Att tänka på detta ger mig jättemycket ångest hahahaha hjälp 😅😓😭

Måste man låta säker när man uttalar sig?
Måste man alltid ha rätt?
Jag tror att du dömer dig själv hårdare än vad andra gör.
Hur ser du på andra som säger sånt som är fel?

Det är inte fel att i en diskussion inleda med; Jag är inte säker men det känns som om….
Eller; Från min synvinkel verkar det som….
Om det inte gäller rena fakta så finns inget rätt eller fel, det är åsikter och vi har åsiktsfrihet i det här landet.
Att låta ödmjuk och lyssnande i en diskussion är inte fel.

#2: Tack för svar!!

Jadu.. svår fråga. Jag försöker förstå dem. Men jag är rädd att det blir fel eller att jag ibland uttalar mig på ett sätt som kan missförstås eller tas illa vid. Jag är rädd att jag åsikter som är kränkande eller som är rentav dumma. Hatar verkligen "biases", hatar att man ibland fastnar i sitt egna huvud. Särskilt lätt att fastna är det när man är deprimerad och sen spinner tankarna bara på och så är man övertygad om en osanning.

Det känns ibland som jag inte har rätten att uttala mig eller rätten att finnas. Jag gillar inte att se mig som bra, för alla andra är också bra. Hoppas detta makes sence mår så dåligt just nu

jag känns bara så fel. Tänk så vill folk inte höra min åsikt

Du kan ju ha fel oavsett åsikt. Du kan såra någon trots att det inte är din avsikt och det kan du inte kontrollera. Det du kan kontrollera är hur du agerar med det. Var ödmjuk för att du kan ha fel, och upptäcker du att du har fel, var inte rädd att erkänna det. Sårar du någon oavsiktligt, be om ursäkt och gör bättre nästa gång.

Det låter nog enklare än vad det är men du kan ju inte begränsa dig själv totalt heller innan något ens har hänt, det blir på bekostnad av dig och alla är lika värda; du också.

Eller, kan man ha fel med en åsikt? Det är ju en åsikt, inte objektiv fakta, så vet inte om det finns objektivt rätt och fel då. Känns det rätt för dig?
(Blev lite filosofisk nu haha)

#4: Lite det som skrämmer mig. Vet heller inte riktigt vem som kan peta på mig när jag är för djupt i någon håla. Ibland ser man ju inte själv riktigt vad som händer. T ex förr var jag så otroligt deprimerad att jag började uttala mig om att ingen älskar mig, ingen bryr sig om mig, det sårade många nära och kära när jag sa så :(

En åsikt kan ju vara fel för någon annan. T ex åsikten att ingen älskar mig?

#6: känslan är inte mindre verklig bara för att det inte överensstämmer med verkligheten som sådan.

#7: Nä men den var inte sann och då sårade jag andra som aldrig var min avsikt. Ibland är man själv så djupt fast i sitt egna huvud att man inte kan inse innebörden av vad man säger eller gör. När man är för starkt påverkad av en känsla eller en värdering så att man blir blind för andra. Detta skrämmer mig :/

#8: förstår.
när jag 15 så sade jag en väldigt taskig sak till min mamma som jag egentligen inte menade, bara för att jag upplevde det som att hon prioriterade/favoriserade lillbrorsan. Vilket f.ö inte var sant.
Det blir fel ibland. helt enkelt.
Jag tror att det enda man kan göra vid sådana situationer, är att rannsaka sig själv, lära av det, och be om ursäkt om det är något man känner behöver bli sagt.

Du känner dig oälskad, och jag förstår att om du säger det till de som verkligen bryr sig då blir de sårade.
De kanske också drar sig undan, de tänker att vad de än gör och säger så räcker det inte för dig. På så sätt upplevs du som en energitjuv.
Det stora problemet är att du inte älskar dig själv. Vad skall du göra åt det? Hur skall du förklara för dg själv att du duger som du är? Hur skall du ta dig själv i upptuktelse och säga - sluta var så taskig mot mig själv.
Jag tycker att ett bra sätt att få syn på hur man egentligen tänker och hur man vill tänka är att skriva.
Skriv om en situation när du kände dig fel. Du ser kanske då att du kan tolka allt på ett annat sätt.
I det här landet har vi sedan generationer blivit uppfostrade (både av föräldrar och andra) enligt jantelagen och det sitter djupt i oss.
Försök kasta det oket av dig.
Du kanske har svårt med sociala koder? Har du fått någon utredning och diagnos? Man kan lära sig sånt även om man inte till fullo förstår dem. Det går att träna sig att fungera bättre med andra. Kanske i gruppterapi, då får du ett omedelbart kvitto på det du säger och gör.

#10: bra råd.
brukade själv skriva ner mina tankar och det gav mig chans att se på saker och ting med nya ögon.

#8 Jaha, du menar så. Allt du tänker är inte sant, kanske inte ens det mesta och i synnerhet inte under en depression. Det är en sjukdom, så du kan inte helt hållas ansvarig för vad du säger och gör då. Dina närstående, visste de att du var deprimerad? Om man vet så kan det ge mer förståelse, tänker jag. Förhoppningsvis.

Det är fortfarande mycket stigma med psykisk ohälsa. Det pratas mer om det och det är bra, men gemene man har kanske fortfarande tron på att "ut och ta en rask promenad så mår du bättre" att sånt hjälper. Inklusive en själv och så mår man ännu sämre för att man inte klarar av det.

