bipolär kan må riktigt awesome emellanåt och är högfunktionell dessa perioder. Borderline är något som rent krasst bildas på ett känsligt barn i en utsatt miljö. Det kan tex vara en längre tid av misär eller en traumatisk upplevelse som utlöst det. Många barn med borderlineproblematik har blivit utnyttjade, har alkoholiserade föräldrar eller helt enkelt "bara" frånvarande föräldrar. En borderlinepersonlighet löper stor risk i jämförelse med andra, att hamna i beroende av något slag. Ofta för att fly sin ångest. Jag kommer här att tänka på din stesolid som är starkt beroendeframkallande. För alla. Det är ett bezo som du känner till. Även kallat rävgift i läkarkåren. Risken att hamna i beroende när man brukar benzopreparat är överhängande om man tar preparatet regelbundet. En varningsklocka om att man tar för mycket av detta preparat är att man känner ett rus. Medicinen ska endast få din kropp att slappna av. Så fort du känner det i knoppen är det ett tecken på för stor dos. Känner du att du behöver mer och mer för att nå samma resultat, ska man lämpligast och säkrast backa i sin dos, inte öka den. Borderline är en personlighetsstörning och ingen sjukdom. Vilket innebär att man kan bli av med det, där terapi och stöd är en central bit. Man har vid Borderline blivit störd i sin naturliga, emotionella utveckling och får en mer intensiv syn på omvärlden. En borderlinare upplever mycket mörker. Folk har i regel förutfattade meninga om båda åkommorna. Lär dig gärna mer om dem båda.

Jo, men Borderline har mer konstiga saker för sig. Tex är den diagnosen vanligare bland tjejer. Sen mycket separationsångest (det har inte jag)

Svårt att stå ut med ensamhet (det har inte jag heller, trivs nästan bättre utan folk)

Ofta suicidbenägna och destruktiva (jag är mer rädd om mig själv, även om jag tar för mkt benso, men det är i självmedicinskt syfte mer. skulle aldrig få för mig att överdosera, skära mig, ha sex med okända osv)

När en psykolog testade mig, så sa han att jag inte visade någon "upplösningsångest" i ett av testerna, vilket nästan utesluter borderlinediagnosen. Sen hade jag tillgång till mer mogna försvar som borderlinepersoner saknar. Behöver kanske inte betyda något, men så sa han iaf.

En del av de med Borderline som jag träffat på psyket, har svalt cigaretter, överdoserat tabletter för att åka ner på akuten o bli magpumpade, skrikigt och gapat, skurit sig själv blodiga, hotat att ta livet av sig högljutt, osv.

Men visst, jag kanske har Borderline istället. Jag vet inte…

PS Seroquel o Lamotriginen trodde jag var vanliga bipolärmediciner(?)

Visst, jag har haft Litium också, men den kastade jag ut från balkongen.

Ergenyl

Zeldox

Haldol

Zyprexa

Hibernal en gång på psykakuten för längesen

Och nu Seroquel depot.

Listan över alla fucking mediciner jag haft genom åren (och har)

Zyprexa

Mallorol

Zeldox

Haldol

Seroquel

Ergenyl

Hibernal (engångstillfälle)

