Har du försökt att skriva ner dem och sen titta på det du skrivit och se att det inte är så farligt som du tror.

#1: Som en dagbok eller hur menar du?

Ja, varför inte? Eller på lösa papper som du sen bränner när du läst igenom det och sen säger du till dig själv att problemet det är borta och kommer inte mer tillbaka.
Det kanske tar ett tag innan du kommer in i det och din hjärna accepterar att det skall vara så men ge det en chans, vad har du att förlora?

Pratar du med någon kurator eller psykolog?
Vad säger de?

Jag är så himla rädd hela tiden att någon ska hitta något fel hos mig och sedan göra mitt liv till ett helvete. Jag vill bara leva i frid.
Finns det något orsak till att någon skulle hitta mera fel på dig än på någon annan? Har du gjort sådana klavertramp så att någon faktiskt skulle göra hela ditt liv till ett helvete? Jag försöker förstå om detta är dina hjärnspöken eller om det finns en orsak till att du tänker såhär.
Folk hittar fel på varandra, det är helt normalt, alla synkar inte med alla. Ibland tycker någon att jag är "jobbig" och det är okej. Jag kommer inte att försöka vara på ett annat sätt för att vara alla andra till lags.
Sedan är man själv alltid så fokuserad på hur man ser ut, hur man rör sig eller vad man säger. Men i själva verket så är alla mest fokuserade på sig själv. Hur ofta brukar du själv bedöma andra? Brukar du även analysera saker som andra personer sagt/gjort, andras kläder, gångstil etc.?

#3: Det har jag inte riktigt tänkt på! Kan ju pröva, som du själv säger skadar det ju inte

Jag är i kö på att få hjälp hos psykolog och det var nog kanske 2 år sedan jag sist gick på individuell terapi

#4: Jag har nog bara haft otur i livet. Jobbigt liv hemma där jag fick höra allt som var fel med mig, alla fel jag gör, många skulle kalla det misshandel men jag gillar inte att använda det ordet. I skolan blev jag också en måltavla av många anledningar. Särskilt vuxna gillade att ta ut sina frustrationer och påpeka hur okunnig jag är/hur fel det är på mig och bara göra allt till ett helvete.

Jag bryr mig inte så mycket om ytliga saker som någons gångstil, klädstil. Snarare vad för person de är och om de skulle innebära besvär. Alltså analyserar jag vilken person de är så att jag inte kan säga något kontroversiellt som de kan reagera negativt till. Men det går ibland till överdrift och jag oroar mig över saker som jag tillochmed logiskt förstår att det inte spelar någon roll. Huvudet slutar inte alltid och bara spelar upp dem ögonblicken för mig om och om igen.

Sådant kallas för psykisk misshandel.

#7: Jo det gör det väl. Men misshandel skulle väl ändå klassas som fysiska handlingar som att bli fasthållen, knuffad, inlåst osv? Blev aldrig slagen och känner mig därför inte bekväm med att använda det ordet även om hot om våld fanns

Hörde och har läst för längesedan något talesätt om det men kommer inte ihåg hur det var men något om " slag och blåmärken läker men det som sitter i hjärnan sitter kvar och det syns inte alltid"!

#9: Ja det låter som ett bra talesätt :) Logiskt håller jag med… Men djupt inom mig har jag nog svårt att acceptera det som hände. Jag vet inte riktigt hur man skulle beskriva känslan. Jag kan säga att min mamma och hennes man var inte alltid snäll mot mig men om jag använder ett elakare ord så känns det som att jag försöker få folk att hata dem, att jag överdriver eller atg jag talar osanning. Det är nog en del av mig som hatar dem för det de gjorde men också en del av mig som känner stor sympati för dem

Jag hoppas att det snart blir din tur att få komma och prata med en psykolog. Har du ringt och frågat hur långt du har kommit i kön?
Bäst att ringa och påminna dem så du inte av misstag halkar bakåt eller ramlar ut från listan.

Sist jag hörde var jag på plats 32 eller något i den stilen. Innan det var jag i väntekö för att komna in på en väntekö. Jag är mest orolig att jag kommer stöta på en psykolog som tycker jag är ett bortkastat fall, den ena jag pratade med menade på att jag borde vara bra nu för jag har redan fått behandlingar tidigare. Hon sa att "jag kan inte få livslång terapi". Enda sättet hon kunde ge mig hjälp var genom en PTSD diagnos och är därför jag sitter i kö nu. Jag har också svårt att acceptera den diagnosen trots att jag har en del som stämmer in men det känns så ofta som att jag bara överdriver eller ljuger för "så farligt var det väl inte"

För dig är dina problem riktiga och det är deras jobb att hjälpa dig att komma ifrån det tänket. De skall inte ifrågasätta dig utan lyssna på dig och sen är det ju upp till dig att vara så ärlig du kan mot dem, oavsett hur pinsamt och jobbigt det känns för dig.
Fråga dem varför de säger att du skall vara "botad" när du själv känner att så inte är fallet?

