Etikettallmän-psykologi
Läst 1066 ggr
varförettanvändarnamn
2020-02-14, 07:14

Hur ska man våga öppna sig för Psykologen?

Jag har börjat gått till Psykolog nu då det var ett krav för att få hjälpen jag faktiskt behöver, men  till saken hör är att min psykolog vill att jag ska öppna mig och berätta om mitt förflutna, vilket jag verkligen inte vill göra för det tog så jäkla mycket på mig att det var galet, och det är verkligen inget jag vill gå igenom igen.

Hur ska jag lyckas öppna mig?

Lona
2020-02-14, 11:21
#1

Hur länge har du gått hos psykologen/hur många gånger har ni setts?
Att öppna sig för en främmande människa är inte lätt, i synnerhet inte när man har ett tungt bagage. Till viss del ligger det hos psykologen, att skapa en trygg miljö och relation där du känner att du kan dela med dig, att det faktiskt känns bra.
Skitjobbigt, ja, och det gör ont - men det är också psykologens roll att se till att du inte pressas för mycket. Det ska ju inte "bubbla upp" för mycket som du inte kan hantera även om en del behöver tröskas igenom.
Tyvärr är det ofta ont om tid, man kanske har fått ett visst antal träffar och kan inte gå så länge som egentligen skulle behövas och då måste man pusha på lite istället för att hinna bygga upp en bra grund att stå på för att kunna jobba med det här.

Sen kan jag förstås inte svara på hur det är i just ditt fall men numera är det inte så vanligt att man behöver rota igenom allt som man gått igenom utan skumma på ytan för att sedan fokusera på här och nu.
Det förflutna går inte att ändra på även om man kanske behöver omvärdera något, till exempel om man känner skuld för något som man inte kunnat styra över (övergrepp, mobbing och så vidare). Det viktiga är att man klarar av nuet och framtiden, att man lägger upp en rimlig och hållbar plan hur man så att säga ska hantera livet framöver.

Något som har hjälpt mig är att skriva om vad det nu är, även om jag bara törs nudda ytterkanterna av allt det jobbiga. Du kan eventuellt skriva ett "brev" till din psykolog så att hen blir lite insatt och ni kan jobba utifrån det.
 Att prata högt för mig själv har faktiskt också varit till hjälp.
Man "tvingas" att liksom sätta ord på det, att kunna sortera upp lite i hjärnan utan att man pressas att öppna sig för någon annan. Det kan definitivt vara tufft det också och då saknar man förstås stödet det faktiskt innebär att prata med en psykolog eller annan person i liknande roll.

Det kanske kan vara en väg att börja närma sig allt gammalt?
Det finns inget rätt eller fel, man måste hitta sitt eget sätt att bearbeta och gå vidare.

Om du känner att "den här personen kan jag verkligen inte prata med överhuvudtaget", dvs att personkemin inte stämmer alls, så har du rätt att byta. Det kan förstås innebära extra väntetid tills det finns en annan psykolog tillgänglig.

Det är som sagt psykologens jobb att hjälpa dig att hantera det här och att gå vidare. Man måste givetvis göra allt det jobbiga, tunga själv men hen ska ge dig möjligheterna att göra det. Det är alltså inte enbart ditt ansvar att det här funkar.

Jag ska tillägga att jag är inte professionell inom psykiatrisk vård och behandling utan baserar det jag har skrivit på mina erfarenheter efter mer än 30 år som patient. Det är inte bara min egen historia utan även andra patienters upplevelser samt sånt jag fått lära mig under åren.

Stort lycka till, ta hand om dig! 🌺
PMa gärna om du vill bolla lite tankar och funderingar. Om jag inte svarar så påminn mig, jag skjuter lätt på sånt.

