Låter som depression? 😕

#1: Aa det har jag. Men att det ska vara så svårt att resa upp sig och dricka vatten. Hur komner man över allt det där? :( För KBT säger att man kan tänka annorlunda och när jag tänker annorlunda och övertygar min hjärna så är det som att känslorna inte blir övertygade :(

#2 KBT säger också att om man ändrar beteende så kommer tankarna och känslorna ändras. (Den där triangeln känner du väl igen om du känner till KBT). Det är svårt, men kanske är så att du ska börja i en annan ände än att tänka annorlunda? Gör annorlunda först, låt tankar och känslor komma efterhand. Att ändra känslorna är det svåraste, men att ändra agerande är oftast lättast. Om man nu kan benämna nåt som lättast, det är ju skitsvårt.

#2:

Ok, jag har också depression. Äter "stämningshöjande" mediciner som om jag minns rätt höjer serotonin-nivån i hjärnan… Kanske du vet. Men inte endast mediciner kan höja serotoninet, även viss meditation gör samma sak.

Sen är det nog på ett sätt fel ände att börja med tankarna (vill inte förvirra dig) men vi är varken våra tankar, eller känslor.
Det finns något djupare än detta, där depression o dylikt inte ens existerar.

Skrev också ett inlägg med mina tankar om detta i somras… Skadar inte att bifoga det här.

Jag hörde en förklaring för länge sedan att man kan se känslor som energi i rörelse, e-motion (engelskans "energy in motion"). Vet dock inte om ordet är uppbyggt så bokstavligen.

Men jag märker på mig själv på sistone att känslor som fastnat i mig länge förut, nu döljer mitt varande så att säga under ganska kort tid, för att sedan lösas upp igen. Som att känslan vill berätta något för mig, och när jag har märkt det kan den försvinna igen för att den gjorde vad den skulle göra.

Om man till exempel tänker på depression (som samma person förklarade som de-pressed, engelskan ord för deprimerad, att det finns en viss tryck i en själv då antar jag), kan man se att det verkar vara gamla känslor (energiformer) hos en som vill röra på dig och sedan lösas upp.

Vad är det då som blockerar och därför fängslar dessa känslor i oss? Jag tror att det kan variera från person till person. För mig verkar det som att jag hade (och förmodligen har till viss del) stora blockeringar i nacken.(när inlägget skrevs då)

Kanske har vissa människor ett halsområde som är ganska oblockerat (och därför lätt kan uttrycka sig i ord till andra), men kanske är de blockerade i magområdet, eller hjärtområdet som gör att de främst talar mentala, ytliga tankar…

Så jag tror att många av våra psykiska och till och med kroppsliga hälsoproblem skulle kunna lösas genom att vara mer medveten om vad som blockerar olika områden i vår kropp, på så sätt. Och sedan se hur man löser upp dessa blockeringar, så att energin kan flöda fritt igen.

I all hast blev det lite stavfel när jag översatte min egen text i #4. Så här är originalet: Länk

När jag hade det svårt i livet så fick jag boendestöd eller mobila teamet som det kallas. Började med mat en dag och städ en annan. Nu har jag haft det i sex år ungefär. Jag mår mycket bättre nu men det är en stor hjälp fortfarande.

Har du någon sambo eller vän som kan hjälpa till? Någon som kan ringa och stötta dig eller sällskapa när du ska göra något.

Jag kan dra mig för att göras saker för att jag tror att det tar mer tid än vad det faktiskt gör.

Det som hjälpte mig var att jag slutade oroa mig över att bli dömd av andra. Allt jag gjorde kände jag att jag blev dömd för och tänkte att alla tänkte illa om mig. Jag började tänka på att ingen annan är medveten om mig konstant, det är bara jag som bryr sig om mig, andra har sitt eget om tycker inte andra är intressanta utan anledning.
Sen började jag känna att om någon dömer mig, varför ska jag bry mig om det? Om någon tycker jag är ful, ändrar det något i mitt liv och är värt att oroas över?

Till slut kunde jag vara bland folk utan konstanta oron och kände hur fri jag var. Idag roas jag om människor är sura och bittra och ogillande. Det är inte personligt. Så jag hälsar alltid överdrivet glatt när vi möts. En granne han känner tvång att hälsa tillbaka, och ser ut som han aldrig lett i sitt liv. Han brukar passa på att klaga över något på gatan. Han försöker gå förbi utan att hälsa men det har blivit en grej nu.

När jag lyckades bli av med pressen om att jag behövde gillas av alla kunde jag göra saker och var inte rädd om jag inte lyckades direkt, prestationspressen försvann med alla dömande kritiska spöken och går det inte direkt, så provar man igen och lyckas till slut. När ingen dömer och man lyckas en gång, blir nästa gång lättare osv.

Mindre allvar och krav på oss själv kan få oss att slappna av rund djuren, och istället för att vara ute efter att vara bestämd, sätt dig på ryggen och låt hästen välja. Bara slappa. Börja busa, och ha kul utan krav. Vänt på din hunds hoppande och se humorn i att du försökt leda med känslor överallt och känt misslyckande när hunden inte kan tolka det. Han har försökt, och inte klurat ut det, men försöker igen ändå. Han tänker inte att du är dålig. Börja leka, istället för träna och få in känslan att träning ska göras kul och hunden aldrig blivit besviken. Gör msn det till en lek blir misstag inte katastrofer och djuren får ut mycket mer om matte är glad än om hon slår på sig själv när hon har onödiga krav .