Risperdal

Litium

Lamotrigin

Stesolid

Xanor depot

Iktorivil

Halcion

Sonata

Stilnoct

Imovane

Zoloft

Fluoxetin

Effexor depot

Citalopram

Remeron

Mirtazapin

Voxra

Theralen

Buspar

Kanske glömt någon, men så ser det ut i alla fall

Hej hej Vad var det som gjorde att lithium åkte ut? Att Borderline finns mest hos tjejer kan vara en myt. Visst, tjejer är mer känsliga av naturen och rent logiskt så skulle de vara mer sårbara för en personlighetsstörning i det avseendet. Men teorier tar upp om det inte är så att det finns många feldiagnosticerade män där ute som egentligen borde fått en borderlinediagnos. Borderline hos män och kvinnor ter sig ofta lite olika. Borderline kan te sig introvert eller extrovert eller båda delar. Hos kvinnor finns oftast självhat primärt och hos män växer oftare det primära hatet mot det/de runt omkring. Vissa lider i det tysta och andra märks mycket mer. Det svartvita tänket är ganska centrerat hos en borderlinepatient oavsett kön. Det finns kriterier som ska uppfyllas för att kunna benämnas som en borderlinepatient. Påverkan från uppväxten tex. Det måste finnas något som kunnat ge en person en störning. Vissa individer toppar alla punkter på checklistan medan andra på håret inser att det finns en problematik som pekar häråt. Vad är det för mogna försvar om du har tillgång till? Berätta. Tunga mediciner du betat av. Har du fler diagnoser som du känner till? Ta reda på det. Jag gissar utifrån dina svar att du fått diagnosen bipolär typ 1? Vissa av läkemedlen du nämner ges mot både psykoser och schitzofreni. Bipo typ 1 är den enda typen som kan ge dig psykoser i ett maniskt tillstånd. I typ två kan du sjunka så långt ner i depression att du hamnar i en psykos. Andra sjukdomar kan försätta en peron i psykos och schitzofreni räknas som psykotiskt. Är det nåt du diskuterat med läkare? Vet du för vilken åkomma du får var och en av dina läkemedel? Vad är det som gjort att du hamnat på psyket? Hur kände du då och hur hamnade du där? Hur länge blev du kvar? Hur kändes de när du kom hem?

Litium åkte ut för jag blev som ett streck av den. Som en död ekg kurva.

Fick nog och tryckte ut alla tabletter i en skål, som jag sen slängde ut från balkongen rakt ner i grannens blomlåda. Kändes befriande på något sätt.

Mogna försvar, hm.. Jag fick veta att Borderline använder mer primitiva försvar som projicering och splitting. Det använde jag aldrig under testerna (som vi gjorde 2 ggr). Tror att jag använde mig av isolering och repression(?) främst.

Använder nog lite tvång som försvar tror jag. Har nog OCD tendenser, men ingen diagnos eller så.

Fler diagnoser har jag inte. Läste på läkarintyget precis.

Första diagnosen var schizofreni, för flera år sen. Nu är det bipolär sjukdom av en annan läkare.

Läkaren har pratat om det du skrev om psykoser, men jag orkade inte lyssna så noga. Satt i andra tankar, och mest väntade på att han skulle prata färdigt, så att jag kunde ta upp att jag önskar få recepten förnyade, samt en ny sjukskrivningslapp.

Jag la in mig på psyket när det blev för mycket typ. Trött på allt o pallade inte mer. Det kändes kul att vara där, och jag trivdes bra. Många bra o roliga minnen därifrån, och många människor jag träffat.

Några gånger har jag självmant lagt in mig, och andra gånger har det varit på LPT när jag skrämt min öppenvårdsläkare med att jag ska cykla till stan med en yxa och hugga alla jag ser.

Vi hade fina kvällar ett gäng unga på psyket, satt ute på balkongen o hade kul o snackade en sommarnatt. Nattpersonlen var trevlig och lät oss stanna där ute fast klockan var mycket. Det känns som jag saknar den tiden.

En tjej var helt galen och rev ner bokhyllor. Hon hade tydligen ADHD och kunde inte kontrollera sina impulser alls. Vi tyckte det var spännande när hon satte igång, och vi pushade nog henne lite också, just för att reta personalen och för att det skulle hända något kul på stället.

En gång svämmade jag över en toalett, så att vattnet rann längst hela golvet. Personalen sprang med skurhinkar när vi satt i rökrummet, och var väldigt upprörda. Jag låtsades som ingenting.

Alltså, jag skulle kunna berätta hur mycket som helst. Positivt var det i alla fall och kanske gör jag ett återbesök någon gång, vem vet.

Jag blev kvar drygt en månad. Ibland två.

