Etikettschizofreni
Läst 3062 ggr
Anonym
Anonym 
2020-04-23, 14:05

Trösta liten flicka

Hej!

Jag är schizofren (Vill inte gå ut med det. Därför som jag är anonym)  och har en liten flicka i mig som jag har fått ta hand om i kanske 24-25 år, är 29 år nu.

Min mormor gick bort i januari och jag har haft svårt att trösta flickan. Försöker förklara att det är min mormor men det hjälper inte. Det var jobbigast i början. Då kom hon fram på jobbet och grät. Jag står i en kassa så jag var ju upptagen samtidigt. Fick kämpa för att hon inte skulle gråta utåt. Jag har inte kunnat sörja själv för då kommer hon fram och tror att det är okej att gråta. Ibland har jag blivit jättearg och skällt ut henne. Det har hjälp någon gång, men sen kommer hon tillbaka och blir ledsen för att jag har skällt ut henne. Jag har hjälpt henne med allt. Från mat till söva och gå på toa. Jag pushar henne och försöker få henne trygg. Nu har jag visserligen medicin som bromsar. Fick det 2016, men den kan inte hjälpa jämt, särskilt inte när det är något så här stort som har hänt. Jag älskar henne och vill att hon ska känna det, men ibland blir hon lite för mycket.

Mina frågor är;

Hur tröstar man en tjej på typ fyra år?

Hur ska jag få egentid?

Hur förklarar jag att jag är upptagen, utan att skrämma bort henne?

Jag vet att jag ska prata med någon inom vården och det gör jag, Men det hjälper mig inte med dessa frågor.

Hoppas att någon kan hjälpa mig med någon av frågorna.  Ställ gärna frågor om ni undrar något.

Maria
2020-04-23, 14:13
#1

Jag tänker så här att det är du som behöver hjälp i första hand och inte flickan. Det är du som behöver stöd att hantera din sorg och din sjukdom. Visa denna texten nästa gång du har din vårdkontakt. Det är ofta lättare med skriven text och du beskriver situationen så bra.

/Maria
Anonym
Anonym 
2020-05-04, 18:44
#2

Försöker att sätta mig själv i första rummet, men det är svårt. Varje ensamtid jag har försöker jag att ta hand om mig själv. Har fler än bara flickan, men de är inte fyra år och de har jag lärt mig att hantera.  Klarar det bra själv och med hjälp av medicinering.  Men hon…

Hur tröstar man ett barn på bästa sätt?

Maria
2020-05-04, 19:35
#3

#2 Läste du vad jag skrev?

/Maria
Anonym
Anonym 
2020-05-04, 20:42
#4

Ska träffa min samtalskontakt på torsdag.

Maria
2020-05-04, 21:44
#5

Bra för det handlar bara om dig.

/Maria
Maria
2020-05-09, 08:30
#6

Hur gick det för dig ?

/Maria
Anonym
Anonym 
2020-05-10, 19:10
#7

Hon sa att jag skulle få flickan att "försvinna". Fortsätta att "tjata" tills hon försvinner. Sen ska jag börja bearbeta mig själv. Hon sa att jag behöver vara envis och tålmodig mot flickan. Efter ett tag så kommer flickan att förstå och de kommer att gå fortare att få bort henne. Eller sätta upp regler på när hon får vara framme så att hon vet. Att hon kommer fram är ett sätt för mig att bearbeta det som händer men främst det som har hänt.  Som nu får hon inte vara framme.  Det fungerar inte.  Jag skulle även testa att be andra i mig att ta hand om flickan. Det har jag inte testat på jättelänge, så det får jag prova igen. Ska se hur det går till veckan.

Hade hon varit en riktig fyraåring så hade jag kunnat ge henne till sambon eller någon annan och kunna ta det lugnt och ut och gå/vila  ensam någon timme och under den tiden välja när jag vill ha kontakt. Nu kommer hon inte jätteofta längre, då medicinen bromsar, men hon kan vara väldigt påträngande ibland. Jag vet att man inte ska jämföra med ett riktigt barn, men har man inte träffat flickan så ska man inte säga något.

