"Det skulle vara orättvist om du får gå före de andra" sa min mamma som är fritidspedagog när jag klagade på att jag fick sitta med samma mattebok hela året fast jag räknat klart den på ett par veckor.

Det är ju just där skon klämmer här i Sverige. Ingen får utmärka sig och vara annorlunda. Sticker man ut anses man genast tro sig vara förmer. Jag testade den teorin på ett annat forum för några år sedan med den enkla frågan "Skulle ett medlemskap i Mensa vara positivt eller negativ om man sökte ett lågstatusjobb?". Fördomarna i svaren flödade.

Min verbala förmåga är det faktiskt bara en som klagat på IRL och då var det min lärare.

Vildavittra: jag tror generellt det har att göra med jantelagen, samtidigt har jag upptäckt att jag i min tur kan bli irriterad på dem som framstår som intelligentare än jag. Kanske är den svenska mentaliteten sådan att man inte riktigt unnar andra att vara bättre eller smartare.

Läraren som klagade på dig, i vilket ämne var han lärare?

#2 Det var klassföresåndaren i 4:an till 6:an.

Varför blir du irriterad om någon framstår som mer intelligent? Det är ju inte som att den personen valt själv att bli det. 🙂

Jo, jantelagen sitter hårt fast i folksjälen i detta land.

Jag är också lillgammal och har alltid varit det. Speciellt påtagligt blev det i tonåren, när andra jämngamla tillbringade helgerna i fyllan och stolta spatserade omkring med en cigg i handen, gärna två på samma gång. Det var tydligen "extra coolt"…

Samtidigt satt jag hemma eller hos mormor och morfar, löste korsord, fikade, spelade bingo och följde vem vill bli miljonär på tvn.

Jag trivs inte med de flesta andra i min ålder. Då vi inte på något vis har samma intressen, värderingar eller samspel. Detta har självklart varit jobbigt, men samtidigt kan man ju inte ändra på vem man är, eller vad man har av intresse.

Däremot så tycker jag inte att man måste vara mer intelligent än normen för att klassas som lillgammal.. Intelligens behöver väl inte alls ha något med "lillgammal" att göra? 🤔

#4 Det har jag inte skrivit heller.

#5 Nä det håller jag med om 🙂

Men när jag läst Ts inlägg och kommentarerna här så pratas det mycket om "lillgammal" och intelligens. Att man varken fått extra stöd, eller fått gå vidare i undervisningen om man legat före de andra i skolgången.

Jag ser det som att man är mer intelligent, har ett högre IQ eller en snabbare utveckling än normen, inte att vara lillgammal. Kopplingen där mellan ser jag inte alls. Lillgammal är för mig någonting helt annat.

Jag undrar hur det kommer sig att det pratas om intelligens här, eller om det bara är jag som har en konstig bild på hur det är att vara lillgammal? 🙂

#6 Jag använde intelligens som exempel på något som sticker ut ifrån mängden.

Men menar du att det är att vara lillgammal? Då tråden handlar om det.

#8 Jag svarade på denna fråga: "Och är det någon som har liknande erfarenheter?"

Jag har heller aldrig trivts med jämnåriga. Har aldrig tyckt det verkat kul med alkohol och fester, eller annat som ungdomar håller på med. När jag var liten så avskydde jag att bli placerad vid barnbordet på släktmiddagarna, då jag hellre ville sitta med de vuxna och lyssna på deras diskussioner. Jag har alltid velat vara äldre. Jag är idag 22 och har knappt några vänner i min egen ålder. Eller jag har knappt några vänner alls i och för sig. Men min närmaste vän är 36 år. Har bara en vän i min ålder som jag ibland umgås med. 

