Hej.
Jag kan inte anse att du överdriver någonting gällande vad du nu börjat fundera på mer. Kanske finns det någonting grundläggande som gjort att du inte kunnat uppskatta saker i livet. 

Att det kan handla om en depression är mycket möjligt och jag tycker främst att du skall kontakta en vårdcentral eller någon psykiatriker eller helt enkelt en kurator. Möjligtvis börja med att prata med någon slags sjuksköterska i skolan eller kurator? Kanske kan de hjälpa dig ta upp kontakt för att få dig att komma i kontakt snabbare och få hjälp snabbare. För det är inte meningen att man ska gå och må så - oavsett vad det än är! Bättre att vara på den säkra sidan, vilket innebär att du möjligtvis kan få svar på om du lider av en depression - då kan du få behandling i form av mediciner eller samtalskontakt alt. båda! 

Att hamna i en depression är inte så sällsynt och kräver oftast inga större tester för att bevisa om så fallet är. Så, försök att kontakta någon ang. dina problem! Du förtjänar precis som alla andra att älska sig själv och älska livet. 

Hoppas det kom till någon nytta.
Kram!

Just det, om du vill kolla lite själv hurpass du ligger i riskzon för tydliga tecken på depression kan du göra MADRS självskattning för depression's testet på netdoktor. Dessa frågor ställs oftast när man tillexempel sitter på psykakuten för att de skall kolla hur pass deprimerad man är. 

http://www.netdoktor.se/depression/artiklar/madrs-sjalvskattning-for-depression/

Det ger dig ingen lösning, men en insikt i hur läget ligger till! 
Men framförallt MÅSTE du kontakta vården på något sätt och
prata med dem för att få professionell hjälp! Ta hand om dig!

#1 Tack. Saken är den att jag är under 18 och om jag då skulle ta kontakt med en psykolog eller liknande skulle det vidarebefordras till mina föräldrar, vilket jag absolut inte vill då dem inte förstår och det skulle bara göra saken värre. För visst är det så att det går vidare till föräldrarna?

#3 Jag förstår problematiken fullständigt, men tyvärr så brukar en del av bristen på förståelse ligga i hur mycket föräldrarna faktiskt får reda på. Det finns många som inte har någon större kunskap eller kapacitet att bemöta psykisk ohälsa, men på lång sikt kan det bli aktuellt att berätta en del för sina föräldrar. Att hålla inne på för mycket brukar ibland kunna göra saken än värre än att försöka vara så öppen det går. Inget lätt svar, men jag hoppas du eventuellt överväger tanken. Trots allt, om du en gång berättat och försökt få respons så ligger det hos dom att bemöta det.

#2 Jag gjorde det där testet, fick 21 poäng vilket motsvarade den här kommentaren: >20 poäng Sannolikhet är hög för egentlig depression om ditt tillstånd har varat i mer än två veckor. #4 Du har rätt i att mina föräldrar saknar egentlig kunskap, men de är samtidigt medvetna om min kusins depression och de tycker bara att personen ska "rycka upp sig och skaffa ett arbete igen, ta lite ansvar" vilket gör att jag inte känner mig särskilt peppad på att ta en sådan diskussion med mina föräldrar… Det känns inte som de kommer förstå att det inte bara behöver vara en "fas" som man lätt kan ta sig ur om man bara börjar bry sig lite mer.

Hej, jag måste bara få säga att jag känner igen mig i precis allt som du skrivit. Känns verkligen som att du i princip skrev ner exakt sådant som jag också går och tänker på hela tiden. Och just problemet med att inte veta om jag egentligen bara överreagerar och inte har så stora problem som jag tror. 

Jag gjorde också det där testet och fick 25 vilket jag blev väldigt överraskad över. Trodde det skulle vara mycket mindre. 

Hade egentligen inte något tips till dig eftersom jag kämpar med samma problem men kände bara att jag ville skriva något..

#6 Skönt att någon ändå känner igen sig, för förståelsens skull menar jag, även om det är en jobbig känsla. Har du någon du pratar med om det här? En kompis eller nått?

#7

Nä det har jag inte, det är det som jag tycker är jobbigast. Att alltid gömma allting inom mig och inte kunna berätta för någon att jag egentligen inte alls mår bra. Det gör att jag känner mig så otroligt ensam liksom. 

Har du det?

