Djup depression
Hej! Jag vill mest bara skriva av mig, då jag på sistone har varit så himla nere. Jag har tampats mot depression och ångest i halva mitt liv, och har haft tankar på döden och sådant förut. Jag har även självskadat men aldrig i syfte att begå självmord. Förra året var det lyckligaste och finaste året i mitt liv, jag träffade en så underbar kille och var så kär och lycklig. Ångesten var fortfarande där och spökade och ställde till problem, men just i kärlekslivet var allt så himla fint! Jag ville dela min framtid med honom, vi hade precis börjat kolla efter lägenhet tillsammans och redan pratat om framtiden en hel del. Sedan i januari så gjorde han slut, väldigt plötsligt. Vi hade haft lite småproblem, jag var nog lite tjatig om vissa små saker och han tog det mer allvarligt än vad jag trodde. Så nu har jag varit på botten i 2 månader, jag har börjat självskada igen efter ganska många års uppehåll. Men den här gången har jag plötsligt börjat tänka på döden på ett annat sätt. Tänka att, jag vill inte leva längre. Jag orkar inte leva om det ska vara såhär, om jag ska behöva leva med minnet av hans underbara kärlek, men aldrig få uppleva den igen.
Jag skulle göra vad som helst för att få honom tillbaka. Jag vet att jag KAN komma över det här värsta, jag vet att ger jag det tid så kommer det kännas bättre. Men jag vet inte om det någonsin kommer kännas helt bra. Och det skrämmer mig så himla mycket. Jag kommer ju alltid minnas hur vi hade det, så kommer jag verkligen kunna må helt bra igen och vara lycklig? Usch. Den här känslan är så hemsk. Jag skulle verkligen göra precis vad som helst. Det enda han säger att jag kan göra är att ta hand om mig själv. Men jag vill ta hand om honom också.
Jag vill mest bara skriva av mig som sagt. Men har ni någon erfarenhet av att ha gjort slut med någon, och senare kunnat komma tillbaka? Jag har en vän som hade ett uppehåll på 4 år med sin nuvarande sambo, idag har dom barn och är förlovade och lyckliga igen. Hur ofta tror ni att något sådant händer?
kram
Han har rätt. Du måste lösa dina problem och älska dig innan du kan älska någon annan. Skit i snubben och sök hjälp.
Den enda som kan ändra dig är du.
#1 Jag älskar mig själv. Det gör jag. För första gången någonsin. Det är precis därför jag inte fattar hur allt kan gå så himla dåligt, för för första gången i mitt liv är jag nöjd med mig själv och älskar mig själv. Jag älskar ju dock honom också. Så jag vill inte skita i honom, det tycker jag var ett ganska dåligt tips. Men jag måste ju komma över honom, iaf komma över den värsta saknaden. Det förstår jag också. Och sökt hjälp det har jag. Äter antidepp och lugnande, och väntar på att få tid hos kurator. Allting annat stämmer. Jag pluggar till mitt drömyrke, bor i min drömstad, har så himla många fina vänner runt omkring mig. ALLT annat är bra, för fööööörsta gången i mitt liv. Och så lämnar han mig och jag går sönder totalt. Jag älskar den här personen så otroligt mycket, och kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde förlora honom.
#3 om allt är så bra, varför är ditt liv i oordning då han inte är där? Vad får du för belräftelse av han som du nu saknar? Jag vet hur det är att vara tillsammans med en människa som inte mår helt hundra, och det är ett helvete. Ibland måste man rädda sig själv för att inte båda ska gå under. Du gillar nog inte det jag skrev för att du vill ha uppmuntran. Jag tycker ni båda håller er från varandra.
Den enda som kan ändra dig är du.
Att förlora någon är ofta en traumatisk upplevelse och det kan vara svårt att "ställa om" till den nya situationen. Men med tiden går det bättre. Om han lämnade dig över lite "små saker" så låter inte förhållandet jättestabilt. Om han nu kom tillbaka vad säger att han inte kommer sticka igen så fort minsta problem dyker upp?
Försök att visualisera en framtid där du är stark, glad och lever livet utan honom istället för att älta vad som skulle kunnat vara om ni blev tillsammans igen. Vet att det är svårt när man sitter där med alla "tänt om" tankarna. Låt det ta sin tid och sörj honom, förr eller senare kommer du träffa en ny som är hundra gånger bättre!
#3 En förlust är alltid en förlust och alla människor som förlorar någon de har ett känslomässigt band till blir ledsna oavsett hur bra allt annat är.
Om ditt förhållande var ett sådan helvete för att du inte klarade av att ha ett förhållande med någon som var sjuk så var det självklart bra att du lämnade. Alla människor klarar inte av att vara det stöd som man måste vara om man är med någon som inte mår bra. Jag håller med om att det är bättre för båda att vara ifrån varandra om man bråkar och upplever förhållandet vara ett helvete.
Men, det var inte vad jag uppfattade av texten hon skrev. Alla förhållanden har från och till lite småproblem. Speciellt i början när man lär känna varandra och kanske börjar uttrycka sina olika åsikter.
Med vänliga hälsningar Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, Multipel skleros och livet
#3 Jag begär ingen uppmuntran ifrån dig men ska du vara elak behöver du inte skriva alls.
#4 Ja, jag försöker. Tar en dag i taget och kämpar. Som sagt. Jag vet att det blir lättare. Ibland bara önskar man att det kunde gå lite snabbare.. :)
Starta ny diskussion