har varit deprimerad till och från sedan jag var tio år (är 15 nu) och utsattes för mycket mobbning i skolan. Det går ALDRIG över. Och ingen jävel bryr sig känns det som.

Jag har panik varje dag för jag vet inte vad jag ska göra. Allt i mitt liv är åt helvete. Mamma förstår inget och bryr sig inte om att jag har depression, jag måste ta hand om hennes son och mig själv och sköta skolan medan hon jobbar. Jag har sån jävla stress att jag börjar gråta bara jag tänker på det. Allt var helt okej, tills hon träffade en kille som är (ursäkta mig)ett jävla svin och nu ska de flytta ihop och han påminner om och om igen att "det kommer inte bli roligt för dig när vi flyttar ihop". Mamma bara håller med, de säger det med hånande ton.
Jag har alltid blivit viktmobbad, så länge jag kan minnas och har sån jävla ångest över min vikt att jag inte vill göra något. Vill bara stanna hemma på mitt rum och aldrig mer äta. Sedan äter jag och blir äcklad av mig själv.
Mina "vänner" vet hur jag mår men ingen frågar, ingen bryr sig och ingen vill lyssna. Pappa bor i en stad långt borta och verkar bara tycka att det är jobbigt när jag pratar om saker som gör ont för mig.
skolan är ett jävla helvete, har svårt att plugga då jag sitter och gråter/känner ångest varje kväll och är alltid extremt trött efter att jag tagit hand om min bror, gjort mat åt oss (eller mig själv)lagt honom osv. (jag tar inte hand om honom varje dag men ca två gånger i veckan och ibland över natten)
Och jag är ensam i skolan, min klass fryser ut mig, lärarna och rektorn vet om det men inget händer. Om jag sätter mig vid ett bord går de och sätter sig vid ett annat. Jag tror att det kan bero på att jag är fet och äcklig och inte lika bra som de.
Jag är olyckligt kär också vilket gör väldigt ont.
Mitt rum är så jävla stökigt att jag får panik över att vara här inne men jag har aldrig tid/ork att städa. 
Allt i mitt liv går i en negativ cirkel just nu och jag kan inte stoppa detta. Därför skulle jag tycka att det vore skönt att bara… försvinna liksom, slippa all jävla smärta och olycka, slippa känna såhär.
Jag går hos bup och har gjort det i ca ett år men såvitt de vet mår jag superbra eftersom att jag inte kan säga något till de. Jag har fått byta "person" som jag pratar med jättemånga gånger, varför ska jag känna förtroende till en främling? Dessutom är min mamma med på varje möte och får reda på exakt allt jag säger. Hon är så ödmjuk när vi är där men direkt vi kommer ut till bilen börjar hon skrika på mig igen. Hon lyssnar aldrig, hon bara skriker.
Jag ville ta mitt liv för ett år sedan och det var pga det och mitt självskadebeteende som jag hamnade hos bup. Men sedan började jag må lite bättre när sommaren kom men nu är allt värre än det någonsin varit. För ca 1,1/4 år sedan blev jag diagnosticerad med måttlig depression, jag ville ha mediciner för jag pallade inte mer. Men min mamma sa nej.
Folk säger att efter regn kommer solsken, men när fan har solskenet tänkt komma? Jag orkar fan inte mer.
Jag har klarat av skolan och ändå sätter min mamma press på att jag ska vara bättre. Ska alltid vara bättre, är aldrig tillräcklig för någon. Jag orkar fan inte mer.
Jag har skadat mig själv sedan jag var tolv år, har inte kunnat sluta. Jag ser på döden som en befrielse. 
Min mamma har börjat kalla mig vuxen och förväntar sig att jag ska handla som en frisk fullvuxen människa med ett helt "vanligt" liv.
ni tycker säkert att allt detta är skitsaker och jag har nog ingen anledning att klaga, men fan. Jag pallar inte.
snällasnälla kan något säga vad jag ska göra? Jag orkar inte med detta längre. Jag kan inte komma på en enda positiv sak med mitt liv.