"Jag är inte klok men jag är smart!" Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhet🌺
varförettanvändarnamn
2020-02-14, 13:58
#2

Ett par månader har jag gått hos psykologen hittills, hade min första Session i slutet på nov eller nått, alldeles för sent egentligen men ha skjutit på det hela tiden för att dom har sagt att vi måste gå igenom mitt förflutna, då det har befläckat nutiden, och för att jag ska kunna lära mig att funka i vardagen igen måste jag lösa allt detta.

Men saken är att jag har inte ens öppnat mig för familj och vänner hur det var, min kompis som jag känt i typ 7 år, och som DEFINITIVT är min andra hälft typ, hon vet allt om mig, inte ens hon vet hur det har varit, för att det gör alldeles för ont att "gå igenom" igen, det är liksom näst intill omöjligt att bara närma sig ens kanterna, att ens skriva om det, att ens tänka på, det har tom satt käppar i relationer, och även Avslutat relationer för att den andre känner som att man undanhåller nått från denne BARA för att det gör så otroligt ont att tänka på.

Vaknade av en mardröm om mitt förflutna inför min senaste session, och jag vaknade liksom storgråtandes alldeles tom, rädd och förstörd.

Lona
2020-02-14, 16:17
#3

Har du pratat med psykologen om det här? Inte ditt förflutna alltså utan hur du känner inför att ens behöva tänka på det? Skulle det funka att säga "Jag har varit utsatt för/varit med om/gjort xxx och klarar inte ens tanken att du vill att jag ska bearbeta det"? Lyckas du säga den meningen så är det ett jättekliv framåt, att ens kunna sätta ett namn på det och det kan vara gott nog just nu. Vissa saker klarar man inte att ta itu med och vissa går det att närma sig efter ett antal år - jag börjar komma till den fasen nu och då har jag ändå inte varit med om något fruktansvärt även om jag upplevde det så när det hände. Jag var inte hos en psykolog utan en annan typ av behandlare och snuddade lite vid det här och tycker att han gav mig ett klokt svar. "Du ska ju vara ok när du går härifrån, jag kan inte be dig om något som gör mer skada än nytta. En del händelser i det förflutna bör stanna där." Det låter ju onekligen som att det är så i ditt fall. Att hoppa fallskärm kan vara skrämmande men samtidigt hisnande underbart - men bara om du verkligen har en fallskärm på dig och du vet ATT den funkar och HUR den funkar. Har du inte det så blir det katastrof. Sen är det en väsentlig skillnad mellan att prata med en närstående och en som gör det genom sitt yrke. En vän/anhörig kommer att påverkas på ett eller annat sätt, det griper tag i ens person. En psykolog kan hålla det ifrån sig och visserligen känna empati men inte bli personligt berörd på det planet. Er relation förändras inte i det stora hela men det gör den förmodligen med en vän. Jag vet inte om jag går för nära när jag skriver, kan tänka mig att det är tillräckligt jobbigt att ens läsa ett resonemang kring det här?

"Jag är inte klok men jag är smart!" Toktantens dagbok - Om hästar, hundar och livet i största allmänhet🌺
vallhund
2020-02-15, 12:46
#4

Tanken med psykolog/psykoterapeutbehandling är just att det sker med någon du inte känner o denne dessutom inte känner dig. 

Tiden är bara din o är till för din skull.
Börja med att printa ut ditt första inlägg här o visa för psykologen.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar. Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt . Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.
en_person
2020-02-25, 22:40
#5

Det är psykologens ansvar att du ska känna dig tillräckligt bekväm att prata med den om dina problem. Men av att det har gått ett antal gånger skulle jag ge 2 förslag:

1. Berätta om detta som du skriver här, att även för din absolut närmaste vän har du riktigt svårt att öppna dig för. Med hjälp av detta kan psykologen förstå att det kanske tar lite längre tid för dig att öppna dig än för andra som har mycket lättare att öppna sig?

2. Känner du att du och psykologen klickar? Att du känner att du kan prata i alla fall om vissa saker med psykologen, mer än bara saker som en bekant till dig vet om. Om inte, fundera på om kanske det är bäst för dig att byta psykolog?

Upp till toppen