#13: Jag har haft KBT, PDT och DBT (eller var det ERGT? Blandar ihop det) men jag mår fortfarande inte bra. Hon menade då att jag kan inte bara fortsätta få behandlingar om de inte hjälper.

Fast de hjälper visst och de har hjälpt mycket. Har inte så jättestora humörsvängningar som innan, har fått en känsla för identitet osv. Jag känner däremot att man inte riktigt kan rationalisera rädslor med KBT då det sitter i kroppen och jag inte riktigt kan tänka bort rädslan (får tex hjärtklappning, spänner mig, knäsvaghet, alltså kroppsliga sympton). När dessutom 2 av mina behandlingar avbrytits känns det också sådär jobbigt. Psykologen jag hade skulle byta jobb och man ansåg att den tidsperioden jag haft terapi med honom var avklarad trots att jag inte höll med dem och berättade det. Men det största arbetet var efter behandlingen så jag kunde inte säga något.

Tyvärr känner jag inte till något om de metoder du räknar upp.
När jag gick hos en psykolog på 80-talet så pratade vi bara och när det tog slut så fick jag fortsätta att arbeta med mina problem på egen hand.

Nu går jag och pratar på vårdcentralen om kaoset som blivit i mitt liv efter att jag fått diabetes och hur jobbigt det är med all medicinering , livs- förändring och allt strulande med sockret.

KBT kognitiv beteende terapi så handlar det mycket om att rationalisera tankar och PDT Psykodynamisk terapi handlar om att finna sig i sina känslor och lära sig reglera dem. Jag kom en bra bit men känner fortfarande starkt om saker som skett tidigate

Känner du att det hjälper att prata med dem på vårdcentralen?

Skulle du kunna kontakta t.ex mindler.se eller någon jour för psykisk misshandel som du kan prata med fram tills du får en psykologkontakt. Många av de journummer som finns är helt gratis och du får vara anonym. Vissa nummer har öppet dygnet runt.

#16. Ja, det tycker jag för det är så mycket med det medicinska och måendet över huvud taget när det gäller diabetes. Många tror att det räcker att bara ta sprutorna och tabletterna och sen skall allt bli bra. Det är det lättaste med sprutorna och det.
Värst är maten, försök till fasta tider, trötthet och hur mycket det styr ens både fysiska och psykiska mående. Många som får diabetes kan drabbas av depressioner och nedstämdhet, jag är väl en av dem.

Har de ingen psykolog eller psykolog sköterska på din vårdcentral?

Det här låter jobbigt för dig Tismon och jag måste instämma med övrig skribent att det du beskriver är psykisk misshandel. Det svåra med den är den syns inte utanpå, den syns sällan utåt och sker gärna innanför fyra väggar så andra inte ser.

Det där är en bit jag vart med om bland annat med chefer och det är oerhört kränkande och jobbigt samtidigt så svårt att nå fram med och många som ägnar sig åt det där brukar lida av beteendestörd narcissism.

Har läst mycket psykologi genom åren men aldrig studier bara lärt mig själv och har intresse i psykologi, beteendevetenskap och politik så lite har jag snappat upp och satt mig in i och just såna saker som psykisk misshandel det är situationer och personer som vi verkligen behöver lämna om vi råkar ut för dom för annars äter dom upp oss inifrån och ut, dom snor all vår energi och dom har heller inte insikten i att göra förändring för allt handlar om dom och deras manipulativa kontroll på andra.

Har även en närstående som beter sig så och det är en himla resa som jag och en annan när och kär fått slita med i många år men förhoppningsvis är det slutet på det h-vetet för jag slog larm äntligen bara det är svårt för dom manipulerar så himla snyggt och får andra att känna ont samvete för varje gång vi konfronterar en narcissist åker offerkoftan på och dom är offer inte dom som dom utsatt för misshandeln.

