Det här är en intressant fråga och nej så har jag faktiskt aldrig vart jag står på mig och passar det inte gruppen eller en individ så får det antingen bära eller brista jag går min väg och står för mitt vilket jag hoppas att andra också gör för deras egen sinnesfrid och välmående.

Jag har aldrig ägnat mig åt inbördes beundran eller bara hållit med för att passa in eller accepteras det är inte mig grej och jag har aldrig vart så under hela min uppväxt och liv jag är alldeles för självständig för att kunna finna mig i ett grupptryck då lämnar jag avslutar och återvänder aldrig tillbaka.

Däremot om en grupp eller individ säger eller gör något bra som stämmer in med mitt då är jag snabb med orden det där var snyggt och ge beröm det backar jag aldrig i men jag skulle aldrig låtsas bara för att vara en del i en grupp för gör jag så då är jag inte ärlig varken mot mig själv eller dom i gruppen och här måste människor lära sig att sätta sina gränser.

Det här är något vi såg redan som barn att gör si och så eller tyck si och så fick vissa vara med det här blir som ett krav både på barn och vuxna och jag kan för mitt liv inte förstå vad håller människor på med våga vara sig och sitt sök sig till sällskap vi har gemenskap med strunta i andra var oss själva och stå för den vi är i precis allt det kommer vi enormt långt med och det stärker oss som människor och framför allt ger det oss frid inombords att vara uppriktiga både mot oss själva och andra.