Såvitt jag vet används inte stadie-tekniker av psykologer. Kanske bara att denne pratar på ett sätt som denne tror kan hjälpa dig. Samma är det ju när man pratar med någon vän som är hjärtekrossad över sin relation. Man pratar på ett tröstande sätt, lyssnar och anpassar sig så att denne så fort som möjligt ska må bättre.

Sen kan det ju vara så den personen är i sitt yrke. Varm och stöttande. Finns ju en del psykologer som anser att kalla fakta och raka rör är deras grej, vilket attraherar patienter som trivs med den stilen.

Yllhilda: Nej, jag känner inte till terapi så väl så jag vet om just detta med stadier används, det var något jag läste. Men däremot är det väl ändå så att psykologen medvetet skapar ett slags känslomässigt beroende?

Jag känner ju nu att jag har känslor för henne, som jag tidigare nämnde ungefär som för en mamma eller en nära vän som finns där i alla väder. En person som har blivit viktig att träffa.

Dock känns ju detta inte speciellt bra då jag ju samtidigt vet att det är en illusion, det är ju inte en "verklig" person jag känner så för utan enbart ett skapat "objekt" dvs, det objekt psykologen skapat av sig själv.

Även om jag såklart förstår intellektuellt att känslorna inte är verkliga mot en verklig person är det svårt att göra sig av med dem.

Jag har läst att psykologer skapar först dessa känslor för att sedan agera på ett helt annat och kallare sätt för att skapa en slags oberoende av sig själva och få klienten att komma vidare. Att psykologen först närmar sig en med komplimanger, vänliga ord osv och sen när man kommer närmare och närmare problem som kan ha uppstått långt tillbaka i tiden så visar han eller hon en helt annan sida.

Att då kanske vara kall och hård för att man ska handskas med upplevelser som återskapas.

Det känns grymt men nödvändigt. Jag undrar dock om det är det här förfarandet jag ska vänta mig? För psykologen har väl inget ut av att bara sitta och vara vänlig och trevlig utan har ju ett syfte med det.

Vad är det för typ av terapi du går i? 

Om dem medvetet skapar ett beroende så är det ett fel. I ditt fall tror jag din psykologs medkänsla och värme frambringar känslor hos dig som du kanske behöver gå igenom, som du själv låtit växa fram. Och nu när dem gjort det känner du dig sårbar och vill inte "släppa kontrollen". Detta trots att det alltid är du som kontrollerar dessa möten, du bestämmer hur mycket du vill ta in. 

Bara för att du har känslor så betyder det inte att du inte kan påverka saker. Prata med din psykolog om dessa känslor och uttryck din oro, det ska normalt sett inte vara något problem. Först när ni pratat och du fortfarande känner att det inte är bra, då kan du kanske börja fundera på ny psykolog eller färre möten. Men ge denne en chans att reda ut saken och kanske förklara sin ståndpunkt.

Syftet med att sitta och vara vänlig har nog att göra med att det är ett utbildat proffs, men också en vanlig vänlig människa. Det behöver inte finnas någon baktanke.

Yllhilda: Det är psykodynamisk terapi jag går i. Jag tänker att det skulle finnas en medvetenhet bakom för att psykologen vill att jag ska få ett känslomässigt band till henne för att komma vidare i terapin. (Tror alltså ej att det finns andra anledningar)

Jag känner att terapin är jättebra och att jag verkligen gillar min psykolog men problemet blir ju då att känslor frambringas som då riktas mot en form av illusion, dvs den illusion som skapas i terapirummet.

Jag kan förstå det med att det även är en vanlig och vänlig människa men hur mycket ska man räkna med att just den personen kommer fram i terapin?

Sen undrar jag också om det är så att psykologen när hon väl byggt upp detta band kommer att utmana mig, försöka rasera bandet för att få mig att komma vidare? Att hon då intar en annan roll där jag på något sätt ska genomleva/återuppleva trauman (vad det kan handla om vet jag inte än då jag inte gått så länge terapin) utan att hon är den stödjande varma person hon är nu?

#4 Vill du att det ska finnas en planerad baktanke eller hoppas du att så inte är fallet? 

Varför är det så viktigt för dig att veta exakt hur planen är upplagd?

Yllhilda: Nej, jag vill inte att det finns någon planerad baktanke utan att det är omtanke som från vilken person som helst. Dock vet jag att det inte är så enkelt inom en terapisession.

Anledningen till att jag vill veta närmare är att jag är intresserad av vad som är att vänta och om terapi generellt är upplagd så som jag beskrivit i min tråd här.

Eftersom det kan vara farligt att göra patienten beroende av en och manipulera dennes känslor tror jag inte din psykolog gör det. För i värsta fall kan det slå bakut och patienten kan skada sig själv, psykologen själv eller någon annan. 

Som jag nämnde kommer känslorna troligen från dig själv och att du sedan tillskriver uppkomsten av dessa på psykologen. Allt eftersom du utvecklas förändras din syn på saker bit för bit, din syn på människorna omkring dig och kanske dig själv… vilket är helt naturligt. Om ett halvår kanske känslorna mot psykologen blivit enbart vänliga. Osannolikt att psykologen gör annat än att oföränderligt stötta dig medan du går igenom de faser du behöver gå igenom för att må bättre. Ofta behöver patienterna bara vägledning och någon som lyssnar, för man vill må bättre och strävar själv mot det målet.

Det är vanligt o väldigt normalt att känna som du gör, det kallas för överföring, dvs, precis som #7 skriver, att känslorna kommer från dig.

På så sätt kan du komma åt känslor/upplevelser som du haft tidigare i livet o då inte haft förmågan att bearbeta o befria dig ifrån, eller bejaka att det är OK att känna så.

Det kallas för överföring.