Jag känner igen mycket av det du beskriver. Så började jag fundera. Skrattar du spontant någon gång när du ser en rolig bild på nätet? Det händer att jag gör det fortfarande även om skrattet är betydligt lugnare numera.
Förra året var så jobbigt med så många tråkiga saker som hände, så jag försöker hänga med nu och har redan börjat julpynta, hängt upp julgardiner och lagat brunkål. Jag ska sätta upp en julbonad, som jag köpte för många år sedan och inte kunnat använda. Nu gör jag som jag vill och ska utnyttja det.

Som ett gammalt ordspråk lyder: "aldrig så illa så ändå gott för något"

Försök att analysera och plocka ut det positiva med de flesta händelserna och gläd dig åt det du kan påverka.

Hoppas du kan ta till dig något av vad jag skrivit. Det finns ofta något man kan påverka. Det man tycker är roligt får man ta vara på så länge man kan.

Snart ska jag gå ut och skotta mer. Det blev mycket skottat i går. Sedan kom mer snö. Det är flera år sedan jag orkade skotta lika mycket. Det var envisheten som fick mig till det trots en skadad rygg, ett brutet ben och en liten stroke (som tagit ifrån mig mycket). Roligt att se vad jag lyckades göra. Det stärker självförtroendet.

Nästa vecka ska jag få tredje sprutan. Jag får hoppas att jag inte drar på mig smittan under färden till och från vårdcentralen.

Jag letade upp en tråd, som visar vad som behöver skottas i min trädgård.
du kan börja på femte inlägget och titta på följande till och med inlägg 13 för det var så som det jag orkade med i går.

https://pyssel.ifokus.se/discussion/1436596/antligen-sno-eller-inte

Trådstarten kan kanske få dig att skratta

#0: Det är nog inte så ovanligt att känna som du men jag skulle inte säga att det är ett normalläge. Självklart ska man känna upprymdhet och glädje åtminstone för sin egen skull. De perioder jag inte har gjort det har varit när jag har varit utbränd eller under tiden i lumpen. Vanligtvis skrattar jag många gånger om dagen och känner även upprymdhet dagligen. Jag har mycket att glädjas över i livet, vet om det och gör det. Jag missar sällan ett tillfälle att vara glad eller att fira roliga händelser.

Tack snälla för fina svar!

#1: Jag känner att det blir svårare och svårare att skratta åt saker men kanske om jag är mer medveten om det och försöker fokusera mer på det positiva som du säger? Om jag inte känner det, ska man "låtsas" känna det? Tror du att man kan lura sig själv att känna saker?

Haha det var en bra en! Och så duktig du är med skotta, jag önskar jag hade din motivation!

#3: Det måste vara riktigt härligt att kunna skrattat dagligen genuint och att känna upprymdhet! Vet du hur du kom över apatin?

Jag tror att för mig kan en stor del av apatin vara att jag känner att det mesta känns meningslöst. Det känns som att vad man än gör eller försöker så kommer man ingenstans, folk tar inte en seriöst och man känner sig så ensam på sätt och vis. Väntat på hjälp nu hos psykiatrin i snart 3 år. När man inte kan lita på vården och försöker själv, bara för att misslyckas, så känns allt bara mer likgiltigt.

#4: Det du beskriver kring apatin för mina tankar direkt till utmattningsdepression. Kommer du ur den kommer glädjen tillbaka.

Ofta kan man behöva hjälp av medicin för att få en skjuts i rätt riktning. Till det kan det även behövas samtalsterapi och en generell städning i livet. Ta bort det som inte tillför glädje i ditt liv. Säg ja till mer av det som ger glädje. Och förstås, ta hand om hälsan ordentligt och odla sociala relationer.

Aha!

Jag har haft lite självinsikt.