Går inte in djupare i det, kanske nån annan gång men det jag vill få fram är att Du ska veta att du har inte gjort fel, det är inte heller ditt fel att bli utsatt istället är du offret som blivit utsatt. Faktum är att det är straffbart att utsätta andra för psykisk misshandel så pass allvarligt är det.

Jag förstår din känsla att känna sympati också för den som betett sig så det gör man och det kallas medmänsklighet för hur det är mår narcissisten och även psykopaten dåligt och behöver hjälp så samtidigt som man både är arg, less och förbannad finns där också en känsla av sympati för man förstår att dom personerna mår helt enkelt inte bra.

När det kommer till din rädsla vad andra tycker om dig och att finna lugnet i här och nu kanske mindfulness vore något ?en liten tanke bara för där får man träna på att vara här och nu och det är många som behöver stanna upp oavsett dom mår dåligt eller inte så sticker tankar iväg med dom flesta av oss. Har för mig att även vårdcentraler har mindfulness, jopp ser det nu på 1177 att det finns 😎

När folk tycker och tänker en massa om oss eller kanske rent av pratar skit bakom våra ryggar det är också något vi alla råkat ut för i livet och här tror jag absolut att när någon gör så då är det avund som styr och skriker ut sin frustration så råkar vi ut för dom ska vi istället tänka att vi har något dom vill ha och att det är deras stora problem att gå runt med avund inom sig. Avund är något jag personligen aldrig känt och kan omöjligt sätta mig in i men läser man på om den så kan den dominera en hel människas vardag och liv.

Det här med att vara rädd för vad andra ska tycka det är också vanligt när man läser på om det och något som sakta men säkert måsta tränas bort allt går inte över en natt och kan du få hjälp med det så är det suveränt bra för så ska du inte behöva känna tvärtom du ska ta plats med ditt och våga vara den du är utan rädsla.

Har du några intressen som du kan ge utlopp för dig själv i ? en del målar, skriver, spelar musik ,sportar, skogen, naturen och en massa annat så har du något som du själv brinner för så kan du ge utlopp genom det och på så vis skingra tankar och vara här och nu i det som just du tycker om att göra.

Ta din rättmätiga plats i livet och släpp fram dig själv oavsett vad andra tycker och tänker för du måste vara dig om du ska må bra och du har ingen som helst skyldighet att vara på ett speciellt sätt för att behaga andra tvärtom var bara du och är det något vi är bäst på så är det att vara oss själva det kan ingen annan ta ifrån oss och när vi är som vi är då först kan vi må bra.

Hoppas det ordnar sig för dig ❤️

Om du vill leva i nuet rekommenderar jag spiruellt arbete. T.ex. Lära sig acceptera det mänskliga i sig själv och andra.
Eller hitta en plats där du känner att du kan få lite ro.

Har du kollat efter om du är högkänslig eller empat? Sådana brukar ha samma problem som du beskriver. Jag är ju empat, min psykolog säger ideligen att jag måste sluta bry mig, men man åker lätt dit. Empati är fint, men man måste kunna skydda sig själv också. Här gör jag såhär:

1. Vad är det jag funderar på?
2. Hur får det mig att må?
3. Kan jag göra något åt det?
4. Om ja, vad kan jag göra åt det?

Om du inte kan göra något åt problemet du tänker på finns det ett japanskt uttryck man kan använda: "Shôganai!" -Det här kan jag inte råda över, så jag droppar det. Tro mig, ryggsäcken blir lite lättare om man inte bryr sig om sånt man inte kan göra något åt . Hoppas det hjälpte, ta hand om dig

Solklar misshandel. Det finns inget bättre ord. Byt samtalsterapeut tills du hittar någon som tar dig på allvar om det behövs.

Du behöver få hjälp att förstå och agera efter att det du har blivit utsatt för inte är någon norm. Det är extrema avvikelser. Du kan inte bedöma alla du träffar som om de tänker och agerar på samma sätt som din mamma och hennes sambo eller andra som misshandlat dig.

#22: jag har inte ens en samtalsterapeut för tillfället utan väntar fortfarande.. Sist jag pratade med psykolog var hon som inte tyckte att jag behövde fler behandlingar. Har däremot träffat arbetsterapeut men då jobbat mer på strategier i vardagen osv. Men inte detta

#19: tack! Det svåraste är völ rädslan för att vara själv. Att vara ensam. Den äter upp mig levande och kanske försöker jag hålla i för hårt i andra och inte alltid de bästa människorna. Men jag har inte så många andra heller. Har också lärt mig att folk lämnar en gärna så de som stannar är mer värda även om de inte alltid är hälsosamma