Ja, det är jobbigt med åldersfixering.
I och med att vi alla mognar olika, så hamnar man också på olika nivåer i livet med det man vill göra.
Några vet ju redan i ung ålder vad de vill jobba med medan andra inte vet det förrän de kommer upp i 35 års åldern osv.
Antar att alla frågor och påståenden om åldrar är väl för att folk vill att alla är lika dana och för att de skall passa in i mängden.

Jag fyllde nyligen 35. Jag är singel (skild) sen ett par år och planerar att inom kort gå en utbildning för att göra ett karriärsbyte igen. Jag tycker mitt liv bara har blivit bättre, roligare och härligare sen jag passerade det där magiska 30-strecket, jag har nog aldrig haft sån livsglädje som jag har nu. 🥰

Jag har som sagt ingen familj, jag har inte hittat det boende eller den plats där jag vill slå rot, jag har ingen (gymnasie)utbildning, jag har inte klättrat på karriärstegen.
På pappret kanske jag inte direkt "åstadkommit något" men jag ser livet som ett maraton och inte ett sprintlopp. Jag lever inte för att prestera inför andra.

Varför samhället är så åldersfixerat finns det nog många anledningar till, ingen av dem vettig vad jag kan komma på. Bara för att andra stirrar sig blinda på siffrorna så behöver man själv inte göra det. Ett uttryck jag gillar är:
“If you have one foot in the past and one foot in the future, you're pissing on the present.” 😏

Jag hade min första och enda "ålderskris" när jag fyllde 30. Då var jag ändå gift och hade en son på 8 år.
Det kändes som att ungdomen definitivt var över och att resten bara skulle vara år att bekymra sig. Bekymra sig för jobb, barn, hem, ekonomi osv.

Nu blev mitt liv bra. Inte som jag tänkt när det gäller hälsa men allt annat är superbra.

Jag är 60 men minns fortfarande hur jobbigt det var i 30-års åldern.

Livet blir lättare att leva ju äldre man blir upplever jag.

Tack så mycket för era svar 💙 Fick mig faktiskt att må bättre!

#1: Hur var det för dig? Var di en av de som tidigt visste vad du ville eller tog det ett tag för dig?

#2: Så skönt att du bara kan släppa det och fullständigt skita i allas förväntningar av dig!

Oj! Blir livet verkligen så mycket bättre? Vad har bidragit till din ökade livsglädje, trots att du inte har familj, gymnasieutbildning eller "slagit rot"? (om du vill berätta förstås! 🙂)

#3: Det har jag inte hört innan! Bara folk som säger hur "allt var bättre förr" men det verkar inte ha varit så för dig 😊

För min del känns det redan som att jag bara bekymrar mig om sådana vuxensaker 😐 Alla ökade priser och hur man ska ha råd med något, om man måste flytta för att man inte har råd att bo kvar, om jag kommer ha råd att fortfarande ha bil osv. Det gör mig i alla fall glad att veta att livet blev bra för dig 🙂

#4: Mitt liv har iaf bara blivit bättre med åren men så hade jag en väldigt trasig uppväxt också. När jag var liten, eller ja, som ungdom också, hade jag fruktansvärt mycket ångest och var rädd för allt. Då menar jag verkligen allt. 😖

Med åren har jag gått igenom en hel del kriser och motgångar, allt ifrån psykisk ohälsa, mobbning, psykisk misshandel, dödsfall i nära familjen, dåliga relationer, brutit kontakten med familjen, gått in i väggen etc. och… här är jag. 😊
Det jag på förhand var övertygad om att "När, eller om, det där händer så kommer det ta knäcken på mig. Jag kommer gå sönder och aldrig kunna repa mig igen." men jag tog mig igenom det. Det var absolut inte lätt men jag klarade av det och har lärt mig hur jag vill tackla en liknande situation annorlunda om eller när det händer igen.
För mig har det varit så nyttigt med just livserfarenhet, både det bra och det dåliga.

Sen är jag också transperson, har vetat det sen jag var 15år men tog inte tag i min könsidentitetsutredning förrns jag var 30år. Nu när jag känner mig rätt klar med min transition känner jag mig också så mycket mer bekväm, tillfreds och bara "hemma" i min egen kropp vilket såklart dragit upp livskvalitén rejält.

Jag har aldrig varit en i mängden och har med åren accepterat och börjat uppskatta den sidan av mig själv istället för att avsky den. Bara det gjorde stor skillnad för mitt mående. Många tycker jag är konstig, men än sen då? 😁

Summa summarum för min del är väl just livserfarenhet. Jag har insett hur pass stryktålig jag faktiskt är och att jag kan ta mig igenom även riktigt tunga kriser på egen hand vilket gör det mycket enklare att tackla de mer "vardagliga" orosmolnen.
Jag stressar inte över att passa in i normen för det kommer jag aldrig att göra ändå.

Jisses, vad jag babblar. 🤐😆

Edit. Nu när jag redan skrivit en halv roman klämmer jag in ett stycke till. 😅
Ang. utbildning och arbete så har jag jobbat inom vilt skilda områden men har man spretiga intressen så har man. Jag tror att jag har hittat ett yrke, eller iaf ett område, som väver ihop flera av mina intressen och passioner och jag ser fram emot att se vart detta kan leda mig i arbetslivet. Karriärsklättrande har aldrig varit viktigt för mig utan jag vill jobba med något jag brinner för.