#8 Känner precis samma sak. Och jag har så svart att lita på folk också så jag vet inte om jag skulle våga berätta för någon, visst det skulle vara skönt att få ur sig allt skit som jag känner, men jag har ingen jag känner att jag kan prata med. Föräldrarna skulle aldrig förstå och även om jag har vänner så känner jag inte att jag kan prata om det med dom. Jag vet, jag känner mig också väldigt ensam, och ibland har jag lust att berätta för vem som helst men jag återkommer alltid till mitt eviga tvekande om "de bryr sig inte på riktigt, ingen skulle förstå och det skulle bara bli värre om jag berättade"

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte hur länge jag kan hålla uppe en glad min men jag kan bara inte berätta för någon…

Hejsan ! Jag måste bara ge dig en eloge för ditt inlägg, det var inte alls kaosartat och du verkar verkligen veta vad du känner och i princip varför du känner som du gör.
Via det du skriver upplever jag att du lider av en dålig/låg självkänsla. Jag har faktiskt en vännina som också lider av det, vi har pratat mycket om det och jag visade henne de här länkarna som jag klistrat in här nedan. Hon tyckte att de förklarade en hel del. Kika på dem !

http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=299&sjalvkansla

http://www.umo.se/jag/sjalvkansla/

MEN det jag vill säga dig är att du nästan är tvungen, för din egen skull, att antingen anförtro dig åt en vän, en släkting eller någon professionell, för att du ska få komma vidare med detta. Jag menar min vän är 30 år och hon har fortfarande dessa känslor av att ingen vill ha henne och hon gör ibland "dumma" saker, som biter henne i arslet senare just för att hon beter sig på ett visst sätt som inte är hälsosamt för henne eller hennes relationer. 

Det är inte heller konstigt att du upplever att du är nedstämd, just ångest och depressioner är rätt vanligt bland personer med låg självkänsla. Så snälla vän, trotsa ditt psyke och gör någonting för dig själv, skit i dina föräldrars trångsynthet vad gäller psykiska problem. Det här kan påverka dig för resten av ditt liv OM DU INTE går mot dina egna principer. 

KRAM på dig, ditt fina juicepaket ;)

#11 Uppskattar verkligen det du skrev, en liten tår rann nedför kinden när jag läste det (skyller på att jag är trött ;) ) Jag kände igen mig väldigt mycket i det där med låg självkänsla. Funderar på om jag ska ta och prata med en vän om det här, men skulle jag känna att hon inte förstår så skulle det kännas som ett slag i ansiktet när jag äntligen vågat berätta, det är vad jag är rädd för.

Jaa, det är just det, man kan ju inte veta hur andra hanterar ens personliga problem. En professionell är nästan bättre att börja med, för det kan vara svårt att "komma igång" med att öppna sig för andra. När du sen känner att du fått lite verktyg för hur du ska hantera din självkänsla kan det vara lättare att berätta för en vän. En professionell vänder dig ju inte ryggen eller blir rädd för dina problem, så just därför kan det vara bra för dig att börja där. När du sedan får lite distans från dina värsta känslor kan det kännas lättare att berätta åt någon du håller av :)

Och en professionell ska inte heller berätta för dina föräldrar om dina problem, om du ber dem att inte göra det. Du får helt enkelt förklara åt dem att dina föräldrar är extremt trångsynta och säger saker som "Ryck upp dig", vilket för en deprimerad person känns som att man ska lyfta sig själv i håret, och det är omöjligt, och nästan kränkande..

Hoppas du tar steget, you go girl/boy! ;)

Tror att jag ska ta och prata med en kompis, nog för att jag är rädd att kompisen inte ska förstå men jag är ännu räddare för att gå till en psykolog eller kurator eller liknande… kan inte exakt säga varför men det känns så himla "stort", har så svårt att verkligen ta mig dit, det är något som tar emot…

Någon som kan tipsa om hur jag ska lägga upp det när jag berättar? Hur ska jag börja? jag vill inte dränka min kompis i alla problem men jag vill samtidigt inte att hon ska missförstå på något sätt

Tänkte bara säga att jag berättade för min kompis, och hon tog det väldigt bra tack och lov. Hon sa att jag alltid kunde sms:a eller ringa om det var något och det känns så himla skönt att ha pratat med någon! Tack allihopa för era svar och stöttningar! Vet inte om jag har modet att gå till en psykolog/kurator eller liknade, det är som sagt något som tar emot, men jag är iaf glad att jag nu berättat för någon!