När jag kom hem så kändes det skit. Det var en jobbig omställning, och plötsligt satt man själv igen. Några rutiner för frukost, medicin, middag, kiosk, kaffe, aktiviteter, bus, nattliga samtal, lyssna på musik i grannens rum, gå ihop ett gäng o beställa pizza hemkört m.m. allt detta var över.

Nu satt man i skiten igen. Men som med allt annat, så blev det vardag igen efter att man sovit hemma 2-3 nätter.

Lithium är alltid jobbigt i början. Det finns ingen rätt dos på den utan man ställer in rätt för ju dig efter många prover som till slut visar på den lämpliga dosen. När det är rätt så ska den inte kännas på det sättet du beskriver. Vad är det som gjort att det tidigare trotts att du var schitzo? Psykoser är ett psykist akuttillstånd. Informationen var nog viktig. Kanske kan du få informationen på nytt? När jag läst andra inlägg från dig så verkar du ha svårt med andra människors brister. Hur kommer det sig tror du att du då trivts så bra på en psykavdelning? Kan det vara så att problematiken inte ligger hos andra ändå, eller pendlar det? När du pratade yxor med din läkare, var det för att få komma till psyk (du visste vart det skulle bära, eller hur) eller var du okontrollerat arg på folk? Jag har hittills inte läst något som talar emot att du kan sitta på Borderline. Sök gärna på lite olika personlighetsstörningar. Det du pratar om på detta forumet är inget som är typiskt för en bipolär person. Men det väcker ensamhetskänslor i alla att inte bli förstådd som i sin tur kan väcka deperation. Du beskriver ensamhet. Vad finns i ditt liv som ger dig mening? Vad betyder något i ditt liv? Vad skulle vara värdefullt?

Fast jag kan inte låta bli att undra, vad är det som gör att du hakat upp dig på just Borderline?

Vad finns i ditt liv som ger dig mening?

Vet inte. Ingenting direkt. Tycker livet är tråkigt bara.

Vad betyder något i ditt liv?

Se ovan.

Vad skulle vara värdefullt?

Mycket pengar skulle inte vara helt fel. Då hade jag lämnat detta skitlandet, och gett mig ut för att upptäcka världen. Jag skulle gärna vilja resa runt, och jag hade nog börjat med USA. Nu är ju detta bara fantasier, men med mycket pengar, så hade jag bosatt mig någonstans, kanske USA. Köpt det jag ville ha, och levt det liv jag önskar.

Har man pengar, så är allting öppet. Du kan bosätta dig överallt. Gillar du sol o värme? Älskar du tex Italien? Hus? Lägenhet? Båt? Häst? Bilar? Viner? Vad fan som helst. Du kan ha det liv du drömt om.

Jag klarar inte av floskler som "men, man blir inte lyckligare av pengar"

Såg en dokumentär om en kvinna som inte hade speciellt mycket pengar tidigare, men idag var mångmiljonär. På frågan om hon var lyckligare med pengar svarade hon JA. dessutom kände hon sig mycket fri, fri att välja.

Folk säger att pengar betyder inte särskilt mycket. Ändå firas det när man fått löneökning, det pratas om bonusar på jobb, vin med maken efter att ha fått ett nytt jobb med betydligt högre lön. Världen styrs av pengar. Det vet alla.

Jag kommer inte särskilt långt utan pengar. Någon liten charterresa kanske, sen tillbaka till lägenheten o sitta här som en jävla hora, jobba varje dag och vara ledig på helgen för att städa, diska o boka tvätt. Har en träningsform (pallar inte säga vilken av risk för att bli identifierad) som jag sysslar med så ofta jag hinner, vilket blir några ggr i veckan samt helgerna på dagen.

Angående litium så spelar det inte så stor roll om dosen är rätt inställd. Många som går på litium, med rätt inställd dos, vittnar om att känna sig mindre kreativa, slöare, mer trögtänkt osv. Det är nästan som med traditionell neuroleptika, alltså man blir zombiefierad, mer eller mindre.