Extra jobbigt blir det när min mamma fortfarande kan behandla mig som ett barn. Hon pratar med mig som om jag vore ett barn. Mina släktingar har kommenterat det och sagt till henne att hon borde prata med mig som den vuxen jag är, och jag har pratat med henne om det flera gånger. Men hon fortsätter ändå. Och jag känner mig så himla kvävd på grund av det. Står knappt ut med det. Det syns dock kanske inte utåt att jag är "lillgammal". Jag är väldigt tystlåten som person, och det uppfattas väl något som hos en yngre person. Men jag får ofta höra hur mogen jag är för min ålder. Ett medium, som lade tarotkort åt mig, sade en gång att verkligen få personer i min ålder har en så pass hög mognadsnivå som jag har (enligt henne då). Min mamma påtalar hela tiden hur vuxen jag är, men ändå kan hon inte behandla mig som sådan.

Jag har aldrig varit med om att andra sett konstigt på mig på grund av att jag är lillgammal. Är väl för att det inte syns utåt så mycket. Men blev i hela grundskolan uppfattad som annorlunda/konstig. Kanske för att jag var så tystlåten, jag vet inte. Kanske för att jag inte aktivt försökte få kontakt med andra i skolan, för att jag hellre var ensam. Tyckte inte vad alla andra gjorde eller pratade om verkade något kul.

Man kan i vissa perspektiv se hur olikheter gällande egenskaper och förmågor skildrar rädslan för ett klassamhälle i stort och detta är troligtvis en grundläggande faktor till varför du blir tvungen att anpassa dig till andras lägre kompetenser inom ett visst område. 

Samtidigt, om du nu själv föredrar att umgås med folk utanför din egna generation och därmed gemensamma målgrupp enligt åldern så är det väl knappast förvånande om någon med potentiellt intresse att lära känna dig upplever ditt bemötande som äldre och förmer. Givetvis kan även sådant uppfattas som mobbning enligt vissa, men urbilden av äldre människor som mindre förstående mot yngre generationer ifrågasatte troligtvis många ungdomars förväntningar på hur man som "ung och dum" tar sig för att enligt dem hoppa över alla de steg av inlärning de själva är tvungna att genomlida.

Får jag där även fråga om "folk" enligt dig är samma sak som individer i samma åldersgrupp som dig eller gäller det även de generationer du anser dig ha mest gemensamt med?

Ungdomar idag tror jag knappast är mer verbala än förr. De har mer att bolla sitt skryt kring minne och kunskap med, men knappast utbudet av ord. Jag tror dock att kontrasterna mellan verbala och icke-verbala "läger" blivit tydligare i och med datoråldern.

För att inflika personlig erfarenhet kan jag tänka mig hamna ganska långt bort från min generations slangtermer med ett intresse av ordens konvertering från skrift till tal. Med andra ord, jag tenderar kunna konversera med skriftvänligt ordförråd som sällan bygger någon helhetsförståelse hos andra och det är förstås ett ständigt problem. I mer känsliga situationer kan jag dock uttrycka mig väldigt väl med hänsyn till andra människors mående, vilket förstås ofta är mer sårbart för verbala attacker om orden används slarvigt.

Svion: Självklart förstår jag till viss del att de upplevde mig som ett hot iom att de kanske upplevde det som att jag "allierade" mig med de äldre. Men samtidigt snackas det ju så mycket om idag att alla ska ha rätt att vara precis dem de är, att man inte ska behöva ändra på sig för andras skull osv.

Men har man en "äldre" mentalitet så blir man nästan undantagslöst sedd som udda och lite hotfull. Pratar man inte med de jämnårigas jargong och bristande vokabulär, så är man helt enkelt inte med i deras gemenskap.

Själv har jag aldrig haft några större problem med vare sig intelligenta och verbala människor eller de som inte är så utvecklade. När någon inte har förstått mina ord så har jag försökt förklara för dem vad jag menar på deras nivå s.a.s. Jag tycker bara det är kul att kunna bidra till andras utveckling.

jag har ändå fått intrycket av att de unga idag är mer intelligenta och verbala än min generation (ibland är det en milsvid skillnad). Läser man t.ex. på sajten Flashback forum, som mestadels befolkas av unga människor, så ser man en häpnadsväckande förmåga att uttrycka sig hos många. Där är det ofta så att t.o.m jag känner mig i underläge.

Hade jag uttryckt mig med så fin vokabulär som många unga gör på Flashback vetifan om jag inte hade åkt på stryk när jag var i deras ålder.

