Att jag gjorde färdigt en uppgift på jobbet innan jag avslutade för dagen.

Det var lockande att skjuta den till morgondagen.

Ja, det är inte lätt att komma på något att vara stolt över, inte varje dag i alla fall.

Kan man vara stolt över att orkat hasa sig upp ur sängen…

#2: Klart man kan!

Idag är jag stolt över att jag har städat! Jag blev inte klar men det är lite bättre i alla fall.

#4: Jag tycker att det alltid är bra när man slänger något. Det innebär att det går lite minus på pinalerna eller att man skapar ordning i kaoset.

#5: Det kanske jag ska börja se så med.

Jag missade ju igår, men jag är stolt över att jag lyckades bromsa ett mini-ångestanfall på egen hand, genom andnings- och tankeövningar.

Idag är jag stolt över att jag har varit en bra och extra positiv matte till Lasse! ❤️🐾

Idag är jag stolt över att ha varit ute och räfsat bort löv från rabatterna - inte färdigt men en bra början.

Jag är stolt över att jag klippt ner massa torra kvistar och krattat upp gamla löv.🍁

Idag är jag stolt över att jag har messat min syster för första gången på flera månader! ❤️
Att det ska behöva ta sån tid och kraft när det är något jag VILL och som egentligen inte är svårt alls!

#11: Jag har cyklat och handlat kattsand och sedan en tog jag löptur.

Idag är jag stolt över att jag har insett att jag inte behöver vara "duktig flicka (eller snarare "duktig tant") i gruppterapin utan att det räcker att vara "good enough".

Idag är jag stolt över…att jag åtminstone har försökt att inte ta åt mig av att den där personen i min närhet inte vill samarbeta med mig längre. Nytt exempel på det idag. Släpp och gå vidare, Lona!

#13. Hur är det att sitta och prata i grupp jämfört med att vara ensam med psykologen?

Funderar på om jag skulle klara av att vara med i en grupp, antar att alla måste ha liknande problem för att det skall fungera?

#15: Förlåt för sent svar!
Det har både för- och nackdelar tycker jag.
Det måste förstås vara en bra grupp där man funkar ihop (alla passar definitivt inte för gruppterapi) och mycket hänger på att terapeuterna hittar ett bra, tryggt "klimat" i gruppen.

I den gruppen jag går nu är det nog inte så mycket gruppterapi utan mer "vi slår ihop ett antal patienter i en grupp och sparar resurser med korvstoppning om UP"🙄😄 men jag tycker ändå att det är bra att kunna känna igen sig.
Även om vi har olika bakgrund och diagnoser - vi har inte alls gått in på det mer än om man har nämnt något själv - så har allihop någon slags problem med känslostyrning och ångest.

Det blir förstås mer allmänt i en grupp, vi har tajt med tid, annars hade vi förmodligen gått lite djupare.
Det är klart att man blir sårbar men man sätter sig ju inte första gången och säger "Jag heter Lona" varpå man vänder ut-och-in på sig själv utan det får växa fram.

Jag har vuxit mycket av de grupper jag har gått i tidigare, och förutom själva terapin har de gjort att jag har blivit mycket tryggare i grupp, litar mer på mig själv och kan läsa andra bättre.
Dessutom är det en fantastisk känsla att se andra växa tillsammans och veta att man faktiskt hjälper dem framåt!

Att gå individuellt gör förstås att man kan specificera sig mer, kanske rikta in sig mer på en metod eller något man har extra svårt för. Man får en annan tillgång till terapeuten och kan lägga upp en personlig behandlingsplan på ett helt annat sätt, kanske reda ut varför det är si eller så.
Jag förmodar att det beror på vilka svårigheter man har och vad man har för mål.

Jag låter ju väldigt positiv men jag vet att det finns patienter som inte funkar med det alls. Jag tycker dessutom att det blir känsligare för att sammansättningen verkligen stämmer och att terapeuterna - det är nästan alltid två - ger bra förutsättningar.

Själv skulle jag nog vilja ha en kombination, jag känner att jag har en del jag vill fördjupa mig i som har dykt upp nu under våren men som inte hör till gruppen liksom.

Himmel, jag skulle bara skriva ett kort svar. 😉😅

#16. Tack för utförligt svar.
Jag tror inte jag skulle kunna fungera i grupp, då mina problem är mer personliga och behöver tränga ner på djupet.
Skulle inte vara intresserad av att sitta och lyssna på andras problem, när jag själv har så mycket jag vill diskutera på djupet.

#17: Jag kan tänka mig att det beror på vilken typ av hjälp man behöver också. Obs, nu uttalar jag mig enbart som patient, visserligen med lång erfarenhet inom psykiatrin men jag har inte yrkesmässig kunskap i ämnet!
Om vi tar ångest som exempel så är det just nu populärt med "psychoeducation", dvs patienterna skall lära sig hur och varför ångest uppstår rent fysiologiskt och hur den kan hanteras.
Rent generellt går det att göra i grupp (det är till viss del det jag sysslar med nu), det är teori även om det är med känslor inblandade.

Om man ska göra ett par grova indelningar så kan man sen ta en del där man vill ta reda på varför man har ångest - och där kan det sannolikt vara bra att gå individuellt, ja.
En annan inriktning kan vara att man snarare konstaterar att "man har ångest" och lär sig strategier för att hantera och klara av den i vardagen. Där kan man ha fördelar av en grupp men även av att gå individuellt, tänker jag.