Jag har svårt för vissa människor. Andra trivs jag bättre med. Jag tror det är ganska normalt generellt. Möjligen är jag mer frispråkig än genomsnittet, vilket kan göra att vissa människor känner obehag, då de gärna vill förneka det som är jobbigt och istället prata om "trevliga" saker.

Det behöver inte vara Borderline. BL kom upp i tråden och jag med fler ser det inte som omöjligt. Intensiva okontrollerade agressionsutbrott är vanligt för en med Borderline. Okontrollerade, gränslösa känslor är i stort typiskt för BL. Innan man blåser av något är det bra att veta lite om det. Generellt sett. Jag ser det som en bra ide att kolla upp lite själv. Det är ingen förolämpning. Det är inte meningen att du ska gå runt och må kasst. Om jobbet inte ger dig mening, varför fortsätter du gå dit? Om träningen inte ger dig mening, varför byter du inte? Kan det vara så att det finns någon mening, men att du väljer att inte se den? Diskussion om pengars värde kan bli långt. Kort kan man säga att pengar spelar olika roll för olika människor. Du kan absolut känna dig mer fri med pengar. Medan jag kan känna mig mer fri med minimalt med pengar. Pengar fixerar människor, det går inte att komma bort ifrån och det är beroendeframkallande. om du kan köpa allt du önskar, uppskattar du det då eller kommer du vilja ha mer? Blir det kanske som att släcka ett vulkanutbrott med vattenpistol? Du kanske blir lyckligare i USA, eller så kommer du må skit igen och vilja åka nån annanstans. Sättet du väljer att uttrycka dig på är inte detsamma som frispråkighet. Man kan säga samma sak på olika sätt. Vissa sätt kan sägas för att väcka anstöt, andra sätt med samma budskap att få andra att lyssna. Hur länge gick du på lithium? Du har ju haft några stycken olika stabiliserande verkar det som. Ger du dem en chans innan du göder grannens rabatter med dom?

Hur menade du "jag med fler ser det inte som omöjligt"? Plötsliga aggressioner är väl ganska vanliga vid annat än BL också? Adhd, autismspektrum, bipolär m.m. eller har jag fel? Jag är fullt medveten om att saker kan sägas på flera olika sätt o få andra att lyssna. Om det väcker anstöt eller inte beror på i vilken situation och i vilket sammanhang jag är. Jag väljer givetvis inte att använda sätt som väcker anstöt i helt fel situationer, eftersom det skulle missgynna mig fullständigt. Anledningen till att jag inte slutar arbeta beror helt enkelt på att jag behöver en inkomst, och just nu finns det inga andra valmöjligheter. Senare kanske annat dyker upp, men i nuläget är situationen låst. Träningen gör jag för att jag behöver hålla mig i form, och väljer att inte avbryta det. Det är inget som jag gör i ren passion, utan mer som rutin.

Ja, du har rätt, det finns fler är BL som har plötsliga intensiva agressionsutbrott och svårt med självbehärskning. Det var endast ett par exempel på symtom. Därför är det ju bra att läsa om flera. :) Hur jag menade? Lite trött i huvudet nu men Kanske att vi spekulerar i mönster och diagnoser och känner igen mycket vi ser och läser. Lätt hänt på ett sånt här forum. ;) Bra beslut både med jobbet och träningen. Anade svaret. Det var ditt eget svar om motivation och mening jag var ute efter.

Om man nu ska tala kring diagnoser så tycker jag dystymi ligger närmare än något annat, men det är ju knappast konstruktivt i ämnet. 

Jag har inte läst alla inlägg så med risk för upprepning undrar jag om du någon gång har valt att exkludera någon av medicinerna under en period och vad som hänt under den perioden.

Shine, av ren nyfikenhet bara, har du BL?

Jag har nog bipolär, Borderline, depression, GAD, OCD, Aspergers, ADD, ADHD, Tourettes, PTSD, personlighetsstörningar och psykopati o lobotomi och narcissist o hepatit o munchausers syndrom o hysteri o psykos o neuros o balkonglåda med sällsynta sommarbegonior.

