Jag har ingen positiv erfarenhet av det. Kanske är bra så länge man inte hamnar med någon man känt i samma grupp. Sammansvetsat gäng blev vi inte heller. Litade på att det hölls inom gruppen gjorde jag inte heller. Och det ska man aldrig lita på att det görs!

#1: Trist med den erfarenheten! 😐
Där tycker jag att terapeuterna och ens vanliga stödperson har ett stort ansvar, att välja patienter som passar för det och att se till att gruppen "klickar". Klart att det kan skita sig totalt annars och snarare försämra en än tvärtom.
Nej, lita helt på sekretessen ska man väl inte men jag har gjort det i "mina" grupper - å andra sidan skulle det inte göra mig så mycket om någon förde vidare det jag sagt.

Jag fick plat i en grupp för våldsutsatta kvinnor på min mottagning. Gick på första mötetoch kom hem med ren panik.

TW!

Att se nio andra kvinnor och inse att de också blivit utsatta för olika former av övergrepp gjorde mig så otroligt arg och ångestfylld.
Att verkligen få se att det fanns de som blivit misshandlade och våldtagna. Jag var liksom inte ensam. Men!
Jag kände att jag inte förtjänade den gruppen, vi pratade ju inte rakt ut om erfarenheter och det fanns två duktiga psykologer med, men det fungerade inte för mig. Istället för att se att andra människor försöker få rätsida på livet så satt jag och hade själv försatt mig i situationer med minst sagt dåliga slutresultat. All skam och allt självförakt gjorde att jag inte klarade av att gå dit igen. Och det är jag ledsen över.

Inte ens idag skulle jag klara av det, och jag har tyvärr dåliga erfarenheter av DBT (fem år, tre omgångar, ingen förändring och skvaller utanför gruppen).
Men jag tror gruppterapi kan vara en vettig grej, just att man inte är ensam om att ha problem.

Jag skulle aldrig kunna sitta och prata i en grupp, inte ens om vi alla hade samma problem. Jag stressar upp mig för minsta grej och skall jag betala för att få hjälp då skall jag också få tid att prata av mig varje gång. Nu sitter jag mellan 1-1½ timma varje gång och pratar om allt.

#3: Jag känner mig lite blåögd ärligt talat, bara för att jag har så positiva erfarenheter så innebär det ju inte att all gruppterapi är bra för alla.
Lite ironiskt att jag nyligen suttit och tjafsat med just vår ena gruppterapiterapeut om KBT, huruvida det hjälper eller inte och hur det kan bli när det slår snett.
Jag tycker att hon är naiv (eller okunnig, vet egentligen inte vilket som är värst med tanke på hennes yrke) som på fullt allvar anser att djup depression eller svår ångest går att bota med KBT "bara man hanterar sina känslor rätt, det går med träning".
Nej, det gör det inte alltid och det kan som sagt slå snett. Det är ganska skrämmande att en terapeut inte har den insynen.
Så gör jag likadant själv, "Halleluja, ärad vare gruppterapin! Testa!!!". 😐

Jag tycker att du är fantastisk som fortsätter kämpa, vi känner ju inte varandra men har "setts" här på iFokus ett antal år. Ta hand om dig!

#4: Nu menar jag inte att säga emot dig (i synnerhet inte med tanke på vad jag skrev i #5) men med just den biten gjorde gruppterapin underverk för mig. Inte för att "jag är så j-kla bra så på mig funkar det minsann", utan för att tja, det blev med precis rätt personer vid precis rätt tidpunkt i mitt liv, antar jag.

Oavsett vilken typ av mottagning/samtal/terapi man går på så tror jag helt klart att kommunikationen med och relationen till terapeuten (och eventuella andra deltagare) är det absolut viktigaste, inte själva terapiformen.
Klickar det kan det bli väldigt bra, stämmer det inte så kan det dessvärre bli ren skit.

#6. Det är sant som du säger men det är mycket som skall klaffa för att det just skall bli bra.
Där jag går nu vet jag inte ens om de har gruppsamtal. Jag valde själv att be om samtalsterapi efter att jag fick diabetes och det blev så jobbigt i mitt liv.
Så det kan vara så att de inte har gruppterapi för just sådana saker, utan mer för stora trauman som verkligen ödelägger folks liv.

#7: Ja, inte för att jag egentligen varit utsatt för ett trauma (mer än att vara jag😆) men jag kan tänka mig att terapi och behandling varierar beroende på hur man mår dåligt och varför.

Min första gruppterapi för typ 6 år sedan, DBT (dialektisk beteende-terapi) är något av det bästa jag nånsin gjort inom psykiatrin. Läkare, psykolog och samtalskontakt i all ära men gruppbehandlingen DBT var fasen det som lärt mig mest om mig själv och min psykiska ohälsa fortfarande idag trots många behandlingar inom psykiatrin.

Ska gå i KBT-grupp i höst igen, och ser fram emot det då jag var så nöjd med DBTn och tyckte om formatet.

#5 Ja alltså det är ju verkligen så att alla terapier fungerar inte på alla. Känner en del som fått ut väldigt mycket av det, medans det för mig bara blev exremt jobbigt och pannkaka till slut.
Vet inte om det beror på min PTSD och om den gjorde att det krockade.

Och det är ju bara bra att dela positiva upplevelser, för det kan ju få någon annan att vilja testa och det kanske funtgerar. JAg tycker det är viktigt att människor får chansen att höra flera åsikter, för det är ju förmodligen hjälpsamt.

Som för mig blev det problematiskt av att jag var extremt dissociativ, plus att jag tyckte att det var fruktansvärt att behöva bära andras problem. Vilket man ju inte ens gör, men ibland slinker det ut saker.
Gruppen för våldsutsatta kinnor var värst. Liknande upplevelser, och vissa vill ju faktiskt prata om vad som hänt

Vad glad jag blir! Har alltid uppskattat att du är en klok person, så det gjorde mig glad ❤

#9: Håller tummarna för att det blir en bra grupp! 👍

#10: Men tack! ❤ (Varför blir hjärtan svarta??)
Jag tror dessutom att det beror oerhört mycket på personen/personerna men har terapi med. En terapeut kan vara hur duktig som helst, klickar det inte så funkar det inte ändå.