Alltid kännt som att allt är arbete. Och då menar jag allt. Jag gör saker som är roliga för att jag ska må bättre men det är inte som att jag ser framemot dem. Allt känns alltid som ett jobb. När jag väl gör sakerna kan jag uppskatta dem och finna något nöje, men jag har aldrig roligt på det sättet man hade roligt när man var liten. Det känns alltod som att man måste upprätthålla allt, tvinga fram allt, när huvudet egentligen bara står still. Sen blir man bara förvirrad och förstår inte ens vad man försöker göra

Bröt ihop idag för insåg bara hur meningslöst allt känns om det ska fortsätta vara såhär. Jag är bara vilse och mina kognitiva begränsningar gör allt bara ännu mer förvirrat. Saker jag vet att jag tycker om, något jag tyckt om hela mitt liv, känns likgiltigt. Det känns bara ok. Vill inte att det ska vara så :(

Till exempel så tecknar jag. Men inte för att det är roligt. Snarare, om det kan hjälpa inspirera andra så är det bara positivt. Det är också produktivt och jag lär mig nya saker. Men nöjet som fanns där förr finns inte längre, det handlar mer om att tillfredsställa andra och kanske till och med behovet av validation

Nu sitter jag och klickar mellan två trådar, ska jag svara på den här eller den hur man slutar bry sig. Det får bli den här 🙂

Tismon jag hamnade på den här sajten av en slump för en tid sedan, minns inte vilken tråd men genom att inlägg uppdateras så kommer jag tillbaka hit och jag måste säga det jag läst av det du skrivit så är du en empatisk och omtänksam person så apatisk nej så upplever inte jag dig av det lilla jag sett.

Hade du vart apatisk hade du inte ställt dom funderingarna med oss tvärtom då hade alla trådar och allting bara gått förbi dig och du hade inte brytt dig alls.

Nu är jag inte utbildad det minsta inom det här men jag har läst mycket psykologi på egen hand i rent intresse och jag mår inte dåligt som många på sajten gör och är nöjd med mitt men jag liksom alla andra har haft med och motgångar i livet så kanske blir mitt inlägg lite svagt och lamt men jag känner ändå att det du skriver det tillför så mycket och du har så mycket inom dig som måste få komma ut.

Du har skrivit så många fina och tänkvärda ord och inlägg så apatisk nej det är något jag får väldigt svårt att se tvärtom du har empati och du har känslor som måste få komma ut så släpp ut dom och var dig som du är då kan väldigt mycket släppa.

Du är den primära här och du ska vara nöjd inte vad andra tycker och tänker, nu är det dags att tänka på Tismon och vad Tismon behöver 😎

#7: Tack så mycket för snälla ord, det värmer

När jag menar apatisk så menar jag inte att jag saknar empati. Snarare känslan bakom, om du förstår vad jag menar? Jag har svårt att känna kärleken i min egna kropp, svårt att känna glädjen av nära och kära och svårt att bli varm i hjärtat av kärlek. Jag känner mig urvattnad och det betyder givetvis inte att jag bryr mig mindre. Jag känner det bara inte som jag brukade göra.

Särskilt svårt är det när livsglädjen bleknar och saker som jag tyckte om inte ger mig samma glädje. Som jag skrev innan så kan jag fortfarande tycka att saker är roande och jag kan känna mig nöjd. Men aldrig lycklig. Aldrig förväntansfull. Tror inte att det har blivit såhär över natten utan de närmsta 6 åren har nog denna "avsaknad av känsla" smygit sig på mig. Det är inte förrän nu när jag tänker tillbaka och jämför som jag inser att det brukade inte alltid vara såhär.

Vad som är jobbigast är det jag skrev i mitt tidigare inlägg. Saker kommer inte naturligt till mig längre. Vad det än är måste jag tvinga mig att göra saker, även saker som jag tycker om. Det ska alltid ta mig energi att ta initiativ till något. Att lämna hemmet är fruktansvärt jobbigt till exempel även om jag älskar att rida. Att titta på filmer kan också vara jobbigt. Det känns som att allt jag gör är jobb och det är riktigt sällan som jag faktiskt känner för att göra något.

