Det behöver inte betyda att det finns någon djup anledning bakom. Jag t:ex kan göra mycket samma sak för jag har asperger. Dvs vissa dagar klarar jag psykiskt inte av att gå ut - inte av någon konkret anledning, mer än att jag får panikångest och gråter om jag ens försöker. Det går bara inte. Andra gånger klarar jag inte av att gå för att jag är för trött eller så. Men man kan också bara välja att inte gå om man inte brinner starkt nog för det man studerar.

Är du säker på att du valt rätt utbildning?

Trivs du i klassen?

Är det besvärligt att ta sig till och från skolan?

Jag tänker inte attackera dig, för det vinner ingen på, däremot kan jag pga egen erfarenhet säga att det suger så vansinnigt mycket när man inser att man kastat bort både tid och pengar på en utbildning man inte engagerat sig i. För det är bortkastning. Om man inte går (oavsett varför) så är det bättre att inte ha den förpliktelsen. Nu menar jag inte att man typ borde ligga hemma och såsa resten av livet för att man är lat, men däremot menar jag att om man skolkar från sin utbildning så pass att man kanske inte kommer kunna arbeta med det man utbildar sig till i framtiden - då har man ju någonstans valt fel. Eller så är tidpunkten fel. Kanske ligger det något i varför man skolkar, som med mig. Jag behövde en sjukskrivning så jag kunde få min diagnos och få hjälp med hur dåligt jag mådde. Att fortsätta gå i skolan då var helt galet och bortkastade pengar/tid.

Min bekanta skolade för att han egentligen var vansinnigt skoltrött. Han hoppade av efter ett år och åkte utomlands och jobbade istället - där engagerade han sig till max för han hade så grymt roligt. Han återvände till Sverige efter ett år och fortsatte på samma linje men skolkade helt plötsligt i princip aldrig.

Nu säger jag inte att du borde hoppa av, däremot är det viktigt att du kommer underfund med varför du inte går i skolan alla dagar. Sedan om det har att göra med att du har en diagnos, eller du är skoltrött, eller du valt fel - det spelar ingen egentlig roll. Men något är det ju. Mitt tips är att försöka få prata med någon studievägledare eller kanske en kurator/sköterska om ditt universitet erbjuder det.

#1 Tack för dina ord… Ja, jag tror inte att det har att göra med att jag tror mig valt fel linje. Kursen vi läser nu tycker jag är svår då man såklart inte bara läser det man är bra på/tycker är kul ens i en utbildning man valt att gå på universitet. Finns ju alltid delar som är mycket mindre intressanta eller som man undrar över varför man ens ska kunna.

Att kolla upp någon kurator eller sjuksköterska på skolan tror jag skulle vara bra. Jag vill verkligen ta reda på varför jag inte prioriterar att gå dit. Går jag i skolan 4 dagar av 5 är det vanligtvis bara en dag jag är borta. Och jag känner mig alltid förpliktad efteråt att ta igen. Jag gör mina uppgifter, tycker det mesta är intressant, men när det gäller tidigt på morgonen är det SÅ SVÅRT. Speciellt i den här kursen. Jag är liksom övertygad om att jag tar igen det sedan, och passar ofta på att plugga till saker i andra kursen eller så då jag lika gärna är hemma.

Men jag känner mig ju onormal… Som ändå inte verkar vilja dit, eller verkar känna att det är viktigt att jag närvarar, lika ofta som de andra.

Det känns inte heller som att jag kan prata med någon om det här. VAd ska mina vänner i klassen säga? Vad ska min sambo säga? Mina föräldrar skulle bli bestörta. Att "skolka" liksom. Fastän nu skolka kan låta lite hårt och kanske fel, då det faktiskt inte är obligatoriska lektioner..

Som svar på de andra två frågorna. Vi är en ovanligt stor klass och har inte lärt känna alla, men annars trivs jag. Är en social person och så. Det är inte krångligt att ta sig till skolan då det är gångavstånd

#2 Alltså, är det inte obligatoriskt och du faktiskt klarar av kursen ändå skulle jag inte ha dåligt samvete. Speciellt inte om det är en riktigt stor klass. Däremot kan det vara jättebra att dubbelkolla så att det verkligen inte är några lektioner som är obligatorisk, och det säger jag bara för att tyvärr kan vissa universitet ha som regel att du måste ha en viss procent närvaro oavsett om lektionerna är "obligatoriska" eller ej. Eller så kan man ha en mindre trevlig lärare/ledning som anser att om man inte tänker pallra sig till skolan borde man plugga på distans istället.

