Jag har ju ingen metod i sig men en snäll vän som brukar skriva en uppsats om varför det är okej att jag inte alltid gör allt jag måste få gjort. Att jag faktiskt har en diagnos av goda skäl och att jag behöver få vara ”lat” ibland.

Men om jag inte klagad hos honom så förblir jag med dåligt samvete och känner mig som en hemsk människa. För att själv tänka dessa saker funkar absolut inte.

Jag tror att det bästa är att prata om det som inte blivit gjort med någon du kan vara öppen inför och som inte kommer med klämchecka idéer.

Titta över din ”lista” (hatar själv ordet listor) kan det vara så att du just nu förväntar dig mer av dig själv än vad du kan klara av?

Kan någon annan hjälpa dig med det som inte blivit gjort?

Hemska tanke men behöver det verkligen göras?

Om svaret är ja - finns det någon light-variant att applicera?

Också inne på lista här…
Jag skriver en lista, den behöver inte göras på någon speciell tid men samvetet blir myycket bättre när något kan kryssas av.

Röja upp gör jag i små etapper, tar med mig en sak eller två till rätt rum/ställe.

Sedan kan man titta på varför man inte vill/kan/orkar. Jag åt Fluoxetin det mesta av de senaste 15 åren. Det visade sig när jag slutade med dem nyligen att de får mig att vilja göra just - ingenting.

Som föreslogs så kan man gärna be om hjälp med det man inte kan och orkar, typ som att någon kan köra till tippen, återvinning. Små framsteg, mindre dåligt samvete, bättre mående.

#1: Jag känner verkligen igen mig, kan du låna ut honom? 😉😄

#2: Kruxet är nog att jag alltid mäter mig med andra och vad jag "borde" klara "för det gör ju person X och Y". Att det efter ett helt liv med psykisk ohälsa fortfarande skall vara så svårt att acceptera att jag faktiskt inte har samma ork och förutsättningar för att klara det som "alla andra" verkar klara…

#3: Nackdelen med listor är när man inte gör tillräckligt för att kunna bocka av något. 😄
Men jo, jag brukar försöka ha "minimilistor" som inte innebär massor utan nån liten grej i taget.

#5: Det är just det där att alla verkar klara av allt så galant.

Tror att det oavsett psykisk ohälsa eller inte. är lite till och från vad man visar utåt, vad som syns på ytan och vad som sker bakom ridån.

Det är lätt att tro att alla andra är så himla alerta och duktiga. 😊

Sedan är nivån på duktighet beroende på vad vi orkar.

#4: Absolut. Gäller att dela sådana fynd.

Tänker att man kan få dåligt samvete för precis allt. Men om man bara prioriterar det viktigaste såsom familj, jobb, vänner så gör man väl sitt bästa. Och det får väl räcka så långt det räcker