Fy fan vad jag är glad, uttråkad och uppspelt och orolig på samma gång just nu.

Ja, så är det.

#38. Dystymi kan inte diagnosticeras som bipolärt. Du har lobotomi ja, ja så är det nog, med en dust av begoniablomlåda. :D

#38 Det har inte hänt så mycket. Det är svårt att säga hur mycket medicinerna hjälper. I början blev jag speedad av lamotriginen, men sen la det sig, och nu känner jag absolut inte ens av att jag tar dom.

Det är bara av rutin som jag tar medicinen. Slutar jag så kanske jag blivit mer deppig, eller också hade inget hänt. Jag vet faktiskt inte.

#40 Förebygger bipolaritet förekomsten av dystymi då? 

#41 Jag skulle i ett sådant läge försöka ta kontakt med vården och be om regelbundna avstämningar under en tid för att se om du faktiskt blir bättre eller sämre vid frånvaron av någon medicin och rådslag av just vilken medicin som kan tänkas vara mest lämplig.

#42. Märklig fråga. Jag var tvungen att fundera på vad du egentligen menade en stund. Men det kan man väl egentligen säga ja.

#42 Jag skulle vända på resonemanget, är en persons grundläggande personlighet dystymisk så lär man inte drabbas av hypomani eller mani, möjligtvis kan man vara unipolär, dvs att man går ner i patologiska depressioner av en annan sort än egentlig depression.

Andra stycket, ditt svar till #41 är jag helt enig med dig om.

Svion.

Ja, det är så jag gör. Fast jag gör det på egen hand. Testar ta medicin och ser om den gör mig bättre. Gör den det så fortsätter jag ta den, annars sätter jag ut den. Man känner sig bäst själv, och läkarna kan komma med en massa bullshit som att det inte beror på medicinen att jag mår på ett visst sätt. Tex trött som fan av Seroquel, då säger läkaren "nja, det beror nog mer på depressionen, så jag tycker du ska fortsätta."

Haha sure. Som om man inte själv känner vad som är vad.

#44 Svårt att skilja dystymi från bipolär? Tänker att bipolär typ 2 tillbringar mest tid i depression.

#43 #44 Frågan var givetvis retorisk. Vad jag är nyfiken på är om bipolära individer inte KAN drabbas av dystymi, men som en kronisk sjukdom kan jag självklart se hur det skulle vara väldigt svårt om man nu en gång diagnosticerats över huvud taget. 

#45 Att känna vad som är och inte är en sak. Att bli varsebliven om samtliga förändringar både psykiskt och fysiskt är en helt annan. Jag förnekar inte din förmåga att känna dig själv bäst, men jag tvivlar på människans förmåga överlag att märka alla förändringar som sker. Det är väl mycket väl varför vi har något i allas vår egen kokbok DSM som kallas personlighetsstörningar och dylikt…

Precis. På en skala, där noll är i mitten, så ligger vissa närmare nollan, andra mer till höger, vänster, upp, ner osv. Alltså har vi alla olika karaktärsdefekter. I mitt fall skulle jag tro att den empatiska förmågan är något under genonsnittet. För den sakens skull är jag inte psykopat. Perfektionism ligger jag över genomsnittet på. Öppenhet också något över genomsnittet. Impulsivitet nära genomsnittet. M.m.

Blackfriday.

Jag läste att du innan fått diagnosen schizofreni men sedan bipolär (Om jag fattade det rätt?)

Du tror inte att det kan vara så att all ligger lite bakom : 

Schizoaffektivt syndrom? 

Vid schizoaffektivt syndrom har man dels symtom som liknar schizofreni, dels symtom som påminner om bipolär sjukdom .

