Det behöver inte ligga några olösta barndomstrauman bakom rädsla för fästingar. När jag var barn hörde vi aldrig talas om fästingar på människor trots att vi tillbringade flera sommarveckor på det vilda landet. Mamma plockade dock en del från hunden. Vi hade visserligen oftast stövlar på oss för huggorm fanns det.
Och att kolla efter fästingar nu är bara klokt, inget man skall "terapera" bort.

Där jag gick i simskola simmade både gäddor och huggormar på grunt vatten. Alla fnyste åt min rädsla för gäddorna, för jag hade ju fiskat med morfar, men när simfröken blev biten i benet skrattade de lagom.
Jag lärde mig inte simma den sommaren 😁

Fick aldrig fästingar som barn så jag var inte rädd för dem eller för att jag skulle få dem.

Nu håller jag koll när jag har varit i högt gräs eller där fästingar finns och försöker undvika att få dem, framförallt då jag aldrig hann få nästa dos TBE vaccin.

Här handlar det väl mer om fobier.
Jag har hela livet haft fobi för spindlar.

Jag gör dem inte illa men jag blir stel som en pinne.
Försökte att inte överföra rädslan till sonen när han var liten.

Är inte rädd för fästingar, men jag tycker de är otroligt äckliga. Det kryper i mig när jag plockar dem på hundarna, men rädd blir jag inte. Vilket egentligen är rätt konstigt eftersom det är ett spindeldjur, och jag har en fruktansvärd skräck för spindlar.

Äldsta dottern däremot är livrädd för fästingar. Hittar hon på hundarna så, regelrätt, skriker hon på mig eller sin far.

Jag är rädd för att flyga och har aldrig åkt flygplan därför. Många säger att det är mycket säkrare att åka i flygplan än i bil, när det kommer till olycksfrekvensen. Men vid en bilolycka kan du klara dig iom att du är på fast mark. Störtar ett flygplan finns ingen räddning.

Jag är också rädd för att bli äldre, och därmed fulare. Därför har jag efter 40 försökt gå in för ett föryngringsprojekt (kan väl kallas klassisk 40-årskris) men ändå med ganska gott resultat.

Rädslan kommer av att jag ända sedan tonåren försökte efterlikna och härma äldre människor, då jag såg dem som mer erfarna och kunniga, men även för att de, som jag tyckte då, utstrålade mer personlig pondus och respekt.

När jag fyllde 40 började jag tänka att "Vad fan, jag går ju åt fel håll", och började bli rädd för bilden av mig själv som en "gubbe" med stelnande åsikter och fördomar (så som 40-plussare ofta var när jag själv var i 20-25-års-åldern).

Jag förstår ju att det är en naturlig process, men försöker motarbeta "gubbighet" så länge jag kan.