#9 Det låter mer som en vanesak.
Att sitta på samma ställe är en vana. Vissa människor är mer röriga än andra. Att dra ut kontakten är ju en försiktighetsåtgärd.

Om du däremot kollar 5, 10 eller fler gånger om kontakten verkligen är utdragen och du får ångest och måste kolla igen och igen. Då är det snarare OCD.

Håller med Maria.
För att ta ett exempel, de fletra behöver inte tvätta händerna efter att de hänger upp ren tvätt.
Jag måste det, för att annars så mår jag dåligt och jag inte sluta tänka på "om man får i sig rester av tvättmedlet i munnen".
Detta är pga min (överdrivna) rädsla av att få i mig kemikalier, så även efter att jag startar maskinen får jag tvätta händerna flera gånger och inte sällan även runt munnen.
Jobbat på det länge så att jag åtminstone inte behöver ta tvål mer än 1-2 gånger.
Ett annat exempel är att efter att jag diskat för hand så måste jag skölja händerna ett bra tag och, även där, tvåla in dem innan hjärnan är "nöjd".

Klart att det kan te sig olika för olika människor men tycker ändå att det du talar om inte är riktigt samma sak som OCD-beteende.

Kom nu på ett annat exempel här…
När jag och morsan satt och åt middag för kanske 3 år sedan, så hade hon inte skruvat igen korken på mjölktetran.
När jag påtalade detta så sade hon att det inte behövdes.
Nu var der så att "hålet" var vänt åt mitt håll, så jag satt där en kort stund innan jag inte stod ut längre och vände den på den så att den kom mot hennes sida istället.
Anledningen? Som jag svqrade henne när hon frågade varför jag gjorde så, jag "står inte ut att den "stirrar" på mig".

Jag har alltid haft OCD i mer eller mindre grad.
Att kolla saker som spis, kontakter, ytterdörr osv har emellanåt varit oerhört jobbigt.
Numera kollar jag spisen tre gånger punkt.😉

Jag har kommit såpass långt att siffran 3 löser allt. Tre gånger och inget mer men det har tagit tid. Jag kan stå ut med att kolla tre gånger 🙂

Tack hörni :) nu kan jag utesluta det iaf . I mitt fall är nog största boven ptsd och kanske vissa pedantfasoner, men tror att ocd kan uteslutas när jag läser hur ni har det ❤️

Var det inte du som skrev under ett annat användarnamn på Relationer iFokus att du inte tror på diagnoser när du pratade om din vän med diagnoser?

Det du beskriver är inte OCD och sången du länkar till handlar inte om OCD. Det är en parodi på hur människor missbrukar ordet OCD för att beskriva hur dom hatar när saker och ting är snett, inte centrerat, oorganiserat och dylikt. Det står till och med i beskrivningen av sången.

Jag har inte OCD, men jag har Tourettes syndrom och en av tvångsgrejerna jag har gränsar till OCD. Dom är bara inte tillräckligt starka eller intensiva för att ge mig diagnosen separat, utan dom "bakas in" i Tourette-diagnosen. I mitt fall handlar det om att jag måste trycka på en knapp, inte vilken som helst utan bara en specifik knapp fungerar och dessa tankar kan dyka upp med allt som har en knapp. Lampknappar, datormusknappar, tangentbord, olika kontroller och dylikt.

Försöker jag ignorera det så får jag en konstig, smärtsam kramp i huvudet, börjar skaka, blir stressad och till sist får jag ångest som bara blir starkare och starkare. När jag väl ger efter så måste jag trycka på knappen ifråga om och om och om igen, ända tills det känns "rätt" och känslan släpper och försvinner. Då försvinner alla obehagliga känslor och tankar… tills dess att tanken kommer tillbaka igen. Vilket kan dröja allt ifrån dagar, veckor och månader till timmar, minuter och sekunder.

På riktigt dåliga dagar (som tack och lov är extremt sällsynta) måste jag hålla mig borta från saker som har knappar just för att jag inte kan sluta trycka på en knapp. Antingen blir det aldrig "rätt" eller så kommer tanken bara tillbaka om och om igen direkt efteråt.

