Jag har en ganska dubbel erfarenhet. Å ena sidan fick jag gå hos psykiatrin ganska länge, men å andra sidan har de aldrig kunnat hjälpa mig eller "förstått" mitt mående. Man har velat komma fram till någon slags grundorsak, vilken jag menar är en kombo av gener och jobbiga upplevelser, och när man inte har kunnat komma fram till en sådan orsak, alltså någon diagnos utöver depression/ångest o.s.v., så har man inte vetat vad man ska göra, och jag har dumpats som patient. Jag fick också gå väldigt sällan under de perioder som jag gick hos psykiatrin, ibland så sällan som en gång i månaden. Svårt då att få någon kontinuitet.

De har också ofta varit dåliga på att lyssna och ta in vissa saker. Har t.ex. förklarat att jag är dålig på att visa känslor och att jag inte är den som sitter och gråter inför folk, men att det inte ska tolkas som att jag mår bättre än jag gör. Det har dock tolkats precis så och man har tänkt att jag nog ändå klarar mig utan terapi, även under perioder när jag har mått väldigt dåligt.

Då jag också är väldigt påläst inom psykologi och liknande, har det ofta lämnats till mig att komma fram till vilken behandling jag borde få, vilket är svårt när det gäller en själv. Har dock inte kunnat få de behandlingar som jag har velat prova utöver KBT, eftersom det verkar vara psykiatrins enda alternativ oavsett problem.

#1: Tack för att du delar detta så öppet.

Det är en viktig och nyanserad reflektion som verkligen belyser hur betydelsefullt det är att bli lyssnad på och tagen på allvar.