De schizofrena, eller psykotiska symtomen innebär att man har en förvrängd uppfattning av verkligheten. Det är vanligt att man upplever sig vara förföljd och utsatt. Ofta har man en föreställning om att någon eller några försöker skada en. Inte så sällan tror man sig vara utsatt för någon slags sammansvärjning. Man tycker sig uppfatta dolda budskap riktade just till en själv, exempelvis på löpsedlar eller i TV-reklam. Den som är sjuk kan resonera på ett sätt som inte ter sig logiskt eller begripligt för den som lyssnar. Man kan höra röster som inte finns och även ha syn- eller känselhallucinationer. Kanske uppfattar man sig själv som på något sätt ytterst speciell eller utvald, kanske till och med som ett gudomligt väsen.

Samtidigt har man symtom som påminner om bipolär sjukdom med starka svängningar i stämningsläget från glättighet, snabbhet och impulsivitet till djup förtvivlan och nedstämdhet.

- Tänkte på det med schizoaffektivt syndrom när jag läste dina inlägg här och hur du förklarat dina synpunkter på ditt mående osv. (Jag kan absolut inte säga att det är så)

Men Borderline, njaa - det tror jag inte att du lider av.

The Zombie Tack för ditt inlägg. Så kan det faktiskt vara. Inte alls omöjligt. BL har jag heller inte trott på eller hört, men när det pratades så mycket om det här i tråden av en annan skribent, så har det satt griller i huvudet på mig haha Jag får väl ge mig på en självrannsakan.

Är fascinerad av allt diagnosfrosseri här inne. :) underhållande och intressant. God id'e friday.

The Zombie

Vf tror du inte att jag lider av Borderline förresten?

Ibland, när jag är på humör, så kan jag sitta på ett cafe själv o tycka om att titta på folk, vara i en miljö, sitta o skratta högt, osv. Är humöret på ett alldeles speciellt sätt, lite uppvarad eller jag kan inte beskriva det bättre, så kan jag ropa något högt som AAAAAAAAH! låta som en gammal kvinna som har sex, dra in luft högt så att det blir ett djurläte (åsneläte?) eller liknande. Detta sitter jag inte o gör helt öppet så att alla ser att det är jag. Utan det sker bara pang bom! Sen håller jag värsta pokerfacet när folk vänder sig om, gör mig till en surgubbe som tittar sig omkring ungefär som "vad FAN var det som lät?!" och folk tror då att det absolut inte kan vara jag. Jag är mästare på att uppträda och se väldigt seriös ut. Nästan som en polis, eller åklagare som sitter o fikar.

Stampa med foten så det smäller i hela golvet , vad som helst.

Tourettes tänker man kanske, MEN detta är inga ofrivilliga tics som "FAN att jag gjorde så! Nu skäms jag" utan det är frivilligt. Jag vill!

Blackfriday,
Visst kan det vara så, för att få diagnosen Borderline (Emotionell Personlighets störning) så krävs inte att man har ALLA punkter avbockade för att få diagnosen. Inte heller att man skär sig specifikt utan kan vara att man tillåter sig själv att lida för att man förtjänar det. T.ex : Jag har ätit alldeles för mycket och tränat för lite. Nu ska jag få lida, genom att t.ex. svälta mig. Slå mig, ta lite extra piller för att bli hög kanske t.o.m.

Men det jag läst som du skrivit så verkar det mer vara så att du har dina humörsvängningar som jag reflekterar över ditt hat gentemot vissa personer (men som även det verkar ändra sig) Och din syn på att du trivs i ensamhet. Visst, man kan aldrig utesluta Borderline.
Men samtidigt må jag säga att de flesta blir diagnosticerade med Borderline till en början kanske - men som sedan kan övergå till att man t.ex är bipolär då båda är ganska snarlika i vissa symptom.

Men jag tycker det verkar som om du är alldeles för "uppåt" för att lida av Borderline. Jag menar inte att de med Borderline inte kan känna av det. För det kan man säkert. Man kan lika väl hamna i psykos som Borderline patient. Men nja.. äh, det blev lite rörigt. 
Lite svårt att få ut det på rätt sätt för att du ska förstå..
Jag hoppas dock att du finner lösningen på något vis.

