Psykologi iFokus

Psykologi

Etiketter: personliga-berättelserallmän-psykologi
Läst 93 ggr
Lona
1

Att göra det man inte klarar av

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

De flesta av oss har nog saker som har fått någons slags "Nej, jag kan inte"-känsla över sig.
Saker som rent teoretiskt inte borde vara några större svårigheter men som vi av någon anledning inte fixar att reda ut.
Den enklaste vägen är att sopa undan det där som borde göras och stoppa undan det i något undanskymt hörn av hjärnan men det är förstås ingen bra lösning i längden. Det ligger där och skaver och gör ofta att vi får sämre självförtroende och självkänsla.

För mig var det stora "JAG KAN INTE!!!" att ta körkort. Det gick bara inte. Det fanns ingen anledning att jag inte skulle klara det men varje gång det började närma sig teoriprov och uppkörning så fick jag ångest och lade av.
Men…idag har jag faktiskt körkort och det är något jag är otroligt stolt över. Att våga fullfölja det hela, att tro såpass mycket på mig själv att jag besegrade ångesten och gjorde det!
Hade jag kuggat så hade jag aldrig satt mig bakom en ratt igen men i december 2007 så hade jag äntligen, äntligen lappen i min hand (efter att ha övningskört i mer än halva livet!.

Har ni några "Jag KAN inte"-grejer? Eller har ni faktiskt lyckats, mot alla odds? Hur bar ni er åt? ❤

(Bild från Åkulla bokskogar i Halland - dit jag körde alldeles själv!)


"Jag är inte klok men jag är smart!"
Toktantens dagbok: www.raskva.wordpress.com

  • Redigerat 2020-11-04 19:09 av Lona
[Moon AppleGrey]
0
#1

Att sätta mig på ett flygplan.
Tanken på att flyga har alltid varit skrämmande då jag som ung (tonåring) kämpat med klaustrofobi.
Har även svårt med lokalsinne, folksamlingar mm.

Min "jungfrufärd" för 2 år sedan begav sig till Tanzania, SA.
Reste helt ensam med, men det gick bra.
Två underbara veckor i solen (tål ej värme så lite lustigt det…)

Tror det var att jag gjorde mycket efterforskningar inför resan ett par månader innan för att vara säker på att man hade koll på allt.
På det stora hela så var det omgivningen som oroade sig.
Själv kände jag mig lugn som en filbunke, trots initialt trassel med biljetter.

Det här var något jag aldrig trodde att jag skulle kunna åstadkomma, men kändes som en väldig boost för mitt självförtroende och känsla av oberoende.

Så, nu är det bara det nedra körkortet att tampas med.
Ska till psykiatrin nu på fredag för att göra ett lämplighetstest ang min autism, så jag hoppas att det ska gå vägen.
Väntat sedan februari på detta. Börjar bli lite nervöst nu. 😅