Intressant tanke!
Kan man vara genuint elak?
Jag tror att om man tänker tillräckligt länge på det man gjort, så kanske efter lång tid att man kanske börjar ångra sig…
såvida man inte är riktigt skadad i huvudet och tankarna.

Svår fråga!🤔

#1: Jag tänker på situationer när man gör något medvetet när man vet att den man gör det mot blir ledsen eller säger nej.

Hur känns det för dom efteråt? - är det en triumf eller glädje eller rycker man på axlarna och säger bara att det är gott åt dig.

Skulle så gärna vilja vet hur dessa människor tänker.

Jag skulle ju vilja att det var så som du beskrev men jag tror inte att det är så.

Det handlar förmodligen om något annat när man gör så och det kallas säkert makt.

Jag tror att det är betydligt mer komplicerat.
När jag växte upp var jag övertygad om att min farfar verkligen var ond, att han var utstuderat elak. Nu, som vuxen, tror jag att han snarare var narcissist eller sociopat - i total avsaknad av empati och insikt i hur andra människor tolkade hans handlingar. Han struntade helt enkelt i om han gjorde folk illa, skit samma om det var hans barnbarn. Vi betydde inte tillräckligt mycket för att han skulle bry sig om att vara genuint elak mot oss. (Däremot så hade han ett h-vetes hämndbegär, i synnerhet om det var en släkting eller motsvarande. Nej, jag sörjde inte när han dog.😏)

Utstuderat elak tror jag faktiskt sällan att någon är men att man reagerar och gör något, kanske obetänkt, som skadar andra är nog rätt vanligt.

Ibland vill man kanske såra någon fast inte vara genuint elak? Jag tror att det finns massa nyanser här, dessutom med variabler beroende på situation och inte minst för att det tolkas på minst två olika sätt - den som "är elak" och den det "drabbar".

#3: Det var inte en kul släkting du hade -

Det finns ju mycket som formar en till den man är och livet och uppfostran idag skiljer ju mycket från förr.

Det är svårt att veta vilka tankar eller argument en motpart har såvida man inte har en dialog.

Sen finns det säkert personlighetsdrag som slår igenom oavsett uppväxt.

Absolut att det finns minst två olika sätt att se på elakhet - förmodligen fler.

Som du skrev så lär ingen som känner igen sig i trådstarten svara. Mitt tips skulle vara att kolla upp subredditen r/AMA, där det säkert finns någon med t.ex. grav narcissism eller t.o.m. ASPD (den kliniska diagnosen för psykopati) som svarar på frågor. Om inte så kan man requesta AMAs som man skulle vilja se.

#5: Det var en reapris fråga och start till en diskussion.

Företeelsen händer både i smått och i stort - tänkte även på 764-rörelsen.

Du fick mig att tänka på boken lolita.

Jag försökte läsa den, men det gick inte. Jag fann det så fruktansvärt vidrigt. Men när jag kollade upp diskussioner kring boken online så försvarade vissa människor bokens huvudkaraktär, trots att han rent objektivt utförde ondskefulla handlingar.

Boken handlar alltså om en pedofil. Han gifter sig med en liten flickas mamma och när hon sen dör får han omvårdnaden av den lilla flickan och han gör rentav hemska sexuella saker mot henne. Det är skrivet ur hans perspektiv, och då skuldbeläggs Lolita, som barnet heter. Det är hennes fel för att det är hon som förför honom enligt protagonisten. Trots att hon bara är ett barn.

Boken tar upp alla svårigheter han går igenom, som inte alls ursäktar något anser jag. Hans svårigheter och kamp med hans perversa sexualitet. Boken målar henne som förförisk och att det på något sätt skulle finnas samtycke från barnet. Det är verkligen ett skevt och verklighensfrånvänt perspektiv men det är väl så många ondskefulla människor tänker. De är så fast inne i sina egna huvuden att de inte kan se andra och förstå skadan de gör andra. Kan de se skadan de gör mot andra så finns det förstår ursäkter som, enligt dem, försvarar deras handlingar.

Det ironiska är väl att själva författaren hatar protagonisten och tycker alltså att han är en fruktansvärt äcklig och ond människa. Trots det så finns det läsare som försvarar huvudkaraktären i diskussioner.

#0:

Det finns nog många svar på den frågan. Frustration är nog ett… Att vilja få utlopp för något inombords, som elakheten mot någon annan tillfälligt dämpar…(?) psykiskt dåligt mående…sen finns det nog de som är kopplade så, att de inte känner ånger eller empati…en slags störning?…

#7:

Sånt får en att må: 🤮

Jag tänker att det nog ligger mycket sanning i ett citat från Hjalmar Söderbergs "Doktor Glas":

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till varje pris.”