Ena läkaren som jag har träffat var väldigt kunnig och hjälpte mig mycket. Hon benade ut det och sa att hon förstår att/hur jag mår såhär. Hade många bra tips.

Jag vet att man inte ska skylla på barndomen för hur man mår/beter sig som vuxen, men mina problem slutade inte i barndomen. De fortsätter fortfarande och jag är ändå 29år.

91Marran
2020-05-12, 15:04
#8

.

Anonym
Anonym 
2020-05-14, 18:15
#9

Tycker att det är svårt att sätta regler. Håller jag henne "inne" för länge så blir det kalabalik och panik. Kan ju inte säga mellan olika klockslag då mina dagar ser olika ut. Kan ju göra så att jag sätter en timme varje dag som jag vilar och släpper ut henne.  Problemet är- Vad gör jag den dagen när jag inte kan vila vid den tiden?

Anonym
Anonym 
2020-05-19, 14:08
#10

Ska på minnesceremoni för mormor på fredag. Har sagt till alla i  mig att jag går själv så kan jag visa bilder i huvudet och berätta efteråt.  Har skrivit ett tal till mormor. Därför måste jag vara själv och hålla fokus på att berätta det. Det kanske låter elakt, men jag måste vara "elak" just nu. Jag hoppas att de i mig hjälper till att hålla flickan borta.

Maria
2020-05-19, 14:50
#11

Har du fortsatt kontakt med din samtalskontakt?

Jag tycker du ska på prata med en psykolog som kanske kan hjälpa dig bättre.

/Maria
Anonym
Anonym 
2020-06-12, 16:26
#12

Aldrig en psykolog igen! Den senaste jag hade tog mig inte på allvar utan sa att jag var precis som alla andra.  Hade psykologer när jag var liten. Det enda jag fick fram var att det var fel på mig och att det pratades om felen över mitt huvud. Ingen satte sig ner och frågade mig om hur jag verkligen mådde. Hade jag fått hjälp då, så hade de diskuterat rätt mängd och sorts medicin över mitt huvud och inte frågat hur det fungerar för mig.  Jag "ropade" på hjälp när jag var yngre. Öppnade bland anat en bildörr i farten.  Skrev en konstig berättelse på ett nationellt prov. De vuxna visste att något var fel, så det pratades om provet över mitt huvud,  Gjorde mycket fysiska tester som liten  (8 år ungefär) och allt var bara fel. Fick reda på  när jag var 25 att jag hade fått en diagnos vid den åldern.  Jag var bara ett stort fel när jag var liten. 

När min katt dog 2012 så kände jag att nu är jag ensam mot värden.  Hade återkommande starka panikattacker i fem år. Sen klingade det av mer och mer. Kan komma ibland nu också men inte så starkt att det blir som panikattacker.  Han var min stöttepelare, min trygghet. Han tog hand om mig eller vad man ska säga. Jag hade lovat honom att dö samtidigt. Nu vet jag att han ser ner på mig och att han vill se, glädje, humor, sorg, spänning och action i mitt liv. Det tog flera år innan jag började inse det.  Jag kände att jag svek honom och mådde så dåligt de första åren så att jag ofta funderade på självmord. Skulle jag fått reda på att jag kommer till honom om jag dör. Då hade jag fram tills detta året valt den vägen. Många kanske tycker att det är löjligt med en katt, men jag hade ingen annan. Vart mobbad av den som alla sa var min bästa vän som  jag tvingades umgås med från dagis till slutet av sexan.  Sen fick jag inga vänner förens gymnasiet. De skulle inte förstå om jag förklarade. Jag var ju bara ett stort fel!

Min samtalskontakt och jag fungerar jättebra ihop. Hon går i pension i augusti och ska hitta någon som kan efterträda henne. Hon har hjälpt mig jättemycket.  Det har bara gått åt rätt håll när jag har träffat henne.

Upp till toppen