#3: Now this :)
Jag har faktiskt kommit på mig själv med att störa mig på när folk inte skruvar på korken på flaskor, men det har väl snarare att göra med att jag inte vill att det som är i behållaren ska spillas ut. Rör det sig om någonting kolsyrat vill jag väl inte heller att kolsyran ska försvinna.

#7: ja, men då handlar det inte riktigt om samma sak. 🙂

Av nyfikenhet skriver jag här. Men jag känner en person. Vet inte hur det är känslomässigt för honom för han är väldigt macho och snackar inte om sådant. I hans värld finns inte diagnoser.

Han är riktigt pedantisk. Glömmer du en sked på bordet får du ordentligt med skäll, alltså ordentligt. Allt ska vara sprillans rent, han brukar gå med fingret längst lister, bokhyllor, lamhattar osv och kolla damm. Han klagar på att väggarna är sneda och tycker ojämnhet är sjukt jobbigt. Han blir riktigt frustrerad. Varje dag räknar han dagar till solen vänder, han säger det högt. Jag vet inte hur tvångstankar och så är för som sagt pratar jag inte med honom om sådant.

Skulle det kunna vara OCD? Och ja, exakt hur smutsigt eller ojämn eller icke-perfekt saker är verkar ha en riktig stor påverkan på hans humör.

#9 Eller också är han en riktig pedant.😊

#9: Killgissar att han kan ha vissa fasoner. Kan vara pedantfasoner som Maria nämnde också. Kontrollbehov… Finns en del kandidater.

Just ja, vill nämna en sak här. Jag har ju nämnd förut att jag är behaviorist, vilket inte innebär att jag inte tror på diagnoser, det innebär att jag tror att miljön spelar stor roll för hur diagnoserna yttrar sig. Väljer gärna att diskutera Funktionshinder och funkpol, det är superintressant, men just den här tråden handlar specifikt om OCD och sådant som kan gå hand i hand med det.

Att Rhett och Link sysslar med parodier känner jag till, känner även till att Link Neil sagt att han själv har OCD som yttrar sig i att han bland annat måste sortera sina kläder efter färg. I så fall är det faktiskt rätt roligt att han kan bjuda på sig själv och faktiskt skoja om något han själv säkert ser som jävligt jobbigt :)

Tror FÖ att jag kan utesluta OCD, men inte att jag har vissa petimäterfasoner som kan liknas med det om man inte vet vad det är. Tack för att ni delar med er av hur ni har det, det är jätteintressant att veta :)

Saker som stör en eller som man irriterar sig på är inte OCD. Alla har "pet peeves," saker som irriterar en jättemycket och som man inte står ut med. Det är inte samma sak. OCD handlar om tvångstankar orsakade av extrem ångest och irrationella rädslor.

Jag kan dra upp två exempel till. Det ena är från en familjemedlem och det andra är en observation som en vän har gjort på något jag gör.

Min familjemedlem blev erbjuden utredning för OCD av vården, men avböjde. Denna har några extremt strikta rutiner som måste göras i rätt ordning på exakt samma sätt varje dag, annars är personen övertygad om att något fruktansvärt kommer hända. En familjemedlem kommer bli sjuk, skadas eller dö, ett djur kommer dö, huset kommer börja brinna, etc. Ångesten och rädslan för det är så starkt att det blir "sanning" för personen och dessa rutiner följs till varje pris och om dessa bryts eller störs… ja, slutresultatet är katastrofalt för personen själv ifråga.

Min vän påpekade en sak som den har sett hos mig. Mönster. Min hjärna ser mönster överallt och i allt som händer. Exemplet som min vän tog upp var när det gällde djuren. När något av mina djur blir sjuka eller skadade så oroar jag mig till döds, men i majoriteten av fallen så blir dom återställda med behandling och rehab. Men!

Vid ett par tillfällen så oroade jag mig inte alls när ett par av djuren visade tecken på skada/sjukdom. Jag tog det med ro, tänkte att vi löser det här och tar oss igenom det. Det visade sig att djuren i dom här två olika fallen var dödssjuka och båda fick somna in inom loppet av en vecka från att dom uppvisade symtom på att något var fel.