Lyssnar inte hästen så släpp träningen det passet. Det ni var inte i rätt mode just då så kanske nästa eller nästa gång plötsligt går och du känner hur lätt det är, som att cykla.

Du måste inte vara perfekt. Du är inte dålig för att du kräver onödiga saker av dig själv. Du är bra ägare även om du bara leker med din hund.träning ska inte vara ett måste utan kul när man testar så det inte blir en grej när hösten eller hunden inte lyssnar eller förstår. Det är bara att prova igen. Skratta åt era komiska pass som inte ser ut som tänkt för ingen lider av det. Ni kommer rätt helt plötsligt.

Släpp kraven.

#7: har gett dig ett väldigt bra svar.
Man är ofta själv den strängaste domaren, och det största hindret för att komma vidare.
Hjärnan kan spela oss spratt och styra över mycket. MEN, det positiva är att hjärnan inte är statisk, vi kan programmera om den, men vi måste göra det själva och det kan ta tid.
Vi kan lära oss att tänka och känna annorlunda, vi kan kanske inte få den exakt dit vi vill men vi kan få det bättre.
Jag har förändrat mycket av mitt tänk genom att läsa litteratur. Genom att ta del av andra människors tankar har jag fått mig själv på andra tankar.
Det har också inspirerat mig att läsa böcker om hjärnan, eller läsa mycket intressanta artiklar här på hjärnan iFokus.

Som #7 skriver; du har för höga krav på dig själv. Du tittar bara på målet längst upp i trappan och oj, så tungt det känns att gå ända dit upp. Du måste sänka blicken och kraven. Ta livet ett steg i taget, jämför dig inte med någon annan utan bara med dig själv.
För en del kan det hjälpa att skriva scheman för varje dag. Ruta in dagen i tider och gör ett schema. Även för sådant självklart som att gå upp, bädda, äta, handla, borsta tänderna etc. Följ det, och om du missar något, gör det inte senare utan gå på nästa punkt. Att sätta en timer kan vara ett bra sätt att dela in dagen i kortare bitar som är lättare att ta sig igenom.

Och din hund skall du nog inte träna dressyr med just nu, du har fullt upp med att "dressera" dig själv och din vardag.
Jättebra sagt om att låta djuren styra lite mer, djur har som du märket ett sjätte sinne för hur vi mår, och om du låter dem styra lite kanske det kan öppna upp något hos dig. Ta bara emot det de ger dig.

Jag tror inte att du är svag mentalt, du har bara en blockering som inte låter dig komma åt din kärna, du verkar så medveten om att det finns ett annat liv för dig.
Det kan vara en hård nöt att knäcka, men med envis bearbetning och finurliga sätt att lura det som blockerar din hjärna kan du säkert komma åt det som är ditt liv, ditt innersta.

Det hjälper kanske inte att veta men du är definitivt inte ensam! Och vi är många som är extremt duktiga på att verka "normala, glada och välfungerande" när folk ser men är totalt kaos och kaputt innanför masken. (Jag menar givetvis inte att du är kaputt men du förstår nog hur jag menar.)

Apropå djuren så kan du inte fejka. Det blir snarare motsatt effekt och leder till fler konflikter. Men jag säger som de andra - träna inte just nu! Var bara en matte som inte gör så mycket. Det kanske blir lite bakvänt men tänk som man gör med en unghund när den ballar ur: back to basics. Det är iofs du som behöver det men det spelar väl ingen roll?
Att uppföra sig någorlunda hyfsat i vardagen för hunden med bara det mest basala, har han problem med något så försök ta itu med det sen.
Strunta i att träna något vettigt, släng ut en näve gotta på gräsmattan och låt honom leta. Bästa latmansaktiveringen som finns, mina hundar klarade sig med det ett bra tag när jag mådde dåligt. Det man dock måste göra är förstås att gå ut, men det är lite lättare att motivera sig att sätta koppel på hunden och gå ut genom dörren än att hämta det där vattenglaset.

Samma sak med hästen, lägg ner kraven! Pallar du inte att rida dressyr/göra ett vettigt träningspass? Skippa det. Pallar du inte att ta en ordentlig ridtur? Vet du, man kan faktiskt skippa den med. Jag kan få någon "mental låsning" och få för mig att det är alldeles, alldeles för jobbigt att sadla, rida och sadla av så då tar vi en promenad istället.
Ett tag så orkade jag bara vara i stallet, mocka och sköta sysslorna och se till att hästen var ok.
Försök att lirka dig förbi svårigheter, hästarna passar ju på att få bestämma men hitta minsta möjliga kravnivå för dig själv.
Kanske kan någon avlasta dig ett tag? Annars är det ett väldigt bra "måste", om man hittar motivationen så har man fått röra på sig, frisk luft och lite hästkärlek - det är bra medicin.💛