Fy sjutton så hemskt. 😢

redigering: valt att redigera kommentaren för att man tidigare nämnde saker om en släkting, och vill inte att det ska stå här

Ja, det där känner jag igen. Det går fort när det börjat att gå nerför.

Äldsat dotern råkade ut för det.Hon mådde fruktansvärt dåligt åsykiskt, så allt förföll för henne hemma. Vi tog hem henne hit och tog itu med hennes lägenhet. Ena sonen och hans sambo hjälpte till med städningen, och pojkarna (hennes bröder) hjälpte också till. Hennes lägenhet är jättefräsch nu, hon har kvar den men hon bor fortfarande hemma hos oss.

Tanken är väl att hon skall flytta tillbaka, men jag tror inte hon kommer klara av det.

#3: Du är fantastisk med dina barn, vilket otroligt stöd de har! Det hade man väl kunnat önska att alla barn skulle ha, men nu är det ju inte så.
Jag hoppas innerligt att du själv förstår vidden av det du gör för dem - och att de förmår att "ge lite tillbaka" även om sådant inte kan mätas eller värderas. Att de faktiskt finns och är i din närhet är kanske gott nog, så brukar jag ibland tänka när det gäller min egen mamma. Det är inte mycket jag kan ge tillbaks av allt hon har gjort för mig men jag finns här. 💛

#4: Jag får väldigt mycket tillbaka från mina barn, även de som har flyttat hemifrån.

Både maken och jag hade samma stöd när vi växte upp, och jag vill att mina barn skall känna det stödet från oss.
Jag hoppas också att de för det vidare till sina barn 💖

Ja. Det är där jag är. Min lägenhet började falla mig lite ur händerna för kanske 2,5 år sedan. Pga extremt dålig psykisk hälsa. Mamma lovade då att när hon mådde lite bättre så skulle vi tillsammans städa min lägenhet, som vi gjort förut, och jag kände vad skönt.

Sen fick hon sin cancerdiagnos. Och sedan gick hon bort. Och då dog en del av mig också. Jag har inte ens fått någon psykisk hjälp kring hennes bortgång. Alls. Ingen kurator, ingen psykolog, ingenting. Det har gått sedan slutet av maj 2021, och jag har lika ont som då. Jag gråter efter henne på kvällarna, jag skriker ibland efter henne, jag är arg på allt och alla, jag klarar inte att gå ut om jag inte måste, jag duschar/badar kanske var sjätte vecka, och jag mår verkligen bara pissrövhål. Förlåt för språket, men det är verkligen jävligt illa.

Just nu får jag dock hjälp av en person som har egen städfirma, eftersom hen själv varit med om något liknande, och hen anser att jag förtjänar att ha åtminstone ett rent och fint hem. Så där görs det något åt och jag är så vansinnigt tacksam för det.

Men just psykiatrin och vården har helt vänt mig ryggen. Jag fick starkare medicin mot ångest av min läkare som jag alltid kommer vara tacksam för. Men medicin är ju inte något som hjälper en i en sorgeprocess. Jag har inte ens börjat bearbeta eller acceptera att mamma är borta. Jag kommer alltid sakna henne, det vet jag, men att jag står på EXAKT samma ruta som dagen då syster ringde och sa att hon somnat in… Det är inte okej.

Men ja där finns så jääääkla mycket skam. Och dömande. Att man vågar inte be om hjälp. Man vågar inte säga "jag kan inte göra det här själv, jag måste få något slags stöd, jag kan inte själv". Man är så livrädd för att folk ska döma ut en som dålig, värdelös, idiotisk, snuskig, osv. Jag mår inte bra av att veta att "ok nu har jag inte duschat på nästan två månader", för guds skull nej. Men jag vågade under lång tid inte säga nåt till någon. Alls. Utåt så påmålade jag någon slags bild om att saker gick bra, men inåt så bröts jag sönder mer och mer och med det även allt omkring mig.

Till slut fick jag ett stöd där jag vågade säga rakt ut hur illa det var. Jag vågade bjuda med personen hem till mig och visa lägenheten. Jag vågade säga "jag vet inte vad jag ska göra, så här kan jag inte ha det. Jag förtjänar inte det här och inte mina djur heller, men jag vet inte vad jag ska göra. Hjälp mig, snälla."

Och nu får jag äntligen hjälp. Bara som tillägg vill jag säga att mina djur alltid fått motion, lek, kärlek, lådor städade, mat, vatten, och allt det där. Men min lägenhet var kaos, den var fylld med kartong och bråte (inte äckliga saker, men stökiga saker), och jag vågade inte säga nåt till någon för jag var så rädd att istället för att hjälpa skulle jag bli dömd som en elak och äcklig och fruktansvärd människa och mina djur skulle tas ifrån mig och jag skulle bli vräkt och jag skulle förlora allt.

Vändningen har börjat, åtminstone när det gäller min omgivning, och jag är så jäkla nöjd och tacksam över det. Att jag äntligen hittade en person som sa "du kan visa mig en lägenhet fylld med bajs och jag skulle kunna med ärlighet säga att jag sett värre", och då vågade jag visa hur jag levde - och nej, min lägenhet var inte fylld med bajs…

Jag önskar att om vi såg någon som tydligt har smutsiga kläder, inte tvättat håret, som stinker, som har trasiga skor, inte direkt tänkte "men usch, vilken hemsk människa, varför duschar de inte" eller något annat dömande så frågade vi oss men HUR och VARFÖR skulle man hamna där?