Det absolut jobbigaste är att varje dag känns det som att jag bara sitter och väntar på att dagen ska ta slut. Dag in och dag ut. De senaste året, året innan de. Inget händer och jag vet inte vad jag väntar på längre och det gör mig fruktansvärt ledsen. Hade hopp tidigare. Men numera känns det inte som att vården tar mig seriösr. De vet vad jag behöver mer än vad jag själv gör och mina önskningar avfärdas. Har nog tappat hoppet på vården totalt för jag har inget tillit till dem :( Det känns som att den enda personen jag kan fullt ut lita på att göra det bättre är mig själv men när jag försöker och gör saker så blir jag så omotiverad när drivet inte finns. Jag blir väldigt besviken på mig själv för jag vill så gärna må bra. Alltså tycker jag att jag förtjänar att må bra och därför blir jag besviken att jag inte lyckas med det.

#6: Det du skriver låter fortfarande som möjliga effekter av en utmattningsdepression. Om det är det finns det hjälp att få. Medicin brukar ha god effekt.

#9: hmmm 🤔 jag är ju redan diagnosernad som deprimerad och har antidepressiva, voxra.

#10: Har antidepressiva medicinen förbättrat ditt liv?

#11: Ja, utan den är allt svart och jag vill dö 😟 men med medicin känner jag inte upprymdhet. Alltså jag är glad och kan ändå uppskatta saker, det är bara inget jag ser fram emot. När jag gick på SSRI preparat så var allt apatisk och likgiltigt, alltså ingenting var roligt men ingenting var jobbigt heller. Därför jag bytte, var en levande zombie när jag gick på den. Men jag vill kunna se fram emot saker eftersom tydligen så gör vanliga människor det! Saknar det faktiskt 😊

#12: Det finns många mediciner. Har du pratat med din läkare om det här? Det kan finnas någon som fungerar ännu bättre.

#13: har gått på medicinen ett bra tag och jag vill minnas att jag förr kände upprymdhet, alltså även med voxra. Är det verkligen medicinen då tror du?

#14 En del mediciner har biverkning att den inte bara tar bort det negativa och dåliga man känner utan man kan även bli av med de bra känslorna. Istället för svart eller vitt blir allt en gråzon i samma nyans hela tiden. Man kan skratta till eller skratta åt något man inte känner något för av ren "vana". Man har ofta som diagnosticerad med bland annat depression lärt sig hur man "borde" känner eller "ska" reagera på vissa saker och så gör man det på ren automatik utan att egentligen ens märka att man gör det.

Dels så kan det vara så att du behöver en annan eller en tilläggsmedicin för att kanske få tillgång till känslorna på ett mer riktigt sätt, och så kan du behöva öva på att faktiskt ta till dig de stunder du tänker på att du skrattar eller är ledsen och bli medveten om vad som händer eller inte händer inom dig. Att du liksom sätter fingret på vad du tror brister i saknaden av känslan. Där är en teraput ofta ett bra tillägg.

#15: Jo men precis! Det är exakt som du beskriver! Väldigt ofta skrattar man för att det är så inprogramerat att man skrattar av ren vana. Sedan kanske man i vissa situationer känner att det där brukade vara min humor, jag hade antagligen skrattat åt det för x antal år sedan och logiskt sett var skämtet bra men känslan finns inte där. Jag älskar människor som skrattar år ingenting och allt är bara så roligt för de är så himla flummiga, livet måste vara så roligt när man kan skratta åt allt.

Jag känner att de inte riktigt tar mig seriöst i psykiatrin när det kommer till terapeuter/psykologer och har väntat i 2 år på behandling. Enda gången de tog mig seriöst var vid självmordsförsök och då fick jag åntligen diagnos efter mer än 3 års väntetid. Har också fått höra att jag behöver inte mer hjälp för jag har redan fått pdt och ergt… Litar inte alls mer på psykiatrin och känner inget alls förtroende för dem. Har faktiskt gett upp. Har heller inte kvar min doktor och de har heller inte informerat mig hur det blir med ny doktor så att få nya mediciner, det vet jag inte hur det ska bli av.