Min hjärna noterade detta mönstret. När jag oroade mig till döds över djuret så överlevde det. När jag tog det med ro och kände att vi kommer ta oss igenom det här så dog djuret. Så min hjärna övertygad om att jag måste oroa mig halvt till döds över djuret när det blir sjukt eller skadat, annars kommer djuret att dö av sin sjukdom eller skada.

Därför oroar jag mig alltid halvt till döds och får extrem ångest varenda gång ett djur visar minsta tecken på sjukdom eller skada numera, just för att min hjärna säger att om jag inte gör det så kommer djuret dö av det. Oavsett hur liten eller harmlös skadan/sjukdomen är. Det gränsar till OCD.

Hmm okej! Jo kan hända att han bara är pedantisk. Men enbart irriterad är inte riktigt ordet, han har nästan slagit mig för att jag inte gjort saker på rätt sätt eller glömt att plocka undan. Han berättade själv att när han var liten och skurade golvet, glömde han en fläck fick han grovt med stryk och sedan börja om med hela golvet. Har upplevt en hel del saker så tycker väldigt synd om honom. Men då vet jag :)

#13: låter isåfall, som att hans "besatthet" med att allt ska vara skinande rent har med händelsen från barndomen att göra.
Sådana negativa saker bär man ju med sig långt efteråt, liksom.

#14: Jo men precis :) Skulle däremot inte kalla det pet peeves utan tror det är väldigt känslosamt jobbigt även om han inte själv erkänner det

#15: förmodligen är det så. förstår att det är jobbigt.

#13: Då är det nog mer att han har ett visst kontrollbehov, kanske för att han var uppfostrad så själv som liten tror jag :)

EDIT: Men är han en snäll och bra människa i övrigt är han ju värd att hänga med ändå kanske :)

#13 Låter som om han ändå skulle må bra av terapi, särskilt om han har varit nära att slå dig. Det låter ju inte som att han mår bra oavsett om det är en diagnos. Att gå runt och må dåligt över att väggarna är sneda, det låter riktigt jävla jobbigt. Om det är ett hinder så sök hjälp där det finns.

I övrigt håller jag med det andra skrivit. OCD används väldigt lättvindigt nu för tiden, jag har själv gjort det till exempel med Minecraft. Gillar att bygga symmetriskt men så bygger jag alltid fel och måste göra om för jag står inte ut med att det är fel. Men det är inte OCD som är långt mycket värre än att vilja ha ordning och reda.

#18: jag håller verkligen med! Allt icke perfekt (snea väggar, dammiga listor, mossa på gräsmattan) ger ju honom någon form av lidande. Vi (hela familjen, inkl han) spenderade 4 somrar på att dra bort mossa och ogräs från hela tomten för hand i stekhett väder, i princip varje dag, för att han "störde sig" på gräsmattan. Han grävde upp hela gräsmattan och vi fick ta bort allt "skit" för hand innan han planterade nytt gräs. Tillochmed idag går han och sliter upp ogräs och sådant från gräsmattan, han bränner det också. Tillägger att denna mannen är min mammas pojkvän. Han klarar absolut inte av skit, fett, svett, och tvättar sig väldigt ofta vilket heller inte låter särskilt hälsosamt. Men aa, han mår ju inte alls bra och man ser ju verkligen att han inte bara stör sig på saker utan han mår ju väldigt, väldigt, dåligt utav det. Tyvärr är han för gammeldags och "manlig" för att söka hjälp.

Känner såhär, lite för att summera det Tismon och ni andra pratar om gällande hennes vän här. Om man känner ett behov av att mentalt eller fysiskt skada sig själv eller andra människor behöver man ju hjälp, för en person som mår bra känner inga sådana behov.

