Gör vad som känns rätt för dig.

Jag sa upp all kontakt med min mor när jag var 16år. Ett av mitt livs bästa beslut.

Nej jag tycker inte ansvaret ligger helt på dig.
Hon har ju också ett ansvar att vilja ha kontakt med sina barn, vilket uppenbarligen saknas.

Livet är för kort för att man skall ha kontakt med människor man inte får tillbaka något av. Det är såklart en sorglig situation från början till slut, men jag tycker inte du skall ha dåligt samvete för att du inte ger något som du aldrig fått.
Man får försöka "tänka bort" vissa människor ur sitt liv.

#2: Jo hon vill ha kontakt (men inte med barnbarnen, bara min bror och mig). Men det är för att kunna utnyttja oss. Hon är jättebra på det.
Men jag får lite dåligt samvete. För nu får brorsan hjälpa henne med allt. Fast det är ju förstås hans problem att han inte kan säga nej.

#4 Men jösses. Vilken farmor/mormor.
Jag hoppas att du och din bror kan kommunicera bra.

#5: Ja vi kan det numer och när vi var barn. Men det var några år vi inte kunde det, pga att han var gift med en riktig skata till tjej.
Jag dög inte åt henne, så jag blev aldrig bjuden hem till dom, t ex på deras barns dop och så.
Jag hade inte tillräckligt fina kläder tyckte hon.
Men sen skilde sig brorsan från henne och träffade en annan kvinna som han numer är gift med. Hon är jättetrevlig. :)

Jag tycker att man ska välja helt själv.
En del är säkra på att de inte vill ha kontakt. En del velar mellan att vilja och inte vilja ha kontakt med föräldrarna i vuxen ålder.

Vad som spelar roll är att du är en vuxen individ som får VÄLJA dina relationer som myndig.
Du är värd att må bra, och då får du ha den typ av kontakt med släkt som du själv vill. Lite, mycket eller inte alls.

Jag skulle aldrig acceptera en människa som inte accepterade mina barn.

Tragisk läsning Mandra och jag känner igen mig med en mamma som hela mitt liv haft beteendestörningar och är nog världens värsta narcissist. Vi har kontakt men ändå inte jag bor nära föräldrarna och enda orsaken att om man nu kan kalla det för kontakt med mamma så är det för pappas skull som alltid vart fantastisk mot mig hela mitt liv så honom vill jag inte svika nu på ålderns sena höst. Han närmar sig 94 och har ett h-vete nu med mamma som är dement.

Har själv kollat upp det här med skyldigheter och vi har inga skyldigheter till våra föräldrar enligt föräldrabalken. Jag är inte biologisk med mina och håller avstånd så mycket jag kan till den där som kallar sig för mamma men hon är inte min mamma och har aldrig vart däremot är pappa min pappa även om det inte är biologiskt men så har han alltid vart snäll mot mig därför vill jag inte svika honom och han behöver mitt stöd i den rådande svåra situationen.

Det är så illa så dör pappa före mamma ser hon inte röken av mig och den dagen vi får in henne på hem då varken hör eller ser hon mig något mer och det här är vården, demenssköterskan samt biståndshandläggare väl insatta i och vet att jag vill inte ha med henne att göra öht och den dagen hon dör den begravningen går jag inte på.

Googlade fram lite och så här skriver lawline om saken så vi har inte någon skyldighet till föräldrarna det är helt upp till oss själva om vi vill finnas där eller inte och jag vill finnas där för pappa men den där andra hen håller jag mig från så gott jag bara kan och den rättigheten har vi enligt lagen så du avgör helt själv Mandra vad du vill och inte vill.

https://lawline.se/answers/har-barn-ansvar-for-sina-foraldrar-nar-de-blir-gamla-eller-sjuka

#8: Himla fint citat ur Lilla Prinsen du har. :)

Ja, hon accepterar dem väl - men bryr sig inte om dem.
Hon träffar mina 2 söner ibland. Om dom är här samtidigt hemma hos mig.

Men min brors söner, han har 3, träffar hon aldrig/bryr hon sig inte om ett dugg.
När de var yngre köpte brorsan julklappar och födelsedagspresenter åt dem och sa att de var ifrån farmor. För hon köpte aldrig något.

Hon har alltid haft bäst kontakt med min äldsta son. Beror på att hon hade en nästan jämngammal son. Jag fick min äldsta son 1970. Jag var bara 17 år då.
Året efter, 1971, födde min mamma sin yngsta son. Han var utvecklingsstörd. Heter numer intellektuell funktionsnedsättning. Han hade Downs syndrom. Han hette Anders. Han dog 2010.

Så dom lekte mkt ihop när de var små. Och jag hjälpte morsan en hel del med Anders. Pga det har hon haft mest kontakt med min äldsta son.

#9: Jag vet att man inte har någon laglig skyldighet.
Det är väl mer en moralisk. Och att samhällets grundläggande värderingar säger att man bör det.
Min bror skulle nog inte klippa kontakten helt med morsan - trots att hon utnyttjar honom som fasen.

Du skall göra det som känns helt rätt för dig, utan att behöva ta hänsyn till hur andra gör eller inte gör.

Gör det som känns bäst för dig och dina barn.