Dock säger jag absolut inte att det är så på ditt universitet, men det skadar ju inte att ta ett snabbt besök med studievägledaren och dubbelkolla. Dessutom borde de ju kunna tala om för dig om det är ok att vara borta en dag i veckan eller så, om du nu ändå klarar alla uppgifter och klarar alla tentor. 

Det kan ju vara så enkelt att du inte är en morgonperson, eller att du behöver mer sömn för att det ska fungera.

Det är inte konstigt eller fel att känna som du känner. Många känner så. Tror inte på något syndrom utan på en ond cirkel och på lite motivationsbrist. Klarar du kursen?

#3 #4 Jo jag klarar kursen, har klarat uppgifterna hittills samt tentan vi hade. Jag tror jag mest tycker det är jobbigt att jag är den enda på 27 personer (ja vi har så stor klass) som verkar känna såhär, eller som faktiskt är hemma så pass ofta. Jag vet att man inte ska bry sig om vad folk tycker, och nu tror de ju att jag är på undersökningar osv, men mår ändå inte bra kring det… Känns samtidigt dåligt att inte delta lika mycket i gemenskapen, men gäller det morgon är det nästintill omöjligt Åtminstone när det gäller den här kursen som jag tycker är så otroligt tråkig och svår.

Det är nog en ond cirkel främst… Ska leta upp en kurator på skolan till att börja med. För det känns som att jag vill fortsätta med utbildningen, tror inte att det är där skon klämmer…

Låter dom en bra plan. Eftersom du klarar kursen finns det inget att må dåligt över eller ljuga om.

#6 Nej jag borde kanske inte behöva ljuga… Men det skulle kännas alltför dumt att säga att jag har så svårt att ta mig upp på morgonen, och att det är därför jag ofta är hemma, då alla andra tydligen kan ta sig dit och engagera sig ändå.

Har alltid brytt mig lite för mycket om vad folk tycker, sen vill jag inte verka som en utböling…

Ja, det är definitivt bra att prata med någon om det här. Jag tycker att man bör vara uppmärksam på sådant här beteende. Särskilt eftersom det förekommit både på jobb och i skola. I värsta fall kan det få förödande konsekvenser senare i livet. Jag har egen erfarenhet och vet att det kan gå illa om det blir en för stark vana.

#8 Har du erfarenhet av en liknande grej som det här? Nämligen aldrig stött på det här problemet hos någon annan… Men folk pratar väl inte så öppet om det, inte jag heller i och med att jag ljuger.

Ifall du talar av erfarenhet angående det här vore det väldigt betydelsefullt om du beskrev hur det var för dig. Om du vill.

9 jag var sådan. Och känner andra som var likadana. Du är definitivt inte ensam om det.

#10 Okej… Vill du berätta lite hur det var för dig? Jag känner mig nämligen som den enda som prioriterar bort lektioner och sådant som andra anser som viktigt, för sömn eller egentid. Var borta mycket från ena jobbet jag hade, men där spelade det även in att jobbet var riktigt dåligt och att jag inte alls trivdes där.

Men jag kan verkligen inte fortsätta ha det såhär…

11 jag sov helt enkelt hellre än givk till skolan. Trivdes bäst hemma. Finns inte mycket mer att säga om det. Men prata med kurator, tror verkligen det kan förändra situationen.

#9 Tja, för mig började det ungefär i samma ålder som för dig, d.v.s. någon gång i 13-14 års åldern. Hade en del problem med magen och stannade hemma mycket från skolan. Fast ärligt talat så så var det inte så att magproblemen var tillräckligt illa för att göra det omöjligt att vara i skolan. Det var mest obehaget att ge sig iväg till skolan som var det värsta, vilket i sin tur troligen satte igång magproblemen. Exakt varför jag kände obehag minns jag inte riktigt. Ibland berodde det dock på att vi hade prov eller något liknade. Det blev som ett mönster där jag kände ångest och obehag över att åka till skolan och det enklaste sättet att dämpa det hela var att fly från alltihop, d.v.s. stanna hemma.

I gymnasiet fortsatte det på det viset, särskilt första året då jag läste en utbildning jag inte gillade. Jag skolkade massor under första året istället för att ta itu med grundproblemet. Men sedan hoppade jag faktiskt av och började en annan utbildning, vilket jag borde ha gjort tidigare. Jag trivdes bättre med att vara i skolan på den nya utbildningen, men prov och liknande var fortfarande problem och var ofta källor till ångest och frånvaro. Jag upptäckte också att läxor och liknande var en källa till ångest och obehag som jag gärna flydde från.