Dock vet jag att det ska till en hel del mod för att våga söka sig till psykvården, mycket kanske för att många förknippar det med allvarliga mentala problem när det inte bara är sådant man behandlar. Sedan vet jag att det kan vara ett rent helvete att hitta rätt psykolog och det beror på att man måste matcha varandra psykiskt om man ska våga betro någon sin absoluta nakenhet så klart. Det är helt klart som att hitta "den rätta" sin "true match" om man vill kalla det det. Men vågar man bara ta risken eller chansen, då kan det bli något väldigt bra av det, bara man tror på det själv <3

#20: Jo det förstår jag. Problemet är ju att man måste först inse att man har ett problem för att kunna åtgärda ett problem. Han tycker inte han har problem, han tycker allt detta är "normalt". Ett behov av att skada har han väl inte, han kunde däremot explodera och kanske vara påväg att råka skada någon då, men det är inget behov utan kanske "spur of the moment". Men detta har han inte gjort på flera år, jag flyttade hemifrån för några år sedan. Han är mycket trevligare när man inte bor under samma tak, brukade faktiskt vara rädd för honom när jag bodde hemma och var ett barn.

I vilket fall som så har han ju väldigt extrema föreställningar om hur saker måste vara och är dem inte på det sättet kan han bli aggressiv. Han obsessar mycket på den nivå så att hans vardag inte är hälsosam alls. Var bara det jag ville veta om det räknades in som OCD. Och för att upprepa mig så handlar det inte om att han störde sig på saker. Han kan lägga ned hela dagar på att få saker att vara korrekt, dra ut på uppgifter i flera månader. Som nämnt tidigare fick han hela familjen att arbeta för hand för att dra bort ogräs och mossa på en stor tomt, varje sommar under 4 år - vilket bara är ett exempel

#21: Nej, konstaterade det bara ändå faktiskt, jag tycker han låter som en perfektionist, sådana brukar få lite spatt när saker inte är perfekta :) Fast sneda väggar till och med, det lät hardcore :O

#22: Jaha okej då förstår jag!

När jag tänker efter har han ganska mycket katastrofttänk. Mycket bibeln och Gud som kommer straffa en om man inte beter sig eller gör något på ett visst sätt men jag kopplade alltid det bara till hans religion, vilket det kanske också är. Med huset var det liksom att om det inte var perfekt så skulle mögel förstöra huset, Måste vara isolerat på ett visst sätt, solen skulle torka ut färgen och spräcka fasaden så det måste vara vit färg. Vet inte hur mycket av det stämmer.

Han var inte trevlig att övningsköra med som skrämde livet ur mig och varenda fel jag gjorde så kunde vi ha dött! Jag kunde ha dödat någon! Och jag fick höra om varenda fel flera veckor efteråt.

Nu ska jag inte spåra ur för mycket men aa förlåt, tack för svar!

#23: Jag tycker att det låter som att han aldrig fått någon hjälp att hantera det trauma han gått igenom som barn och ilska har blivit hans standard-reaktion när något inte är som "det borde vara", alltså så som hans föräldrar ville ha det för att inte straffa honom. För att överleva sin barndom så tog han efter deras värderingar och det sitter kvar än.

#24: Ja det låter mycket logiskt :) Han hade en brutal uppväxt med mycket psykisk och fysisk misshandel. Det var rejält med stryk han fick men han säger ju att det bara var normalt på den tiden. Att vara ledsen var väl ännu mindre ok för en man på den tiden så sorgen måste ju ta vägen någonstans, den förvandlades väl till ilska istället. Tycker det är ganska otäckt vissa saker han säger att han varit med om och tycker så synd om honom

Kom att tänka på en sak när jag läser igenom det här om din vän, Tismon. Många saker tycker jag låter mer som att han har någon form av post-traumatik pågående, kanske PTSD eller bara ångest. OCD låter det inte som, utifrån vad de som säger att de har det säger sig uppleva. Kanske är mer att han har vissa rutiner, lite så tror jag det är med mig, jag har rutiner jag helst inte frångår, sedan kanske det inte rör sig om OCD, men det är alltid bra att veta mer om tillstånden i sig så att säga. Psykologi är intressant! :)

Jag är nu ingen utbildad psykolog så kan inte säga något säkert, mest gissa.