Jag har ett problem som jag hela tiden tror att jag ska bli av med, som jag försöker bli av med, men det går inte. Det handlar om ansvar mot jobb och skola - att vara där. 

Enda sedan jag var 14,15 och började få problem med magen har jag genom de skolåren sett det som en anledning att vara hemma. Jag hade det besvärligt med magen ganska mycket till och från under högstadiet/gymnasiet, och tillslut blev det ett signum för mig att stanna hemma trots att jag mådde bra. Det här har fortsatt och idag är jag 22. Jag förstår inte varför jag gör såhär. Jag har haft extrajobb och även provat på att plugga en termin i höstas, och det har slutat i samma sak varje gång. Jag har vaknat på morgon - pigg som trött, 3 timmar i bagaget som 9 (det spelar ingen roll) och alltid övervägt att stanna hemma. Min inre röst eller min ovilja har alltid vägt tyngst så att jag stannat hemma. Det har till och med blivit så att jag kämpat mig upp, in i duschen och kanske verkligen piggnat till så att jag inte ska ha något val än att gå till skolan/jobbet, men att någon slags ångest slagit in så jag ändå har stannat hemma. Jag blir så förbannad på mig själv och idag är en sån dag där jag är helt frisk, jag har visserligen ont i kroppen och lite halsont, men jag vet att jag hade kunnat gå, jag fick många timmars sömn i natt, men jag gick ändå inte till jobbet.

Inför varje ny jobbstart, eller som skolan i höst, har jag alltid tänkt att "nu kommer jag till ett nytt ställe! nu ska jag fixa det! alla andra klarar ju att ha ett jobb eller skola varje dag, nu j*vlar!" Också har det gått bra första tre veckorna, sen börjar jag bli lat… Om det nu är lat jag är, måste ju vara det. Sen börjar jag beta av alla sjukdomsanledningar. Förkylning, magsjuka, utredning för min mage som kommer ta hela dan. (Ja jag vet, det är helt otroligt!!!) Och nu är jag där igen. Skyller på saker och kommer inte trots att jag tycker jag trivs bra på arbetet och allt 

Jag är en social människa som oftast tar initiativ till prat och umgänge, därför tycker jag det är så konstigt att jag hellre ligger kvar i sängen och gör något hemma i min ensamhet hela dan. För har jag stannat hemma vill jag ju inte visa mig ute, då kan jag ju bli "avslöjad". Dessa dagar jag väljer att stanna hemma förföljer såklart en stor ångestkänsla över att jag stannade hemma, trots att det var mitt EGNA val. Men ångesten för att dra sig upp ur sängen och orka sig iväg utbyts alltså mot ångesten för att jag är en värdelös människa som inte kan sköta mitt jobb. Sedan är rädslan för att bli avslöjad lika stor. Och det känns alltid jobbigt att komma tillbaks till jobbet nästa morgon, också har jag ljugit om gårdagen.

Jag vet att det kan verka som ett löjligt i-lands problem eller vad som helst, men jag har gått till en kurator och försökt få bukt med det här, men än har det inte blivit någon skillnad. På detta jobbet jag har nu jobbar jag heltid och har inte tid att få en tid hos kuratorn heller, fastän jag borde fortsätta gå. Jag KAN och VILL inte ha det såhär. Men varför fortsätter jag då?! Jag väljer njutning framför ansvar känns det som. Eller så ligger problemet i att jag inte känner att jag har ett ansvarsfullt jobb, samma som i plugget, det är ju bara upp till mig om jag är där, om det inte är ett grupparbete. På jobbet jag har nu är vi överbemannade och det märks bokstavligt talat inte om någon är borta, förutom arbetskollegorna som undrar då.

Förlåt för lång post. Jag ber er snälla ni i alla fall att inte droppa kommentarer som "skyll dig själv" "är bara upp till dig" "du ska vara glad att du är ung och har jobb!!!" Jag VET allt det här  usch. Mår så dåligt över det här. Jag har ett så bra liv i övrigt och jag fattar inte varför jag alltid beter mig såhär kring mer ansvarstagande grejer, som jobb, skola, möten. Jag vet inte… Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Jag vill varken bli sparkad eller bli sedd som ansvarslös. För att förtydliga har det blivit så senaste tre veckorna att jag var "sjuk" två dagar första veckan, en dag andra veckan och en dag den här veckan. De fyra första veckorna innan som jag var ny på jobbet var jag dock där hela tiden. Snälla hjälp, och tack på förhand.