Blanksteg: Jag var också tystlåten när jag gick i skolan, trots att jag hade så mycket inom mig som jag ville förmedla och uttrycka, helt enkelt för att jag inte vågade vara den jag var. Jag tror det är så för många som är lite före i sin utveckling.

Tyvärr ledde min utfrysthet till att jag fick alkoholproblem som vuxen. Så jag har förlorat många år där jag skulle kunna utnyttjat min potential, men det är aldrig försent att komma igen, och idag har jag varit nykter i ett par år.

#12 Vad folk idag tar upp som viktigt är långt ifrån genomtänkt även om det fyller en del goda tankar. Jag fullständigt avskyr hur individualiserat samhälle som bildas av att alla ska vara sig själva och fullständigt skita i andra. Det slutar med att alla blint styr enkelriktat ut i blindo av vimmelkantig perception som endast tar hänsyn till fri vilja och inget mer. När man lyssnar på ett barn som skriker efter godis så inser man två saker. 

Ett - Barnet är hungrigt.

Två - Barnet ska inte få godis. Det ska få blomkål och rotmos. Barnet vet inte alls vad det egentligen behöver bara för att det råkar ha tänkt på godis när det blev hungrigt och vidare enbart tänker på godis i och med att det skriker efter godis.

Folk som utan vidare åberopar fri vilja som det viktigaste av allt bortser givetvis från hur den blir möjlig att tillämpa, hur många som är beredda att tillämpa den och varför den inte är självklar att tillämpa. Man brukar inte helt ovanligt dra extremer likt nazityskland som skräckscenarion inför argumentationer kring fri vilja respektive slaveri/whatever, men att exempelvis en stor del av arbetslösa ungdomar i jobbstatistik spekuleras totalt skita i att lösa sina problem eller tänka längre än två timmar framåt är förstås inget som har med saken att göra så länge man får tänka positivt kring fri vilja… *badumdish - ironi* 

Skämt åsido, att vara sig själv kan jag logiskt sett aldrig se som något strävande mål. Jag kommer alltid vara mig själv, hur mycket jag än skulle bli övertygad om att jag försöker vara någon annan. Allt jag gör kommer aldrig någonsin kunna grunda sig i något annat än den jag är, oavsett vad jag än gör. Att jag hypotetiskt sett skulle kunna vara en person som skriver på det här forumet eller väljer att spendera tid med Hells Angels på krogen är urgrundslösa utgångar av att jag är mig själv. Att jag vidare tar konsekvenserna för hur omvärlden bemöter mina handlingar och därmed mig själv är något jag kan däremot kan observera och lära mig av - därav ej längre vara den jag var innan, utan någon annan. I vilken omfattning jag däremot är beredd att anamma utvecklingen är något jag mycket knappt kan påverka. 

Vad skulle ge mig rätten i samhället att olagligt ladda ner filmer eller studera bombrecept i djupwebben om inte faktumet att det riskerar någon annans rättigheter att leva enligt samma rättigheter och skyldigheter? Nämen, vänta nu… Det händer hela tiden. Utan att folk bryr sig. För de har en fri vilja. 

I övrigt instämmer jag helt med hur gynnande det är att dela samförståndet och anpassa sig till någon annans nivå, så länge det sker enligt empatiska mått.

Jag stör mig på folk som stolt lägger fram att de är med i Mensa. Det är inte för att jag inte själv är "smart". Jag tror bara det är så överskattat att vara "smart". Jag ser inte intelligens som något man kan mäta. Vi människor ska mäta allting, därför utformade vi i västvärlden IQ-testet. Det är lätt att räkna ut hur "smarta" människor är.

Jag tror mer på olika sorters intelligens, antingen är man intellektuell, ett matematiskt geni, teknisk, bra på musik, etc etc. Inget är mer bra än andra. Social kompetens är också en intelligens tycker jag, och det är svårare att mäta. Jag värdesätter social kompetens och godhet framför mensa-medlemskap. 