- Jag själv fick diagnosen Emotionell Personlighets Störning förra sommaren och jag prickade visst in 8/9 punkter dom ställde (behövs endast 5 för att få den diagnosen om man inte finner en annan diagnos som möjligtvis gör sig mer tydlig) 

Som borderline-patient har jag ätit en del av de mediciner du ätit (möjligtvis är det väl inget konstigt med det! Men ville bara påpeka att stämningsstabiliserande medicin används väldigt ofta bland EPS patienter också) dock har jag ej haft någon bra erfarenhet av de medicinerna jag testat.
Haft dessa i olika omgångar:
omgång 1: Sertralin, Theralén & Atarax 
omgång 2: Ergenyl, Venlafaxin, Voxra, Propavan, Lergigan, Theralén.
omgång 3: Lamotrigin, Seroquel, Imovane, Theralén, Propavan, Circadin & Lergigan
omgång 4: Quetapin, Propavan, Theralén

Dom envisades att ge mig Theralén, varje vårdtillfälle även om jag berättade för dem hur lite den hjälpte mig. Även gällande de flesta medicinerna. De enda medicinerna som funkade positivt på mig och hjälpte mig var Imovane (Då jag har extrema problem med insomning) men råkade ta … lyssna här ; 6 st. En kompis fick skicka mig med ambulans till akuten.. för jag var helt borta. Det var egentligen inte meningen till att jag skulle ta så många.. Men dom tog bort dom från mig. Vilket suger. Dom kommer aldrig lita på mig igen att ha dem, och just nu har jag ENORMA sömnproblem. Och dom lyssnar inte. Och har inget ångestdämpande. Inget. Så jävla trött på läkarna.. Dom utgår från att jag vill ha tyngsta medicin som går för att få bli hög. -__-'

Sorry för ett otroligt långt inlägg, och möjligtvis jävligt tråkigt inlägg.

#53. Stabiliserande mediciner är från början till för epilepsi-patienter, helt riktigt. Att man kommit underfund med att samma mediciner även kan användas till patienter som har ojämna signaler i hjärnan generellt, har kommit först senare. Effekterna är blandade men oftast goda. Atarax är ett antihistamin, dvs mot allergiska reaktioner. Vissa känner en lugnande effekt av dem för att man kan bli trött och det är ofarligt. Att skriva ut atarax till någon med påtaglig ångest borde ifrågasättas. det är dock väldigt vanligt och har nog i stort blivit standard som första alternativ. Ta aldrig en medicin du inte vill ta "bara för att" . De är skyldiga till att förklara exakt varför de tycker den är rimlig, samt biverkningar.

The Zombie Det var inte alls tråkigt inlägg, utan intressant! Jag förstår lite vad du menar med uppåt tror jag. Jag TROR att jag inte är lika destruktiv som många med Borderline. Alltså jag får tänka efter noga nu, men jag känner inte igen riktigt att straffa mig själv, utan mer tänker att nej nu måste jag ta hand om mig själv (ifall jag ätit dåligt, eller hoppat över att träna, städa, osv) Jag har läst många inlägg från andra där dom först haft Borderline i flera år., men sen plötsligt har dom typ adhd eller aspergers, kanske bipolär m.m. Ungefär som det går mode i vissa diagnoser. Känns inte så trovärdigt på nåt sätt. Alltså om det varit kroppen som det hade varit fel på, så hade jag känt full tillit om jag tex fått en diabetesdiagnos. Men jag vet inte… Just nu är jag LITE på bättre humör, och då känner jag inget hat till andra människor. Tänker inte ens på det, och känner inget behov av att påpeka andras brister eller svära, vara elak, använda hårda ord osv. Så tidigt jag är vaken på min lediga dag! Klockan är bara 9 typ, Men jag kan aldrig sova länge, för då får jag panik när jag vaknar. Känns så stressigt om jag skulle vakna vid 11-12. Det händer inte. Det får inte hända.