Jag brukar resonera kring tillståndet som en del av hur hög ångest och dåligt mående i allmänhet lätt skapar minnesluckor i och med minnen man egentligen inte vill ha kvar, och samtidigt finns de som minns exakt vad som hände vilket jag anar har en koppling till hur pass välvilligt respektive trotsigt inställd man som patient var under besökstiden. 

Kanske spelar det inte någon större roll att du inte minns? Att det ger en del tomma känslor är kanske viljan att veta varför du hamnade där och, när man tänker lite för långt kring det, hur det hade kunnat sluta på annat vis. Jag hoppas det går över snart och att du kan uppskatta hur du har det i dagens läge. Jag gissar att du inte är kvar där, trots allt? :)

jag minns inte heller tiden på avdelningen de gånger jag var där, men jag drömmer mardrömmar om psykiatrin och tvångsinjektioner varje natt. jag tror att hjärnan inte vill minnas vissa traumatiska händelser.

Jag tror faktiskt att din hjärna kan skippa minnen som den vet att den inte vill behålla. Te.x. då om man har mått extremt dåligt.

Under den tid jag har mått dåligt har mycket tid försvunnit, tid som jag inte kommer ihåg. Det är månader, totalt. Det är primärt tror jag för min hjärna inte ser något behov av att komma ihåg dagar när ingenting meningsfullt händer och som jag bara mår dåligt på. Samtidigt vet man att hjärnan hellre sparar glada minnen än ledsamma sådana.

Ett litet inpass här som handlar om somatisk sjukdom.

Jag har varit jättesjuk och legat på sjukhus i omgångar och jag måste gå tillbaka till mina dagböcker för att kolla när och hur länge för det är som bortsuddat.

Jag kan minnas vissa fragment men inte mer.

Så jag tror också att det är vanligt att minnet spökar oavsett om man är psykiskt eller fysiskt sjuk.