När man är liten vill man vara stor. Man vill göra allt som alla vuxna gör. Handla, betala räkningar, jobba, vara förälder osv. Man kollar in vuxnas beteende och gör samma som dom. Sen när man kommer in i tonåren så inser man att man är på väg på att bli vuxen… Man skaffar ett förhållande. Man blir kär i kärleken och har den där fantasin om ett perfekt förhållande. Man försöker vara perfekt, i skolan, med kompisar, med killar, sin pojkvän, ja, överallt. Man har olika "roller" överallt, man vet inte riktigt vart man ska ta vägen. Man försöker hitta sitt "jag" men kopierar samhällets jag istället, den där perfektionen som alla kämpar för. Vad är rätt och vad är fel? Hur ska jag vara? Vad ska jag göra för att få en klapp på ryggen och få höra "det där gjorde du bra"? Måste jag bli kriminell för att få uppmärksamhet? Eller ska jag jobba på i skolan och höra andras hårda ord och försöka ignorera det? Hur länge orkar jag? Är det någon som ser? Är det någon som hör? Duger jag? Räcker jag till? Ska jag dricka mig så redlöst full att jag inte vet vad jag heter? Jag såg ju mina föräldrar göra det, så jag kanske borde göra samma sak? Eller? Eller ska jag testa droger? För mina kompisar står där bakom skolan och flyr från tankar och känslor, borde jag inte göra samma sak? Eller ska jag hålla mig undan från det? Men hur ska jag kunna hålla mig borta från det när hälften av mina kompisar gör det? Hur ska jag kunna känna mig bra medan dom tycker jag är en mes? Vart är den där trygga handen när man behöver det? Kommer jag fixa framtiden? Jag vet inte… Men jag vill ändå vara vuxen. Jag vill klara skolan. Jag vill ha ett bra jobb. Jag kanske ska vara vuxen, och inte prata om känslor? Bara stänga av? Är det inte så vuxna gör? Men, när man är vuxen, då måste man klara sig själv. Jag klarar inte mig själv, jag är så liten… Men jag är ändå stor. I åldern är jag stor. Jag är vuxen. Det säger mina föräldrar och lärare iallafall… När man är vuxen så ligger så mycket ansvar på sig själv. Man sliter som ett djur på jobbet. Finns dom som inte alls trivs på jobbet men är där för att dom får lön. Dom släpar sig till jobbet och går hem med trötta steg och lägger sig i sängen. Undrar "varför gör jag detta?". Man kanske har barn, man kanske är skild, det är inte så bra mellan föräldrarna men bägge, eller kanske bara ena föräldern, kämpar för att barnet ska må så bra som möjligt. Räkningar, mat, tak över huvudet, kläder, skola, jobb ja, allt. Ansvaret ligger på föräldrarna. Dom kanske inte orkar, men vågar inte be om hjälp för dom är rädda för att dom ska bli dömda som dåliga föräldrar - eller svaga. Man vill inte vara svag. Så vad är rätt, och vad är fel? Ilskan går ut på barnen/barnet. Man mår ännu sämre för det är ju inte barnets fel. Men man vill bara vara liten för en dag, bli omhändertagen, bli omfamnad och få höra någon säga "det kommer ordna sig". Men det kommer aldrig ske, för…för jag är ju vuxen? Det är väl inte okej då? Så fortsätter man. Och barnet lär sig av vuxnas beteenden och handlingar. "Nyblivna vuxna". Man tänker "nu, nu är jag vuxen på riktigt. Nu får jag inte vara som jag förut". Men…jobb då? Lägenhet? Familj? Jag är väl inte vuxen så länge jag inte har något av det? Eller en av dom sakerna? Eller är jag det? Hur är man vuxen? Jag vill inte vara vuxen.. Fast jo, för då har man fler möjligheter. Men… Vad är rätt och vad är fel? Hur ska jag vara? Jag känner mig fortfarande som ett barn, men alla säger att jag är vuxen. Man får inte bete sig på ett sätt då, men jag har kanske inte kommit dit än? Men vem är det som lyssnar då? Vem är det som ser mig då? Hur ska jag göra för att få den där klappen på ryggen och komplimangen? Jag har en sån konstig bild av vuxenvärlden.. Är det någon som kan vara min "ledare" mot den vuxna världen så jag slipper känna mig ensam? Nä.. Jag måste klara mig själv… Eller? Jag vet inte.. Allt är så förvirrande.. Jag vill så mycket… Men kan inte ens hälften.. Att pendla mellan vuxen och barn.. Kan man inte få vara barn ibland? Även man är vuxen? Borde inte barn och tonåringar få en bra sort uppmärksamhet i livet? Få hjälp och råd och stöttning så dom vet vilken väg i livet dom ska gå? Att någon ska finnas där när dom inte vet vad dom ska välja. Vara en trygg famn? Har inte vuxna rätt till samma sak även dom är stora? Även dom borde klara sig själva? Varför begär man att alla ska klara sig? Det är inte vuxet, det är bara idioti. Att ta hand om varandra och vara varandras trygghet anser jag att vara vuxen. För det är väl det vi alla vill ha? Kärlek? Omsorg? Glädje? Eller har jag fel?