Jag vill inte påstå att mina föräldrar har favoriserat någon av oss syskon när vi växte upp. Men däremot så är det en del favorisering av barnbarnen. Vilket jag blir lite irriterad över.

De visar det inte gentemot barnen vilket jag dock är tacksam för, men jag märker favoriseringen.

#1: Tror att man bara ska strunta i det och förklara för barnen att alla är olika och att man kan ha både bra och dåliga relationer med släkten.

Har haft föräldrar som bråkat med sina syskon och det spillde över på kusinerna.

I vissa fall beror särbehandling säkert på geografisk närhet men annars är det ju inget man kan tvinga folk till (att behandla folk lika) - men förstår att det känns.

Artikel i ämnet från 2001 - Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-12-13

Yngsta syskonet - pappas favorit - Men mamma gillar det äldsta barnet bäst visar undersökning Det är inget man talar högt om - men mamma och pappa har sina favoriter. Fyra av fem föräldrar föredrar ett barn framför de andra.
En av de få undersökningar som gjorts visar att särbehandling av syskon kan ställa till med stor skada i en familj.

Läs mer här:

https://www.aftonbladet.se/relationer/a/ddnMWo/yngsta-syskonet-pappas-favorit

Haha, åja, mina föräldrar har en klar och tydlig favorit och det är inte jag. Jag hoppas för deras skull att deras lilla guldgosse kommer ta hand om dom när dom blir för gamla för att klara sig själva för om det hamnar i mina händer kommer jag göra samma sak för dom som dom gjorde för mig: absoluta minimum.

#4: Jag förstår dig fullständigt men gamla föräldrar är precis lika hjälplösa som barn.

#0: Oh ja! Min lillasyster var alltid den lilla prinsessan gjord av glas medans jag var bortbytingen som tolererades under samma tak.

Här är lite mer tänkvärt även om artikeln handlar om syskonbråk.

Hon menar att det vi ofta glömmer är att trots att vi vuxit upp som en familj, och trots att syskonen kanske inte har så många år mellan sig, så har vi alla olika relationer till våra föräldrar.

- Det kan hända att ena föräldern har varit sjuk eller arbetslös under en period i min barndom då jag hade behövt mera stöd och mina syskon behövde mindre stöd.

Upplevelsen av barndomen kan alltså te sig olika för olika syskon, och då kan en känsla av att ha blivit orättvist behandlad uppstå.

- Eftersom ordet avund ogärna är något man tar i sin mun, tas saken sedan aldrig till tals och då kan relationen bli infekterad.

Det finns lite tänkvärda ord - även en förälder utvecklas i sitt föräldraskap.

Man skulle önska att det diskuteras inom familjen så att alla kan gå helade ur familjedramat.

Läs mer här:

https://svenska.yle.fi/a/7-1114019

#5: Med den stora skillnaden att föräldrar väljer att skaffa barn och ta på sig ansvaret att uppfostra och ta hand om dom. Eller försumma barnen och behandla dom illa, vilket föräldrarna än känner för. Handlingar har konsekvenser, även långt, långt fram i tiden.

#8: Så är det kan bara hålla med men samtidigt behöver man få frid för det egna måendet och då är det inte alltid via rättvisa.

Vi väljer inte våra föräldrar men vi kan välja vår framtid utan dom med de bra eller dåliga erfarenheter vi fått från våra föräldrar.

#8: Håller helt med. "Som man sår, får man skörda" och allt det där.

Min pappa gick bort pga missbruk (alkohol och tunga droger) när jag var 15år men min morsa är än i livet och börjar närma sig pensionsåldern.
Hur hennes ålderdom blir rör mig inte i ryggen och det är inget jag har dåligt samvete över. Den skatan drev mig nästan i döden och har gett mig men för livet på både in och utsidan. Hon är inte värd min tid eller energi.
Att bryta med henne är ett av mitt livs bästa beslut.

Man kan inte förvänta sig omtanke av den man själv behandlat som skit.

Dåliga familjerelationer suger även om man inte håller kontakten.

Oftast stannar känslorna kvar i kroppen iform av värk.

Ju tidigare man kan göra upp även om det så bara är med sig själv minskar lidandet.

Det är ju skit att det ska vara så men tro inte på några under.

#3: I vår familj var det tvärtom, fast jag tycker inte att mina föräldrar egentligen favoriserade någon av oss. Det var väl mest att vår far hade mer gemensamt med min bror och jag hade mer gemensamt med vår mor. Vi blev rätt lika behandlade, förutom att jag som tjej förväntades hjälpa till med hushållssysslorna och min bror förväntades hjälpa till med byggande och annat som ansågs vara mer "manliga sysslor" då.

Jag avskydde hushållssysslor och hade gärna hjälpt till med att måla och snickra istället. Det hände att jag fick vara med och måla staketet till sommarstugan, men det var nog det enda. Fast min bror och jag hade en väldigt "fri" barndom där vi fick göra i princip vad vi ville inom rimliga gränser. Så mina somrar tillbringades tillsammans med min bror och vår killkompis, och då var det inga "flicklekar" vi ägnade oss åt utan vi var mycket ute på sjön och badade i havet flera gånger om dagen. Byggde hyddor gjorde vi också.

#13: Låter härligt!

#14: Det var det. Har många gånger undrat hur våra föräldrar kunde släppa oss så fria som de gjorde, men de litade på oss. Vi fick dock en del förhållningsregler som vi måste följa (alltid ha flytväst på sjön t.ex.) och det gjorde vi. Tror nog vi var rätt lydiga och väluppfostrade, trots att vi levde "Pippi Långstrump-liv" emellanåt. 😁

#15: Skillnad mot dagens GPS-spårade barn.

#16: Ja verkligen. När jag var barn hade de flesta i området ett kohorn som de blåste i när barnen skulle komma hem och äta. Konstigt nog kände alla igen "sitt" kohorn. 😁

#2: Jo visst spelar geografisk närhet in, men man kan ju åtminstone fråga hur det är med barnbarnen.

Mina småsyskon bor i samma stad som mina föräldrar, i Nord Norge. Jag pratar med min mor regelbundet i telefonen, och hon frågar knappt efter mina barn, utan det är bara de som bor i närheten, hur fantastiska de är, hur de utvecklas och vad de gör. Mina två äldre syskon som inte bor i samma stad, min syster bor i Östersund och min bror bor på Levanger, känner samma sak. Det känns nästan som om våra barn liksom inte finns.