Nu är ju det här väldigt förenklat, en psykolog skulle förmodligen få smärre ångest av att läsa mitt försök till förklaring. 😅

…och jag har alldeles glömt bort att vara stolt!
Nåväl, under påsken har jag varit stolt över att jag har röjt i mitt "klädhörn" här hemma och faktiskt haft besök där jag bjöd på någon form av sen lunch.
Det inträffar nästan aldrig så det är en stor grej!

Vi är ju alla olika och behöver olika hjälp om vi ens inser att vi behöver hjälp och accepterar att ta emot hjälp.
Hjälp kan ju ofta från andra kännas så fel för den individuella personen om hjälpen inte är det personen vill ha hjälp med.

Stolt vet jag inte om jag vill säga men var hos mäklaren och på banken i går och fixade det sista med mammas papper och deklaration.
Det känns bara tomt och konstigt.
Får nu vänta i några veckor innan jag får besked att allt är klart.

#20: Jo, men det tycker jag nog att du kan vara stolt över att ha gjort. Fast jag håller med dig, "stolt" blir aningen missvisande liksom.

Idag är jag stolt över att jag fortsatte att rida i paddocken trots att det satt "folk" och tittade på mig. Försökte tänka att de kanske faktiskt bara tittade rent allmänt eller till och med tyckte att det såg trevligt ut, inte att de satt och tittade för att de tänkte "Jisses, hur ser det ut när Lona rider egentligen?? Stackars häst!". (Ok, "stackars häst" tror jag inte att någon tänker men att de tycker att det ser gräsligt ut är mycket möjligt.)

Idag är jag jävligt stolt som har åkt buss!!!
För första gången sedan jag tog körkort 2007 har jag åkt buss själv i Göteborg och det är en STOR prestation även om det kan låta fånigt för någon som inte har de problemen.
Att åka långfärdsbuss fixar jag men lokaltrafiken, nope.
Jag hade visserligen Lasse med mig som stöttning, bra att man kan skylla på hunden när man "Tränar på att åka buss"! Att det är matte som tränar behöver ju inte folk veta. 😉
Lasse var för övrigt också duktig, första gången han gjorde något liknande men han fixade det naturligtvis utan minsta problem. Tur att man har en stabil hund när man inte är det själv…

#23: Du ska vara mycket stolt över att din osäkerhet inte fördes över till Lasse.

Både du och Lasse är mycket duktiga! 💐🦴

#24: Tack! Det är så gött att ha en ras som har en stabil mentalitet, jag glömmer ibland hur det var med andra hundar.

#23: Jag åker buss dagligen och jag kämpar ändå med det. Så du kan verkligen vara stolt att som ”ovan” bussåkare inom lokaltrafiken ha vågat dig på det hela! Dessutom i Göteborg!

#23. Bra gjort, både du och Lasse!🤗

Själv hade jag inte åkt buss på 19 år när jag började åka förra hösten när jag äntligen skaffade mig pensionärs kortet (åka gratis mellan vissa tider).
Hade egentligen ingen lust men blev tvungen när jag inte längre orkade gå långa sträckor mera.
Hade gärna fortsatt att gå då det var skönt att komma ut, få lite frisk luft och se annat än sitt bostadsområde från fönstren men kroppen orkade inte.

Tänk vad många det är som tycker att det är så obehagligt att åka buss!

Idag är jag stolt över att jag i alla fall nästan har klarat av att inte ta åt mig när en person i stallet var arg.
Hen var förbannad på en helt annan sak men fräste åt alla möjliga håll, även åt mig. Först tyckte jag att det var obehagligt och ville gå därifrån, sen tänkte jag om och insåg att det var ett perfekt tillfälle att träna på att stå ut med arga människor. Jag visste ju faktiskt varför personen var upprörd och att det inte var mitt fel överhuvudtaget.

Den här gruppterapin har visst gjort en del nytta trots allt! 😀

Stolt vet jag inte men jag gick upp ur sängen i alla fall, istället för att bara fortsätta sova.
Kollade på semifinalen 2 av Eurovisions song contest, det var så där.
Blir mer spännande på lördag.

Den här veckan är jag stolt över två saker: Att jag har gått kkart UP-terapin med bara en frånvarogång (och det berodde på magsjuka) och att Lasse och jag i onsdags på egen hand från Göteborg till Sälen med tåg och buss. 😃
Sicken pärla till hund jag har och vilken duktig matte han faktiskt har den här veckan. 🐾❤️

Lasse på perrongen på Centralen i Göteborg mitt bland brötiga tåg och massa folk. Håller koll men trots nervös matte så har han lagt sig ner och är en rätt cool kille.

#30: Strålande - ni är bäst!

Efter att inte ha varit så stolt ett tag så är jag superstolt idag. Varit hos läkaren och sen åkt buss lite hit och dit med bitvis en skränande skolklass som med(mot)passagerare. Sååå skönt när jag kunde sätta mig på min "lantisbuss" hem!

#32: Så en riktigt tuff dag! Bra jobbat. Jag brukar inte klara sådana resor utan att krascha.

Du och Lasse får njuta av eran em/kv!

#32. Håller med om att skolungar är jobbiga, gapar och skriker och skall visa att de finns!

Tufft och bra gjort!👍

De sätena som är på bilden kan jag inte ta mig upp till och sätta mig på. Kan inte lyfta benen så högt och skulle jag komma upp är det inte säkert att jag kan ta mig ner säkert utan att ramla.