Kan det inte vara så att psykologer ifrågasätter vad vi menar och hur vi menar, så att vi själva ska bli mer medvetna och komma till insikt själva?
Att de verkar som speglar åt oss och enbart noterar svaren vi ger oss själva?
Så har iallafall jag upplevt det och kommit till insikt om mycket om mig själv i psykologsamtal.

#0: Jag upplever samma sak. Tror att beteckningen 'intuitivt' är ett nyckelord här. Av någon anledning har den intuitiva förmågan gått ner betänkligt i samhället.

#2: Ja, jag tycker det är mycket "Hur menar du då?" och "Vad menar du med det"? ofta också från folk som egentligen förstår men låtsas inte förstå, kanske som ett sätt för dem att få vara lite motvalls och ifrågasättande.

När det gäller möten i vården så kan man nog inte bara "fylla i"
Det gäller ju att vara så korrekt som möjligt och visst ät intuition användbart men inte i alla lägen.

Varför ska man dra slutsatser av det någon berättar? Man går väl efter vad dom säger? Ich frågar om det är något man tror itelämnats. Inte dra egna slutsatser.

#5: För mig visar en människa som klarar att dra slutsatser att personen har viss erfarenhet av det man gått igenom och kan tänka självständigt.

Att denne förstår vad man pratar om och kan relatera till det. Sådana människor ger iallafall mig trygghet, då man känner att man inte talar för oförstående öron.

Jag ser det också som ett tecken på intelligens och att man har insikter om hur svårt livet kan vara.

Jag har sedan 25-års-åldern gått hos flera olika psykologer i hopp om att få adekvat hjälp. Vissa har varit bättre och mer förstående än andra, men den sista jag hade var rekommenderad som en av de bästa man kunde ha, men för mig var han verkligen inte rätt person, och det var därför jag beslutade mig för att inte gå i terapi mer.

Han frågade om saker som jag redan hade svarat på flera gånger, och han ifrågasatte mina behov, på ett sätt som gav mig känslan av att han ville försöka hålla mig kvar i ett sämre mående och en känsla av utanförskap.

Han kom sällan med konkreta förslag på hur jag skulle lösa min livssituation.

Jag berättade för honom, under de 4 år jag gick hos honom, precis allt om mitt liv och det jag gått igenom, så han hade gott om verktyg att kunna hjälpa mig om han ville. Ändå ifrågasatte han ofta mig på ett sätt som jag upplevde som närmast provokativt. Han verkade helt enkelt inte ha något intresse av att hjälpa mig till ett bättre liv.

Därför började jag tänka att själv är bäste dräng, och vill man ha något gjort får man göra det själv. Och det var det som visade sig fungera.

Därför ställer jag mig också den naturliga följdfrågan, varför söker sig vissa till yrken där man jobbar med människor, om man inte har ett verkligt intresse av att hjälpa sina patienter?

#6 Ja du, enligt egen erfarenhet (har också gått igenom ett gäng personer att prata med) så är personkemi det absolut viktigaste för att något ska hända i positiv riktning. Inte vad personen har för yrkestitel, inte för att den har funkat för någon annan, utan hur känner du för och med personen. Hur pratar ni? Om du inte känner att det klickar så byt. Lättare sagt än gjort med de köer som är idag men det är inte värt att lägga flera år på nån som du inte känner att du får ut något av.

Tillägg: Tog du upp att du kände så här med personen? Att du vill ha mer konkret hjälp? Terapi/samtal ser jag som ett samarbete, inte att den som man pratar med har alla svaren. Det är en process. Och även om man fyller i "intuitivt" så kan man dra fel slutsatser ändå, och då kan det ju också gå riktigt fel. Kanske personen förstår men vill vara på den säkra sidan?

#7: Jag klagade på att jag tyckte att vi inte kom någonvart och jag ifrågasatte i min upprördhet hans kompetens, något jag bar honom om ursäkt för senare.

Han blev bestört och undrade "varför jag var så arg". Jag sa då att jag kände mig manad att byta behandlare och då var det som att han plötsligt ville göra ett bra jobb igen.

Jag försökte själv i kontakten med honom fundera ut hur jag skulle kunna lösa mina problem, men då ifrågasatte han även det.