Jag tror även att ingen är mer märkvärdig än någon annan, helt ärligt. Så därför stör jag mig på folk när de tror att de är det. Alla är vi unika på våra egna sätt. Vissa är klassade för mensa, men det säger inte mig någonting alls. Om någon spelar ett bra pianostycke för mig, så vet jag att den personen är väldigt duktig och smart inom det hon/han gör. 

Folk får vara lillgamla om de vill, så länge de inte tror att de är mer än någon annan, för jag tror att vi alla är lika mycket, fast i olika saker.

#15 http://en.wikipedia.org/wiki/Theory_of_multiple_intelligences

IQ-tester mäter en begränsad del av den visuell-spatiala och logisk-matematiska intelligensen. De säger alltså inte så mycket om intelligensen i stort. Dessutom är det ett välkänt faktum att IQ-testet inte uppfanns för att ge ett totalmått på intelligens, det användes för att identifiera barn som hade problem i skolan för att kunna hjälpa dem. 
     Icke desto mindre brukar folk i mensa och liknande föreningar faktiskt vara ganska intelligenta, eller åtminstone ge sken av det. Varför? Man går ju bara med i Mensa om man tror att man är smart och man tror sällan att man är smart om man inte är det. Stämplingsteorin kan till viss del stödja det.
     Smarthet är ett väldigt luddigt begrepp. Det är skillnad på smarthet och intelligens. Jag skulle säga att smarthet handlar mer om hur man uttrycker sin intelligens och hur folk upplever en än om hur intelligent man är. 

     Det är en uppmuntrande tanke där - alla är lika bra totalt sett, de är bara bra på olika saker. Jag är inte säker på att jag håller med helt men jag tror att alla har någon god egenskap. 
     Jag tycker också att vi bör göra skillnad på intelligens och kunnande. Att man kan spela ett pianostycke väl betyder inte nödvändigtvis att man har en hög musikalisk intelligens. Teoretiskt sett kan man ju memorera det utan att veta ett dugg om musik eller hur det fungerar. För mig är intelligens förmågan att analysera nya situationer och dra slutsatser. Den förmågan kan identifieras och bör kunna mätas inom alla intelligenser. 
     Jantelagen sitter djupt rotad, inte sant?

#16 Om man ska tänka som dit att förmågan att analysera har någonting med intelligens att göra om vi nu ska tro att det finns EN intelligens som du nu hävdar att du tycker. Då menar du samtidigt att ALLA personer med autistiska drag är ointelligenta eftersom de saknar stora delar av den förmågan att analysera. Visst är det som du säger, att folk kan vara duktiga på musik även fast man inte är ett geni inom det. Vi svenskar är typiska på att tro att man föds med kunskaper och intelligens, vilket inte stämmer. Vi utvecklas hela livet, så även din "intelligens" som du pratar om är någonting man får mer av ju längre man lever. Sedan finns det folk som har svårigheter i matematik etc, men generellt sett så kan vi alla lära oss att bli bättre på delarna i IQ-testet. Så varför skulle inte musikalisk begåvning kunna räknas som intelligens?

Jag vill även påpeka att din taktik med härskarteknik fungerar inte på mig. Du behöver inte få mig att framstå som inkompetent och låtsas som jag inte ens vet vad jantelagen är genom att länka. 
Det är inte Jantelagen som spökar, vilket jag även skrev. Jag tror bara inte på att vissa folk är mer märkvärdiga än andra. Intelligens är en mänsklig konstruktion, just därför blir jag inte imponerad av någon som stolt flaggar med mensa-medlemskap. Jag väljer att analysera och tänka själv istället för att gå med strömmen.

#17 Va? Jag ville bara tillföra något till diskussionen. Jag håller med dig i mycket du säger och lade till lite saker för att stödja dina argument, jag försöker inte trampa på dig.🙂

Måste säga att det är intressant hur pass agiterade folk kan bli av frågan.

#19 Mhmm.

#17 Lajvkrattan som jag ser det återgav endast information enligt den kunskap som föreligger, inte minst sätter hen ett avståndstagande från den härskarteknik du nämner genom att belysa intelligenskvoternas bristande helhet.