Så mitt råd är väl, var snäll mot dig själv. Om du var deprimerad när du sa det här du inte menade så ge dig själv lite "slack". Du var deprimerad, då kan man inte riktigt rå för det.
Människor vill gärna tro att vi har mer kontroll över våra sinnen än vi har. Eller, snarare det har vi på sätt och vis men det funkar inte på det sättet vi vill att det ska funka.
Så ser jag på det i alla fall 🙂

#10: Hmm väldigt bra poäng, tack så mycket för hjälpsamma tips!

Jag tror att jag känner mig väldigt sviken av väldigt många. Förr i tiden var det lärare - både lärare som var en del av mobbningen men också lärare som inte agerade på rätt sätt. Familjen hemna. De andra eleverna i skoöan som mobbade. Folk som behandlat mig illa, jag stöter på dem väldigt ofta. Jag vet inte varför jag har en sådan otur, varför blev jag behandlad så. Man börjar försöka hitta mönster, om så många ogillar mig - då måste det vara fel på mig. Det var så jag resonerade och tendenserna sitter fortfarande kvar. När det inte finns någon annan anledning så måste ju felet ligga hos en själv och sen matas det narrativet med händelser som inte ens har med saken att göra - man börjar läsa in så mycket osanningar för att smärtan ligger kvar.

Hur kommer man bort från det tänket? Jag vet inte. Objektivt vet jag att jag har inte gjort något för att förtjäna detta och jag försöker verkligen hålla kvar i det sättet och skapa en ilska som för en gång skull inte är riktad mot mig själv. Problemet uppstår när det bara fortsätter och ilskan aldrig får göra sig hörd. På senare tid känner jag mig sviken av vänner och av systemet. Vänner som lovade att vi skulle hitta på saker men sedan hade fester och annat utan att bjuda in mig, utan att ens nämna det till mig - man såg bara bilderna på facebook dagen efter. Känner sviken av psykiatrin som säger att jag inte behöver mer hjälp. De vill inte ens tänka tanken på en autism diagnos för jag ger dem inga autism vibbar. ADD och depression är det enda som jag är diagnoserad med och utredningen skedde inte förrän jag försökt ta mitt egna liv. Det behövde gå så långt tills jag fick hjälp. Nu är det så igen, flera år som jag bara väntar och får höra att jag fungerar jättebra, jag borde ju klara det. Varje dag tar jag mig i kragen och försöker så hårt men ingen ser kampen inombords trots att jag försöker förklara det. Eftersom jag verkar så funktionell borde jag vara bra nu. Var ska ilskan ta vägen när även psykiatrin säger att jag är orimlig? det går tyvärr ut på mig själv :(

#12: Tack :) Det gör mig glad att höra att det är ok. Alltså inget ursäktar ett svinigt beteende men man kan ju inte för en sjukdom. Människor vet att jag är deprimerad men jag tror inte förståelsen finns där. Förhoppningsvis ökar bara förståelsen för psykisk ohälsa i framtiden

Aaaargh! Allt försvann och jag har svårt att skriva på platta, men ungefär såhär…..
Ta tjuren vid hornen, prata med den du tror att du sårat. Fråga om det är så och förklara hur du menade.
Gå inte till angrepp eller bli sur när du upplever att någon sårat dig. Säg istället - När du säger sådär uppfattar min hjärna det som……

Hjärnan är väldigt plastisk och kan förändras även långt upp i vuxen ålder. Mobbing och självhat har förändrat din hjärna, men den goda nyheten är att du kan förändra den igen.

#15: Ouff, vad jobbig. Hatar när det händer! :(

Det exemplet med att jag sa att ingen älskade mig var flera år sedan så det känns lite väl sent att ta upp nu. Men kom ihåg att de blev väldigt sårade på den tiden i alla fall och jag vill inte begå ett sådant misstag igen. Får ha det i åtanke det du säger - prata och fråga om jag misstänker att jag sårat någon. Måste bara komma över ångesten vilket är nog det stora problemet. Man skäms och har svårt att kontakt anågon och tänker så illa om sig själv.

För min del vill jag inte mina kompisar ska bjuda in mig för att jag blir ledsen om de inte gör det. Jag ville att de skulle ha med mig för att de tyckte att det är roligt att jag var med. Därför ville jag aldrig prata om de och valde istället att isolera mig. Blev särskilt sårad eftersom jag upplever att jag varit väldigt på dem och sagt att jag gärna hittar på saker - vilket var något jag tyckte var svårt. Kändes verkligen inte välkommet. Hur hade du gjort? Du vill väl heller inte att dina nära enbart umgås med dig för att de inte vill såra dig, du vill väl att de ska tycka om ditt sällskap och tycka du är en rolig person att umgås med?

Tack det ger mig lite hopp :) Har ju lite KBT med mig men det är väldigt svårt att applicera det när man känner sig så sviken av systemet. Finns väl inget annat att göra än att försöka i alla fall :)

Vill också bara tacka alla för era svar, min ångest har lagt sig lite. Tack så hemskt mycket! :)

#17: skönt att det är lite bättre nu. :) 🌻

#18: Tack 🌷 Bara skönt att ventilera lite och få höra nytt inputt då och då, det uppskattas!