#4. Jag är över 60 år nu och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag "blir stor".
Hamnade på en fabrik där jag ådrog mig arbetsskador i nacken, axeln och ryggen.
Blev tidigt sjukskriven långa perioder och senare förtidspensionär.
Arbetsförmedlingen och de andra ställena kunde aldrig hjälpa mig eftersom jag inte hade några svar på deras frågor om framtiden. Studerade på folkhögskola och Komvux men det hjälpte inte det heller.

Numera är det den riktiga pensionen som hägrar i framtiden, vet inte vad jag tycker om det heller.

Jag blir 35 i höst, och måste säga att de värsta åren för mig angående åldernoja var vid just 25-26. Jag kände att jag inte hade gjort något eller lyckats med mitt liv (outbildad, sjukskriven osv) och tänkte att innan 30 måste man ju ha gjort allt. När jag blev äldre insåg jag att det egentligen bara var mina egna krav och önskemål. Omgivningen sket fullständigt i vilket. På nåt sätt tror man ofta att omgivningen har alla ögon på dig och bryr sig så jäkla mycket om dig, men om du tänker efter så är omgivningen ofta otroligt självisk och har bara ögon för sitt eget. Varför tror man liksom att man är så speciell att alla skulle bry sig om en när de har egna liv att bry om och isna egna problem som tar upp deras tid?

Jag kan också erkänna att första gången jag nånsin blivit bjuden på drink ute var förra helgen. Kände mig som typ 15 och det var mest jobbigt, inte så kul som jag alltid trott.

#0: Du är inte värdelös. Du skall inte känna att du inte har gjort något i livet, man behöver inte vara under 30 för att kunna åstadkomma något.

Lite av min historia:

Jag blev med barn när jag var 16 år gammal, sonen föddes när jag var 17.Jag fick avbryta alla mina studier (pluggade till USK). När han var stor nog att lämnas hos barnvakt/dagmamma så hade jag lite ströjobb som vårdbiträde inom hemtjänsten och äldreboenden. Min dröm var fortfarande att få jobba på ett sjukhus. Men jag hade fullt sjå med småbarn och hushållet. Maken jobbade heltid plus lite till eftersom jag då var arbetslös.

När jag fyllde 40 började jag lite som dig att fundera på vad har jag gjort med mitt liv egentligen, annat än att ha hunnit gifta mig och få 9 barn …ingenting. Ingen utbildning inget jobb.

Det blev lite fan anamma över mig. Jag gav mig den på att jag skall slutföra min utbildning. Yngsta barnet var då 4 år gammal, och de äldsta var mellan 18-25, så de tog hand om sina småsyskon när jag var i skolan och maken jobbade. Jag läste in hela min utbildning på 2 terminer 12 januari-18 December. Det var tufft det skall jag inte förneka, men det gick.
Jag fick jobb på sjukhuset direkt, på en äldrevårdsavdelning och jag har bara "klättrat" uppåt efter det :)

Nu har jag precis fyllt 50. Jag jobbar på sjukhuset som USK, med specialkompetens mot både IVA vård, Covidvård och Kardiologi. Min placering är på kardiologen, men jag blir inkallad om det behövs på IVA eller inom Covidavdelningarna.
Så även mitt liv har blivit bättre med åren 🙂

Jag tycker livet blev bara ännu bättre efter 40 det var då livet började jag började skita fullständigt i att tänka på hur andra uppfattar mig jag klär mig som jag vill och vill jag gå ut med håriga ben så gör jag det livet är för kort för att störa sig på hur andra människor tycker det ska vara. Sedan nu vid 50 är det ännu bättre jag gör som jag vill fortfarande, skit i gamla jobbet jag tog tjänstledigt för att testa nått jag aldrig gjort förut = studier till tandsköterska jag har aldrig jobbat inom ett vårdyrke. Man måste våga leva, så att bara göra som man alltid gjort passar inte mig. Jag har kollegor som jobbat 20-30år på samma jobb och faktiskt inte trivs men vågar inte göra nått annat det kallar inte jag för att leva. Min man började plugga teologi på deltid ungefär samtidigt som jag började plugga.

#9: Samma här.

Jag har nu nyss fyllt 50. Jag trivs visserligen med mitt jobb och mina kollegor, men jag har börjat fundera kring att ta tjänsteledigt och göra något annat. Jag vill gärna plugga, vill gärna ha ett administrativt jobb. 😉

Som jag själv uppfattar åldersfixeringen… upp till 20 år så önskar man att man är ÄLDRE än vad man i verkligheten är.

Men, sedan händer något med kroppen, både hos man och kvinna, i vart fall rent fysiskt medicinskt. Ska man hårddra det hela så går kroppen sakta sakta mot det totala förfallet. Och ju äldre man blir så har man kortare och kortare tid till döden och har istället livet bakom sig.

Det bästa är nog att acceptera läget och ta dagen för vad den är. En dag i sänder.