Problemet med allt det här är att man lär sig att fly från sina problem hellre än att ta itu med dem. Man blir odisciplinerad, oorganiserad, oansvarig och man blir dålig på att tåla arbetsbelastning, stress och frustration, vilka alla tre är oundvikliga i dagens samhälle. För mig har det tyvärr blivit en livsstil som har ställt till med en massa elände och försatt mig i en besvärlig situation på arbetsmarknaden och i livet i övrigt. Tro mig, du vill inte hamna där! 

Nu verkar ju du åtminstone klara studierna och du säger att du inte har några problem med den sociala biten, så det är kanske inte helt åt skogen för dig. Men jag uppmanar dig ändå att ta itu med benägenheten att stanna hemma när det "tar emot", det har ju redan påverkat ett jobb du haft och om du inte tar itu med detta så finns risken att både studier och arbete blir lidande i framtiden. Dessutom mår du ju dåligt av det.

Jag tycker som sagt att du skall prata med någon om det här. Men jag tycker också att du bör försöka på egen hand att bara tvinga dig själv till unversitetet, försök att inte ge efter för önskan att stanna hemma. Ta det lugnt och fokusera på den ritual du brukar ha innan du går iväg någonstans på morgonen, d.v.s. frukost, dusch o.s.v. och undvik alla handlingar och tankar som får dig att vilja stanna hemma, försök att inte stanna upp och känna efter. Nu vet jag i.o.f.s. inte exakt hur illa dina magproblem är men det låter som att de är hanterbara, om jag fattat det rätt?

#13 Ja det låter väldigt likt mig. Bara det att jag snarare känt mig lat genom åren. För jag har aldrig upplevt någon stor ångest, det var mest bara på det jobbet jag hade där jag absolut inte trivdes (arbetsplatsen har i övrigt väldigt dåligt rykte.)

Jag tror att det är just det här psykiska jag måste lära mig att kontrollera. Det är bara det att nu när jag vet att föreläsningar osv inte är obligatoriska så blir det ännu svårare att faktiskt ta mig dit. Visst att det hjälper mig i min utbildning att vara där, men det finns så gott som alltid saker jag kan ta ikapp i min egen takt hemma, och det känns så mycket mer lockande att göra det om jag bara får ligga kvar i sängen och sova tills dess att jag känner mig pigg… Tycker också att det är konstigt då det inte handlar om att jag får för få timmar, i natt sov jag 9 timmar men skippade en lektionen fastän jag kände mig helt utvilad!! Nu håller jag dock ärligt på att bli sjuk med feber och halsont. Det är det som är störande också. I och med magproblemen + undvikandet och skyllandet på det då jag hade kunnat fara, så kommer ju tillfällena när jag faktiskt blir sjuk på riktigt. Och då känns det riktigt tungt. Men trots att jag fått uppleva dessa smällar och fått tillsägningar under både högstadiet och gymnasiet FORTSÄTTER jag med mönstret. Varför?

Har faktiskt fått en tid hos kuratorn nu på fredag. Känns jättebra, men samtidigt mår jag ju inte ständigt dåligt över det här… Och då känns det som ifall jag har en bra dag på fredag att mina "problem" känns betydelselösa. Jag vet att man inte ska säga så, men det känns som ett så töntigt problem. "Det är väl för f*n bara att gå upp på morgonen eller?!" Det känns hopplöst. Och ja, magproblemen är definitivt hanterbara. Skulle det gälla något jag absolut ville göra, t.ex. att jag skulle stiga upp tidigt för att åka iväg på en resa eller annat skulle jag inte ha något problem med att fara. Det är alla måsten som gör det värre. Jag måste verka så onormal i de andras ögon. 

Kuratorn är i alla fall grupputbildad i ACT. Någon som har varit hos någon som är inriktad på det?

Kan tillägga också att jag har pratat med en kurator på ungdomsmottagningen förut om liknande det här, men hon hade ärligt talat inga bra råd att ge. Hennes bästa råd var "tänk innan du far till jobbet att du ska vara där till lunch åtminstone, så kommer du säkert orka vara längre när du ändå är där"

Jag har också berättat för min sambo om hur jag känner. Började gråta och allt… Men han förstod bättre än jag trodde han skulle göra. Han säger att det mest troligt inte är så ovanligt att göra/känna som jag gör då han ibland gör likadant. Inte ljuger och håller på, men att han skippar lektioner för att göra det på egen hand senare. Vi båda går alltså på universitetet. Det känns inte som att det ska vara så ovanligt, nej, men då har jag väl hamnat i en klass som är exeptionellt "lydiga" och duktiga eller hur man ska säga. Jag känner mig så onormal och oengagerad gentemot dem.