Du beskriver det senaste åren i mitt liv, bortsätt från att mitt ”vuxenliv” knappt börjat. Jag har fortfarande fullt upp hela dagarna men inte orken för att klara mycket mer en att komma hem på kvällen och sova.
Det värsta är nog att man knapp får något gjort, framförallt när man lever för att jobba på sina små projekt och intressen. Blir inte bättra av alla deadlines jag har just nu kombinerat med växlande väder som ger mig huvudvärk och smärta i alla leder.

#0. Ja, det känns lika dant här och jag är ju mer än dubbelt så gammal som du.

Antar att en del av det beror på att man vuxet upp och mognat och ser världen och livet på ett annat sätt än när man var ung.
Nu är det så många "måsten" som styr ens värld, så det som man vill göra inte varken orkas eller finns tid för.
Det lilla roliga man har äts upp av alla tråkiga måsten och det känns som om man aldrig gör något för sig själv.
Tar man sig tid eller väljer att göra det roliga, så får man lida senare av alla tråkiga saker som man måste komma i kapp med.
Så känns det för mig i alla fall.

Att umgås med sina gamla kompisar fungerar inte längre för mig, vi har växt ifrån varandra och har inget mer gemensamt längre än våran ålder och det som var.
De har fullt upp med barn, barnbarn, familj och arbete och det är i stort det enda de pratar om när man av någon slump springer på dem någonstans.
Har man då som jag ett ensamt levande liv och är sjuk så är det ju inte mycket vi har att prata om.

#0: Alla känner vi väl så ibland.

Jag är ganska nöjd med mitt liv som det har blivit. Jag har en make som jag har älskat i 30 år, och älskar fortfarande. Vi har 9 barn tillsammans som nu är tonåringar eller vuxna, de bringar mig både glädje och sorger.

Jag påtar på med mina akvarium och terrarium om jag inte jobbar med hundarna. Jag har egentligen allt jag kan önska mig här i livet.

Men trots detta så kan även jag ibland känna att det var bättre förr. Jag tror inte man riktigt kan komma bort från den känslan.

Har du någon du kan prata med ? Psykolog, en släkting eller någon annan i din närhet ?

#3: Så det kommer alltid kännas så? Jag är nöjd ganska ofta över hur långt jag kommit i min självkänsla och självrespekt. Jag känner mig nöjd när jag pysslar med hästarna men ingenting är detsamma. Trots att jag mådde sämre då så hade jag i alla fall vänner och en trygghet. Det får mig väldigt ledsen och olycklig att jag inte längre har det på samma sätt idag :(

Också jobbigt att få höra att när man är 20 så börjar livet! Då har man sina bästa år!

Jag vet inte riktigt hur jag ska ta upp detta och med vem?

#4: Har du någon du känner att du kan prata med? Eller en bra psykolog som lyssnar och försöker förstå? Annars någon som går igenom något liknande, men då finns risken, att man även drar ner varandra när båda har en väldigt dålig dag.

Jag kan tyvärr inte ge några råd, då jag inte umgås med människor annat en online.

#5: En vän till mig har lite liknande. Inte riktigt detta men hon upplever också en smygande apati som kommer samt att saker inte är så roliga. Hur hon känner kring gymnasiet vet jag inte riktigt

Kan ta upp det med samtalskontakten jag har men träffar ingen psykolog

Känner igen det från den åldern. Eller kanske ännu mer typ dom fem första åren efter gymnasiet. Jag fick bra jobb på webbutvecklare nästan direkt efter skolan, alla jag jobbade med var äldre än jag, jag flyttade från Norrtälje till Stockholm.

Dom jag umgåtts med hela skoltiden var mestadels kvar i Norrtälje och levde mer eller mindre samma liv som när vi gick i skolan.

Det var klart konstigt när det blev allt mer tydligt att det blev svårt att umgås med dom man hängt med så många år.

Lyckligtvis kom det andra sammanhang. Blev nog extra speciellt när man var med att starta en helt ny bransch i princip. Det här var 1997, så det var precis när hela IT-boomen startade och vi var pionjärerna.

Jag har ingen aning om hur det varit om jobbet hade varit ett opassionerat 9-17-jobb.

#4: För mig känns det så. Så jag tror att det kanske kan kännas så för dig med.

Jag har en kompis som har det jättesvårt just nu. Hon har fått 3 svåra diagnoser under senaste året. Alfa1, Bindvävssjukdom och cancerogena förändringar i munhålan. Hon har varit hos ett otal psykologer, läkare, beteendeterapeuter etc. Det har inte hjälp henne ett dyft med hennes psykiska mående.

Hon blev rekommenderat av en gemensam bekant till oss att se om hon kunde få kontakt med en diakonissa. Hon trodde inte en sekund på att det skulle hjälpa, men hon var desperat så hon gjorde det.
Hennes reaktion var mycket oväntat, även för mig som inte heller trodde riktigt på att en diakonissa kunde göra så mycket till eller från.

Hon sa att det var det bästa hon hade gjort när hon fick kontakt med diakonissan. Hon går dit en gång i veckan, och hon blir hjälpt jättemycket av det. Så det kanske är något du skulle kunna prova ?

#0:

Jag tror andlighet skulle hjälpa. Exempelvis en riktigt bra, daglig meditation. Men det är ju bara mitt personliga svar på det mesta😊