Jag är en extremt trasig person, och jag är inte ens i närheten av att påbörja en lagning emotionellt. Men åtminstone omkring mig så har det påbörjats och jag är så sjukt tacksam för det. Jag kommer alltid vara tacksam till den första människan som sa till mig att jag kunde erkänna vad som helst, och skulle aldrig bli dömd för det, för utan dem skulle jag bara sjunka ner mer och mer i djupet.

Om vår planering går som den ska så kommer jag till det nya året ha en jättefin lägenhet, min personliga hygien kommer att se bättre ut, och jag kommer ha rena och fina kläder i mina garderober. Emotionellt har jag lång väg kvar, men det omkring mig är på rätt väg, äntligen, och jag kunde inte vara mer tacksam över det.

Men det är läskigt, även att skriva detta, för jag är fortfarande så sjukt rädd att någon ska anta saker som inte är sant, ska döma mig för saker som inte är mitt fel, och klassa mig som ett snusko och äckelpäckel som borde fara åt pipsvängen. Jag är rädd att folk ska anse att jag inte är värd hjälp, jag är inte värd lycka, jag är inte värd att må bättre, för jag är en så hemsk människa som lät det gå så här långt. Det är jävligt läskigt, men jag är less på att ljuga om det och låtsas som att det inte kan hända även de som menar väl och vill väl.

Och återigen, mina djur får allt de behöver och mår bra. Vi var senast på årlig koll hos vet med allihopa i slutet av oktober och alla mår bra. Jag vill verkligen inte att någon ska tro att jag typ "nä jag orkar inte" och låter kattlådor stå i fem månader utan att jag rensar dem eller nåt. För så är det inte. DE får allt de behöver och ska ha. Men JAG… jag går utan allt, mer eller mindre.

Gud det är jävligt läskigt att ens posta detta, men jag gör det och hoppas på det bästa. Att någon ska känna igen sig och veta att det är okej och man inte är en hemsk och vidrig människa för att man inte orkar duscha tre gånger i veckan eller inte orkar städa varje fredag eller något.

djupt andetag

Så starkt av dig att dela med dig!💖
Du är inte ensam och jag önskar dig all välgång i ditt "nya" hem och att du kan få hjälp med dina inre demoner.

#6 Du är modig.

Jag önskar dig all lycka på vägen.

#6: Du gör det jättebra och du skall ha en stor eloge. Kämpa på, du kommer klara det. Skickar massor med styrkekramar 💖

Tack @Calcifer för ditt starka och modiga inlägg!

Man är livrädd för att släppa in någon i den där…taggtrådsinredda bubblan som man hamnat i och över hur man skall bli bemött. Jag tror att en av de saker jag (och förmodligen även du) har varit mest rädd för är att någon skall tro att man inte sköter sina djur. Det finns dessvärre sådana fall också vilket verkligen är tragiskt men jag kan helt ärligt säga att mina djur aldrig råkat illa ut på grund av min psykiska ohälsa. De har det bättre när jag mår bra givetvis men de får alltid mat, rastning och andra behov tillgodosedda. Det är jag övertygad om gäller dina djur också. 💛

Ett väldigt tänkvärt citat från ditt inlägg:
Jag önskar att om vi såg någon som tydligt har smutsiga kläder, inte tvättat håret, som stinker, som har trasiga skor, inte direkt tänkte "men usch, vilken hemsk människa, varför duschar de inte" eller något annat dömande så frågade vi oss men HUR och VARFÖR skulle man hamna där?

Tack för era snälla kommentarer.

#10 Nä mina djur skulle aldrig få lida pga min psykiska ohälsa. Dessutom om det skulle vara så att det blev så illa att jag t:ex inte orkade ha kvar hunden så eftersom jag "bara" är fodervärd så FINNS det någon som kan ta henne. Så jag skulle aldrig behöva typ leta ny ägare, fundera på om de är bra, prövotid, osv. Det hjälper en hel del att ha i bakhuvudet, att om hon skulle börja lida för att jag mår så fruktansvärt så är det inte direkt som om hon hamnar på gatan utan hon har ett bra och fint hem att återvända till.

Men visst är det läskigt. Jag får alltid panik att folk ska höra om hur dåligt jag mår och anta att det måste betyda att djuren lider eller typ ligger i sin egen avföring och svälter. Skulle aldrig låta det ske naturligtvis, men visst blir man paranoid och rädd att det är vad folk skulle anta. Så man känner sig verkligen tvungen att understryka att nej nej jag mår helvete och lever i ett helvete men mina djur får allt de behöver.

Och ja, men vi är så som samhälle tror jag tyvärr. Vi lär oss att se ner på de som inte följer normens regler med avsmak. Det är som när man ser de som man bara antar är a-lagare nere i parken typ. Man kanske ser dem dricka där för sig själva, och de har smutsiga och trasiga kläder. Man undviker dem och ser åt andra hållet och låtsas som om de inte finns istället för att ens fråga sig om det kan finnas någon anledning till att de hamnat där och om det finns något man kan göra för att hjälpa. Finns säkert många av de man bara avskriver som "fula alkisar" som egentligen är underbara människor men som pga psykisk ohälsa hamnat på en riktigt jobbig och utsatt plats. Men eftersom samhället på det stora hela ignorerar dem och antar att det handlar om snuskiga fyllon så hur ska de kunna hitta rätt igen…

Har själv gjort det när jag var yngre för jag visste inte bättre. Nu inser jag att jag har egentligen bara en jävla massa tur vilket är anledningen till att jag själv inte är en av dem. Men det hade jag bra jäkla gärna kunnat vara.